Kort notis om Fichte

[Kants] argument löd väsentligen som följer: människan är begränsad till ett medvetande av specifik natur, som varseblir med specifika medel och inga andra, och därför är hennes medvetande inte giltigt; människan är blind därför att hon har ögon – döv därför att hon har öron – vilseledd därför att hon har ett intellekt – och de ting hon varseblir existerar inte, därför att hon varseblir dem. (Ayn Rand i För den nye intellektuelle.)

Jag har länge trott att Kant aldrig tänkt eller menat något sådant, och att det här bara är en elak karikatyr av hans filosofi från Ayn Rands sida. Men idag satt jag och läste Kants närmaste efterföljare i filosofihistorien, Johann Gottlieb Fichte, och hittade följande:

Det första, lägsta, ytligaste och virrigaste sätt att uppfatta världen är att hålla det som tillhör de yttre sinnena för världen och det verkligt tillvarande, för den högsta, den sanna och bestående verkligheten. […] Om emellertid någon vidhåller den nämnda åsikten som sin mening och fortfar att säga: men dessa ting äro ju uppenbarligen till i verkligheten, ty jag ser dem ju och hör dem o.s.v., så må han veta, att vi icke låta vilseleda oss av hans dristiga försäkran och hans fasta tro utan att saken en gång för alla är avgjord med vårt kategoriska, oförställda och alldeles efter orden menade: Nej, dessa ting äro icke, just därför, att de äro synliga och hörbara; och att vi icke vidare kunna tala med en sådan såsom oförmögen att göra sig förstådd och mottaga upplysning. (Vägen till ett saligt liv, s. 116f; min kursivering.)

Svart på vitt på att Ayn Rand hade rätt – visserligen inte från Kant själv, men från någon som själv menade sig vara den ende som verkligen förstått Kant.

Uppdatering oktober 2013: Kant själv skulle ha opponerat sig mot denna tolkning. Se min senare bloggpost Är sinnevärlden blott ett brokigt sken?

Annonser

Kommentarer inaktiverade.