Platon versus Aristoteles om egenkärlek

Jag har börjat läsa Lagarna, Platons sista och längsta dialog. Om detta kommer att resultera i en utförlig recension av detta verk får tiden utvisa; men jag kan delge en observation. Så här säger Platons talesman i dialogen, Athenaren:

Men i de flesta människors själar finns ett ont inplanterat som är det största av alla. Var och en ursäktar sig för det utan att söka medel att undgå det. Det är det som avses när man säger att varje människa av naturen är kär för sig själv och att det är rätt att hon ska vara sådan. I själva verket är denna starka egenkärlek en ständig orsak till alla möjliga fel för var och en. Den älskande förblindas nämligen inför det älskade så att hans bedömning av vad som är rätt, gott och skönt blir felaktig, eftersom han anser att det egna alltid måste äras mer än det sanna. Ty den som ska bli en stor man ska älska varken sig själv eller sitt egna, han ska älska det rätta, vare sig det är han själv eller någon annan som ger mest prov på det. Det är samma fel som gör att alla tar sin egen okunnighet för vishet. Följden blir att vi tror att vi vet allt fast vi är närmast totalt okunniga […] Därför måste varje människa undvika den starka egenkärleken […]. (S. 185 i den svenska översättningen.)

Vilken är den första invändning man kan rikta mot det här resonemanget? Egenkär som jag är tar jag min egen första invändning: Varför skulle det råda något motsatsförhållande mellan ”det egna” och ”det rätta”? Själv tar jag för givet att jag gagnar mig själv just genom att göra det rätta, och att jag skadar mig själv genom att göra det orätta. Gagna sig själv genom att göra det orätta gör man bara på ytterst kort sikt och ur ett ytterst snävt perspektiv. Eftersom det här är ett synnerligen abstrakt resonemang är en konkretisering på sin plats:

För lite mer än femton år sedan fick jag ett brev från en svensk objektivist (över vars identitet en barmhärtighetens slöja må falla), där han uppmanade mig (och Henrik Unné) att ta avstånd från George Reisman och Edith Packer, därför att det skulle ”ligga i vårt egenintresse”. Att inte ta avstånd från dem skulle äventyra den fortsatta utgivningen av Objektivistisk skriftserie. På denna korta sikt och ur detta snäva perspektiv hade han förstås rätt (vi blev tvungna att sluta ge ut skriftserien, därför att en av oss tog Reismans och Packers parti). Men hur snävt får ens perspektiv lov att vara? Och vad hade hänt med min själ och min kärlek till mig själv, ifall jag fallit undan för sådana krav och sådana ”välmenta” uppmaningar? Nej, jag gjorde det rätta och räddade min själ och kan fortfarande se mig i spegeln utan att drabbas av vämjelse vid mig själv.

Invändning nummer två: Är det verkligen sant att kärlek förblindar? Jag tror inte det. Tillfällig förälskelse kan förblinda; är man nyförälskad är det lätt att blunda för eller inte alls lägga märke till den älskades fel och brister; man kan projicera dygder och förträffligheter hos honom/henne som han/hon inte alls besitter. Men när det handlar om varaktig kärlek? Om man har levt ett långt liv tillsammans med den man har kär, har man väl hunnit bilda sig en realistisk bedömning om både förtjänster och brister hos föremålet för ens kärlek? Och egenkärleken är väl inte någon tillfällig förälskelse? Den man levt längst tillsammans med är ju faktiskt en själv. Skulle man inte efter ett långt liv (eller, för all del, ett kort liv) känna till sina egna förtjänster och brister? Och så länge förtjänsterna överväger bristerna har man väl ingen anledning att sluta älska sig själv?

Vad Platon möjligtvis har i tankarna här är vad som hände med Narkissos, som blev så förälskad i sin egen spegelbild att han glömde allt annat och alla andra, bara för att beundra sig själv. Men detta är ju ett undantagsfall: normal egenkärlek betyder ju inte att man slutar tycka om sina anhöriga eller sina vänner, eller att man slutar beundra människor som utfört något stort i sina liv.

Och att människor ”tar sin egen okunnighet för vishet” ser vi väl exempel på lite dagligdags. Men vad är det för egenkärlek som kan få en att vilja stanna kvar i okunnighet och aldrig ens försöka lära sig något av andra?

Men OK, jag tror Platon har en poäng här: att älska det rätta kommer före att älska det egna; endast genom att faktiskt göra det rätta kan man förtjäna att också älska sig själv; gör man det orätta, kommer det att skada ens kärlek till sig själv; man kan inte längre se sig i spegeln.

Därmed över till Aristoteles. Ni känner nog igen de följande citaten ur Nikomachiska etiken (om inte annat har jag med dem i min uppsats Anti-egoismens historiska rötter):

[E]n god människa vill leva tillsammans med sig själv. För han gör det med nöje, emedan han har angenäma minnen av sitt tidigare handlingssätt och hyser goda förhoppningar för framtiden, vilka som sådana är angenäma. Och hans tänkande överflödar av idéer. Slutligen sörjer han och gläder sig främst tillsammans med sig själv, då han alltid har samma sorger och glädjeämnen och dessa inte växlar från tidpunkt till tidpunkt. Han har ju så att säga ingenting att ångra. […]

Dåliga människor söker också andras sällskap, då de fruktar sig själva. De kommer nämligen ihåg en lång rad missgärningar och motser andra likadana när de är ensamma med sig själva, men när de är tillsammans med andra människor glömmer de sina illdåd. Emedan de saknar älskvärda egenskaper, kan de inte heller hysa några vänskapliga känslor gentemot sig själva. Dessutom kan sådana individer inte dela glädje och sorg med sig själva, eftersom deras själ är i uppror och den ena hälften på grund av sin uselhet plågas av att avstå från vissa saker som den andra är glad över att undvara. Så drar den ena delen i en riktning, den andra i en annan, som om de höll på att slita personen i stycken. Ifall han inte på en gång kan vara både plågad och glad, plågas han åtminstone inom kort av att han nyss gladde sig åt en sak och av tanken på att den inte skulle ha berett honom något nöje, om han bara hade vetat det. Dåliga människor är nämligen fulla av ånger.

En moraliskt mindervärdig individ är uppenbarligen inte vänligt stämd ens gentemot sig själv, emedan han saknar alla älskvärda egenskaper. Om nu ett dylikt förhållanden innebär höjden av elände, så måste vi av alla krafter undvika uselheten och försöka vara rättskaffens människor. På så sätt kan man nämligen både ha en vänskaplig inställning till sig själv och bli vän med andra. (Nikomachiska etiken, bok 9, avsnitt 4; s. 257ff i Mårten Ringboms svenska översättning.)

Nöjer mig med att konstatera att Aristoteles här säger raka motsatsen till Platon. Enligt Aristoteles är det rätt att en människa ska vara ”kär för sig själv”.

Men varför har då egoismen eller egenkärleken fått så dåligt rykte? Aristoteles besvarar den frågan också:

De som använder ordet ”egoist” för att klandra betecknar därmed personer som för egen del lägger beslag på en alltför stor andel av rikedomar, hedersbetygelser och kroppsliga njutningar. Det är nämligen sådant som de flesta av oss eftersträvar och bemödar sig om att få, som om det vore det bästa i världen. Därför är ju dessa saker också så omstridda. Men individer som lägger beslag på alltför mycket av detta tillfredsställer bara sina begär och finner överhuvudtaget behag i sina känslor och den irrationella delen av själen – och sådana är ju de flesta. Därför har också benämningen ”egoist” fått en så ful anstrykning, d.v.s. genom att egoismen hos den stora massan är undermålig. Det är således med rätta som man förebrår människor som är egoister på detta sätt. […]

[Om] en person ständigt bemödar sig om att i sitt personliga handlande framför allt göra sådant, som är rättvist, sansat eller i överensstämmelse med någon annan dygd, om han hela tiden för egen del vill försäkra sig om det ädla och fina, då kommer ingen på idén att kalla honom ”egoist” eller klandra honom. Men samtidigt kan man anse att han är mera egenkär än andra. [Aristoteles använder i grundtexten samma ord, ”autofilos”, för både ”egoist” och ”egenkär”; det är översättaren som byter term här.] Han lägger nämligen för egen del beslag på det som är finast och allra bäst, samtidigt som han tillfredsställer det egna jagets viktigaste element och lyder det i allt. […]

Följaktligen bör en god människa vara egoist, (dels kommer han ju själv att förtjäna på att handla ädelt, del kommer han att gagna andra,) medan en mindervärdig individ inte borde vara det, emedan han skadar både sig själv och sin nästa när han följer sina dåliga böjelser. Hos en usel människa strider således det som han borde göra med vad han gör, medan en rättfärdig person verkligen gör vad han bör göra. (Bok 9, avsnitt 8; s. 265ff i den svenska översättningen.)

Och jag kan ju upprepa min egen sammanfattning från min tidigare uppsats:

[Goda människor egoism är god, men] usla människors egoism är och förblir usel.

Blickar vi längre fram i filosofihistorien, kommer vi så småningom fram till Arthur Schopenhauer – som menade att själva kriteriet på godhet är detta: allt som flyter fram ur ens eget ego är ont; allt som flyter fram ur omsorgen om andras väl och ve är gott. (Ellsworth Toohey citerar förresten detta så gott som ordagrant i Urkällan.) Och detta är förstås också implicit (ja, nästan explicit) i Immanuel Kants moralfilosofi. Egenkärleken som roten till allt ont…

Fler platonska observationer en annan gång, om existensen står mig bi.

Annonser

One Response to Platon versus Aristoteles om egenkärlek

  1. Pingback: Aristoteles om oss åldringar | Hemma hos POS