Den så kallade arbetslinjen

När livet var som bäst, var det arbete och möda.
– Salomos Predikare

Det plumpaste argumentet för höjda skatter på tobak och alkoholvaror är det som nyligen framförts av Anders Borg: att människor ska förmås att arbeta i stället för att tillbringa sina dagar med att röka och supa. Innebörden av detta är att vi som inte har något arbete låter bli att arbeta, därför att vi hellre röker och super. Får vi betala mer för att röka och supa, kommer vi att sluta upp med det och i stället ge oss ut och söka jobb.

OK, jag röker. Och jag röker säkert mer än vad som är nyttigt för min ekonomi. Sedan många år röker jag handrullade cigaretter, därför att jag tjänar några ynka kronor, jämfört med att röka fabriksrullade cigaretter. Åtminstone var det så förr: för ett par år sedan upptäckte statsmakterna att detta var en form av skatteflykt, så man chockhöjde skatten på handrullat för att stävja detta skattefusk.

OK, jag super också, D.v.s. jag tar en öl när jag är nere på stan, samtidigt som jag bläddrar igenom kvällstidningarna för att hålla mig à jour med politikernas senaste dumheter. Och jag tar ett par glas rödvin (eller kanske tre eller fyra) fram mot natten, innan jag går och lägger mig. Jag dricker också bäsk vid högtidliga tillfällen (jul, påsk, midsommar), och också lite likör. På grund av de höga likörpriserna håller jag mig till märken jag redan vet smakar gott; jag har inte råd att experimentera med likörer jag aldrig förr smakat. OK, jag super nog mer än vad som är nyttigt för min ekonomi.

Och allt detta skulle jag alltså göra för att slippa arbeta, och för att slippa ställa mig till arbetsmarknadens förfogande, som det så fint heter?

Låt mig nu ta det här lite långsamt.

När jag fyllde 65 år 2007, fick jag i nåder (och efter några om och men) tillåtelse att arbeta vidare till 67.  Men efter 67 är det stopp. Jag arbetar inte, därför att lagen förbjuder mig att arbeta. Vad har det med rökning eller alkoholförtäring att göra?

Nähä, invänder nu någon, det är inte alls så att lagen förbjuder dig att arbeta efter 67: det är en sak mellan dig och din arbetsgivare. Är du egenföretagare och alltså din egen arbetsgivare, arbetar du så länge du har ork och lust. Är du arbetstagare och din arbetsgivare menar att du är oumbärlig på jobbet, eller åtminstone att du fortfarande är kapabel att sköta ditt jobb till belåtenhet, så ligger det i arbetsgivarens intresse, lika väl som i ditt, att låta dig fortsätta jobba, så länge lusten och orken finns kvar. Lagen ger dig rätt att gå i pension när som helst mellan 61 och 67 års ålder, men den tvingar dig inte till det.

Jo, det är ju sant; och så funkar det säkert också inom det privata näringslivet. Och så funkar det nog också inom politikerskrået, med tanke på alla som har suttit kvar som statsöverhuvud långt in på ålderns höst.

Men jag är inte politiker, och jag jobbade heller inte inom det privata näringslivet; jag var statsanställd. Jag arbetade, först som biblioteksassistent och senare som bibliotekarie, vid Roggebiblioteket i Strängnäs, en filial till Kungliga biblioteket. Min lön kom från skattebetalarna.

(Parentetiskt: Jag söp inte på arbetstid. Faktum är att jag de sista åren också väldigt sällan rökte på arbetstid; jag lämnade rulltobaken hemma när jag gick till jobbet.)

Så var det så att min arbetsgivare (Kungliga biblioteket och ytterst svenska staten och alla skattebetalare) när jag fyllde 67 menade att jag inte längre var oumbärlig och inte länge kapabel att sköta mitt jobb till belåtenhet? Det var ingen som sade så till mig i alla fall. Och det finns fakta som talar emot antagandet.

Så t.ex. hände det flera gånger under slutet av mitt arbetsliv att jag fick lönelyft utöver det normala, ett tydligt tecken på att mitt arbete uppskattades av mina överordnade. (Jag fick t.o.m. på omvägar höra att en av mina överordnade på KB, när hon tillfrågades hur hög lön jag borde ha, svarade: ”Hur hög som helst.”)

Fick jag någonsin klagomål om att jag inte skötte mitt jobb? Inte vad jag kan minnas. Däremot hände det faktiskt en gång att jag fick klagomål om att jag arbetade för mycket. (Jag ska inte försöka reda ut hur det här kom sig, för det är förmodligen obegripligt för andra än de närmast inblandade.)

Alltnog: Någon gång på försommaren 2009 blev jag vederbörligen avtackad – med smörgåstårta, en hel del berömmande ord och en fin klocka för ”nit och redlighet i rikets tjänst”. (Vad ska jag med den klockan till, när jag redan har en utmärkt fungerande klocka? Jag kanske kan pantsätta den och köpa rulltobak eller rödvin för pengarna.)

Uppskattande ord uppskattas förstås alltid; men att tvingas ut i arbetslöshet bara för att man råkat fylla 67 är ett klart fall av åldersdiskriminering. Jag anmälde också arbetsgivaren till Diskrimineringsombudsmannen; men inte hjälpte det. Åldersdiskrimineringen är i detta fall lagstadgad; KB har bara följt gällande regler och förordningar. Dessa gällande regler och förordningar kommer från min arbetsgivare, staten.

Men om det nu är så viktigt med arbetslinjen, att få folk i arbete och att stanna kvar i sitt arbete, varför har ingenting gjorts för att göra pensionsåldern flexibel uppåt? Jo, jag vet: Det finns ett förslag att höja den övre gränsen till 69 och den lägre gränsen till 63. Men det har ju jag ingen glädje av; jag fyller 69 på sensommaren i år, och till dess har inte lagförslaget gått igenom. Om gränsen i nästa vända höjs till 71, så är jag säkert 75 eller äldre, när det går igenom.

Det blev mycket prat om mig själv här, men var och en är ju sig själv närmast (och jag tror det gäller för finansministrar också). Jag kan mycket väl bli avfärdad som gnällspik eller kuf, eller ombedd att söka psykiatrisk hjälp mot arbetsnarkomani.

Men låt mig återgå till punktskatterna på tobak och alkohol, för de angår fler än bara mig.

Det är inte särskilt svårt att inse – ”hardly rocket science”, som man säger på engelska – att punktskatter drabbar de fattiga mycket mer än de rika. När chockhöjningen på rulltobak kom för ett par år sedan, gjorde jag en snabbkalkyl och kom fram till att jag själv får lägga ut cirka 17,5% av min pension på rulltobak, medan ett statsråd bara behöver lägga ut 3 promille på att fortsätta rulla sina cigaretter och en riksdagsman 6 promille. Nu finns det säkert inget statsråd och på sin höjd ett fåtal riksdagsmän som röker handrullat (de har råd med kubanska cigarrer i stället), men det ändrar ju inte aritmetiken.

Liknande beräkningar kan göras på alkoholskatten: statsråd, riksdagsmän, landshövdingar och även höjdare inom det privata näringslivet kan prova sig igenom Systemets hela sortiment av likörer och årgångsviner utan att det gräver alltför djupa hål i deras fickor; jag kan det inte, och pensionärer som har det sämre ställt än jag kan det definitivt inte.

Men – invänder ni kanske – dessa punktskatter är bara ett led i den vällovliga strävan att få människor att sluta röka och dricka. Det räcker ju uppenbarligen inte med de braskande varningstexter tobaksindustrin tvingas ha på tobakspaketen för att alls få lov att sälja tobak. Och det räcker uppenbarligen inte att driva ut rökarna i vinterkylan, om de vill röka mellan rätterna på krogen. Och det finns ju tyvärr en årstid som kallas sommar, och ni har fortfarande inte lyckats förbjuda rökning på uteserveringar.

Men om så är, varför inte löpa linan ut och totalförbjuda rökning? I stället för straffsatser kan ni ju utmäta dryga böter för all tjuvrökning. Eftersom dagsböters storlek beror av den straffades inkomst, skulle ju sådana böter drabba rik såväl som fattig, och inte, som idag, endast de fattiga.

Nej, det förhåller sig nog som så att om all rökning förbjöds, skulle staten gå miste om en viktig inkomstkälla. Och staten behöver alla inkomster den kan få. Hur skulle annars framtidens politikerpensioner kunna värdesäkras?

Ja, ja, Anders Borg: du har aviserat en smärre skattesänkning på våra pensioner. Men vad är den skattesänkningen värd, om den äts upp av högre skatter på de få glädjeämnen som står oss till buds? Vi som nått de aftonsvala höjder där människan enligt Heidenstam blir vis, får inte längre arbeta, trots att livet, när det är som bäst, är arbete och möda. Men inte heller har vi lov att förjaga den oundvikliga tristess som sysslolösheten för med sig.

Det finns ett ord i svenska språket som tyvärr alltför ofta behöver användas. Ordet är hyckleri.

PS. Jag hade först tänkt mig det här som ett ”Öppet brev vill Anders Borg”, men för det fick jag svidande kritik från livsledsagarinnan. Det här, menade hon, handlar ju inte alls så mycket om hur dum Anders Borg är, utan fastmer om hur synd det är om mig.

Nu är det säkert inte mer synd om mig än om någon annan, och säkert mindre synd om mig än om många andra (jag bor ju t.ex. i Sverige och inte i Darfur). Jag måste ändå böja mig för berättigad kritik. Själv vet jag mycket väl var min sko klämmer, men varför skulle Anders Borg ha det ringaste intresse av det? Hans sko klämmer säkert någon annanstans. Andras rök- och dryckesvanor är säkert det viktigaste i hans liv.

Annonser