Egoismen förintades redan 1807!

Jo, så är det – åtminstone om vi ska tro Johann Gottlieb Fichte i hans Tal till tyska nationen, som hölls i Berlin vintern 1807–08. Följande citat är inte helt lättbegripliga, men de kan ha ett visst underhållningsvärde:

Jag visade i [tidigare] föreläsningar, att vår tid befinner sig uti tredje huvudavsnittet av hela världstiden, vilket avsnitt till sporre för alla sina levande impulser och rörelser har den blotta sinnliga egennyttan; att denna tid också fullkomligt förstår och begriper sig i den enda möjligheten av nämnda sporre och att den med denna klara insikt i sitt väsen blir djupt grundad och orubbligt befästad i detta sitt levande väsen.

Med oss tar tiden jättesteg mer än med någon tidsålder alltsedan det funnits en världshistoria. Inom de tre år, vilka förflutit sedan min uttydning av det löpande tidsavsnittet, har någonstädes detta avsnitt avlupit och ändats. Någonstädes har egoismen (die Selbstsucht) förintat sig själv med sin fullständiga utveckling, då den därunder förlorat sitt Själv och dess självständighet och blivit, eftersom den ej godvilligt ville sätta sig något annat mål än sig själv, genom yttre makt påtvingad ett dylikt annat och främmande mål. (S. 5.)

Och ett par sidor längre fram:

På något ställe, sade jag i början av mitt tal, har egoismen förlorat sig själv genom sin fullständiga utveckling, då den därunder förlorat sitt Själv och förmågan att självständigt sätta sig sina mål. Denna egoismens förintelse var den av mig angivna fortgången av tiden och den absolut nya tilldragelsen i densamma, vilken enligt mig gjorde en fortsättning av min första skildring av tiden lika möjlig som nödvändig. Denna förintelse skulle således vara vår egentliga närvarande tid, till vilken vårt nya liv i en ny värld, vars tillvaro jag likaledes hävdade, direkt måste anknyta. Den är därför också den egentliga utgångspunkten för mina tal. Och jag skall framför allt ha att visa hur och varför en sådan förintelse av egoismen med nödvändighet följer av dess högsta utveckling.

Utvecklad till sin högsta grad är egoismen när den, efter att först med få undantag har gripit alla styrda, utgående från dem bemäktigar sig även de styrande och blir deras enda livsdrift (Lebenstrieb). För en dylik regering uppkommer det till att börja med utåt ett försummande av alla de band, med vilka dess egen säkerhet är knuten till andra staters säkerhet, uppgivandet av det hela varav det är en del, helt enkelt därför att den ej får störas i sin tröga ro, och den egoismens sorgliga illusion, att den har fred så länge bara de egna gränserna ej angripits. Och vidare inåt detta vekliga förande av statens tyglar, som med utländska ord kallar sig humanitet, liberalitet och popularitet, men som riktigare på tyskt språk bör kallas slapphet och ett uppförande utan värdighet.

När den också bemäktigar sig de styrande, sade jag. Ett folk kan vara helt igenom fördärvat, d.v.s. egoistiskt, ty egoismen är roten till allt annat förfall (Verderbtheit) – och det oaktat ej blott bestå, utan till och med utföra till det yttre glänsande dåd, om blott dess regering ej blir lika fördärvad; ja den kan till och med även handla trolöst och plikt- och äreförgätet utåt, om den blott inåt har modet att med stram hand hålla styrelsetömmarna och att åt sig tillvinna den största fruktan. Men där allt det sagda förenas, där går det gemensamma väsendet under vid det första allvarliga angrepp som riktas mot detsamma, och på samma sätt som det själv trolöst lösgjorde sig från kroppen varav det var en lem, så lösgöra sig nu med samma trolöshet dess lemmar, vilka ej hållas tillbaka av någon fruktan för det främmande, från det och gå var och en till sig. […] På så sätt sker det, att egoismen förintas i och med sin högsta utveckling och att de som ej godvilligt ville sätta något annat mål för sig än sig själva, av främmande makt påtvingades ett dylikt annat mål. (S. 11ff.)

Och i samma stil fortsätter Fichte, sida ut och sida in. Boken handlar förstås inte bara om egoismens fördärvlighet; huvudtanken är att åstadkomma ett uppfostringssystem som gör att tyskar tänker, talar och handlar som just tyskar. Att gå in på alla dessa aspekter skulle ta för lång tid.

Jag får väl försöka mig på en kort sammanfattning av Fichtes resonemang:

1. Egoismen är roten till allt fördärv.

2. De styrandes uppgift är att stävja de styrdas egoism och hålla den inom snäva gränser.

3. Men om även de styrande blir egoistiska går allt åt pepparn och egoismen förintar sig själv.

Djupare än så orkar jag just nu inte gräva i Fichtes filosofi. Jag ska ägna mig åt min blotta sinnliga egennytta och ta en promenad i det vackra vårvädret i stället.

Annonser

2 Responses to Egoismen förintades redan 1807!

  1. Jag har förresten passat på att också läsa en kort uppsats av Fichte, ”Första inledningen till vetenskapsläran”, men den är komplett obegriplig. Kort sammanfattning:

    Fichte menar att det bara finns två möjligheter: antingen ligger ett ”ting i sig” till grund för all erfarenhet; eller också gör det det inte, och i så fall flyter all erfarenhet fram ur jagets egen aktivitet. Fichte håller på det senare alternativet; men hans argument för detta är omöjliga att begripa.

  2. Pingback: Dagens horoskop… | Hemma hos POS