Samvetsbetänkligheter
10 maj, 2011 5 kommentarer
Jag har alltid haft lite dåligt samvete över att vara statstjänsteman. Jag har dövat mitt samvete genom att intala mig själv att det arbete jag utfört i statens tjänst i varje fall inte varit destruktivt (jag har inte jobbat som tulltjänsteman). Bibliotek är viktiga institutioner i varje civiliserat samhälle; bibliotek och arkiv utgör ”en nations minne”. Utan gedigna historiska kunskaper är det omöjligt att förstå nutiden och att förutspå eller planera för framtiden. Nu sägs det visserligen att det enda vi lär av historien är att vi ingenting lär oss av historien, men det är en sanning med viss modifikation. I varje fall har jag dragit mitt strå till stacken genom att jobba på bibliotek och förvalta en del av kulturarvet. Om sedan bibliotek och arkiv ska driva i offentlig eller privat regi är en annan fråga. Men jag lever inte i någon framtida utopi där allt utom statens kärnfunktioner (skydd av individens rättigheter, upprätthållande av lag och ordning) har privatiserats; jag lever i den verklighet jag har omkring mig nu (eller hade under perioden 1984–2009); och i den verkligheten passade jag rätt bra in som biblioteksanställd.
Alltnog; häromdagen besökte jag min gamla arbetsplats, Roggebiblioteket i Strängnäs, en filial till Kungliga biblioteket. Jag plockade med mig en broschyr från KB, ”Vetande i vår tid”, och i den kan man läsa följande:
Bibliotekets samlingar tillhör den svenska staten, det vill säga det svenska folket.
Läge att citera Nietzsche:
Staten är det kallaste av alla kalla odjur. Kallt krälar denna lögn ur dess mun: ”Jag, staten, är folket.”
Den här kommentaren lade jag in på KB:s Facebooksida. Jag trodde förstås att varenda KB-medarbetare skulle bli topp tunnor rasande på mig för att jag sagt att KB:s förankring är statlig men inte för den skull folklig. I stället fick jag en gilla-markering från KB. Men i själva verket var det bara sidans administratör som gillade min kommentar:
Kan man inte ta sånt här så hade det varit illa ställt.
Men mitt samvete lämnar mig ingen ro. Hur samhällsnyttigt har mitt arbete egentligen varit? Jag lade in följande kommentar:
Vi som jobbar (eller, i mitt fall, har jobbat) på KB får ju ytterst vår lön från skattebetalarna, d.v.s. från folket – eller i varje fall från den del av folket som faktiskt dignar under skattebördan. [Se min artikel Skattefrihet för offentliganställda.]
Jag måste, för mitt samvetes skull, anta att skattebetalarna verkligen efterfrågade min arbetsinsats. Men jag har mina gnagande tvivel. För vilken skattebetalare är egentligen intresserad av vilka elzevierer som tryckts av Amsterdamofficinen resp. Leidenofficinen? Vilket boktryckarmärke som pryder titelsidan, Enstöringen eller Minerva? Eller vad de har för nummer i andra elzevierkataloger?
Och vilken skattebetalare har intresse av att veta att somliga av de böcker jag katalogiserat ursprungligen ägts av berömda personer som Michael Agricola, Georg Stiernhielm eller Hugo Grotius?
Eller, för den delen, om en bok har skinnband, pergamentband eller marmorerat pappband?
Nåja, mina personliga samvetsbetänkligheter är förmodligen av ringa intresse för resten av mänskligheten. Men de som klickar på mina länkar ovan kanske lär sig något nytt om vårt kulturarv.
Uppdatering 10 maj 2016: Här är Michael Agricolas namnteckning:
Hemma hos POS 
Det låter märkligt att du någonsin kan ha haft ett dåligt samvete för det jobb du utfört. Du borde enbart vara obesudlat stolt över det.
OK, fast ibland tyckte jag att jag fick betalt för ren hobbyverksamhet.
Jag är naturligtvis obesudlat stolt över mina kunskaper om Georg Stiernhielms handstil. Vi har två böcker som ägts av Stiernhielm; i den ena står det med prydlig handstil ”Georg Stiernhielm”, i den andra med samma prydliga handstil ”Georg Lilja”. Likheten i handstilen slog mig; och när man sedan kollar Stiernhielms biografi, ser man att han under en period (innan han blev adlad) faktiskt använde namnet Lilja. (Från födseln hade han det synnerligen ofrälse namnet Göran Olofsson.)
Mina samvetsbetänkligheter är förstås lite ”tongue in cheek” (så Filip behöver inte oroa sig för att jag sjunka ner i någon avgrund av självtvivel). Men om jag nu ska vara lite utopisk och föreställa mig att vi lever i ett perfekt nattväktarsamhälle, där all beskattning är frivillig: hur många skulle vara villiga att betala för katalogisering av inkunabler, elzevierer och annat sånt? Knappast någon. I ett sådant samhälle skulle bibliotek vara privatägda och förmodligen förvaltas av stiftelser. Och de som är genuint intresserade av bokhistoria skulle säkert betala en slant till dessa stiftelser.
Men problemet här (och det som i dagens läge gör nattväktarstaten till en utopi) är frågan: hur når vi dithän? Och när det gäller en institution som Kungliga biblioteket – som alltifrån begynnelsen varit kunglig, d.v.s. statlig – så frågar jag mig: hur lätt kommer det egentligen att vara att privatisera den?
Man kan ju jämföra med en institution som Nobelstiftelsen. Här finns det redan en stiftelse som har väldigt gott om pengar. Men om KB skulle privatiseras, finns det väl knappast någon penningstinn stiftelse som kan ta över? Man blir tvungen att hitta några penningstinna bokhistoriker, och hur många sådana finns det?
Samma problem finns förstås för t.ex. Nationalmuseum, och ni kan säkert komma på fler exempel själva.
Pingback: SPF en kraft i tiden? « Hemma hos POS