Flexibel pensionsålder, tack!

Vår käre ledare, Fredrik Reinfeldt, har i dagarna glunkat om att pensionsåldern borde höjas. Enda felet med detta är att det bara glunkas och glunkas, utan att något egentligen händer. Eric Erfors skriver insiktsfullt om detta i Expressen:

Mycket snack om att vi borde jobba längre från Reinfeldt.

Men lite verkstad.

Så här står det i lagen om anställningsskydd:

”En arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen till utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år.”

Alliansen lovade i valmanifestet sommaren 2010 att höja den rätten till 69 år. Klokt. Men det är inte klokt att det måste ta sådan tid. Hur svårt är det att ändra till ”69 år” i lagtexten?

Den skrivövningen ligger väl snarast på lågstadienivå.

Det kan inte heller vara så svårt att vända på siffrorna från ”67” till ”76”. Erfors fortsätter:

I stället har regeringen valt att baka in vallöftet i en utredning tillsammans med tusenmiljardersfrågan om varför inte alla människor jobbar till 65. Departementsrådet Ingemar Eriksson har tid ända till april 2013 att fundera på saken.

Fälldins gamla långbänk kommer till heders igen!

Mindre insiktsfullt – för att inte säga monumentalt ohederligt – skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Min kommentar:

Själv blev jag avskedad och utkastad i arbetslöshet år 2009 av det fullständigt godtyckliga skälet att jag fyllde 67 det året, och fastän jag inget högre önskade än att få jobba vidare på halvtid. Jag kan försäkra att jag inte mådde bra av det.

Den här reformen – att göra pensionsåldern flexibel uppåt – borde ha genomförts för länge sedan.

Och att påstå att det handlar om att tvinga folk att jobba vidare är förstås monumental oärlighet. Ge Åsa Linderborg förtidspension nu!

Nåja, det här har jag ju klagat på förr, så låt mig gå från person till sak.

Folkpension från 67 år infördes i Sverige 1913. Enligt Statistiska Centralbyrån var den förväntade medellivslängden under 1910-talet ca 54 år för män och 57 för kvinnor; idag är den 79,5 för män och 83,5 för kvinnor.

När man ser på de siffrorna ska man förstås tänka på att betydligt fler dog i unga år 1913 än idag. Spädbarnsdödligheten var högre; och mångas liv kortades i förväg av tuberkulos och andra sjukdomar. (Hur många strök t.ex. inte med i spanska sjukan i slutet av det årtiondet?) Men man kan också titta på den förväntade återstående livslängden för 65-åringar. 1913 var den ca 12 år för män och 13 för kvinnor; idag är den 18 år för män och 21 för kvinnor. Statistiken säger att jag kommer att leva tills jag blir 83.

Men än viktigare än dessa kalla siffror är följande: År 1913 arbetade merparten av befolkningen med tungt kroppsarbete, antingen inom industrin eller inom jordbruket eller som sjömän. De var verkligen utslitna vid 67 års ålder. Naturligtvis fanns det också de som hade fysiskt lättare yrken: lärare, läkare, jurister, präster – för inte tala om den lilla minoritet som satt på ärvda jordagods. Men mig veterligen lades det 1913 inga hinder i vägen för dem som i dessa yrken ville arbeta vidare efter 67, även om många givetvis utnyttjade möjligheten att gå i pension. (Professorer som gick i pension kunde ju t.ex. forska vidare och publicera böcker till döddagar när de slapp undervisningsskyldigheten.)

Det finns förstås slitsamma jobb idag också (tänk t.ex. på undersköterskor och lokalvårdare), och för dem är det förstås bra att pensionsåldern är flexibel nedåt, om man bortser från att deras pension inte blir särskilt hög. Men de jobben är betydligt färre idag än 1913.

Jag kan ju gå tillbaka till mig själv igen. Jag hade ett stillasittande jobb där jag huvudsakligen satt framför datorn – eller tidigare skrivmaskinen – och inte hade annat fysiskt arbete än att då och då plocka fram eller ställa tillbaka böcker i bokmagasinen. Min enda förslitningsskada är att jag har lite besvär med musarm, men det är så obetydligt att det knappast är värt att orda om.

Och jag förmodar att andra har liknande erfarenheter. Jag kan tänka mig att lärare har blivit hesa av att behöva hålla låda för generationer av elever; och likaså advokater av alla slutpläderingar de hållit. Men är de så hesa just vid 65 eller 67 års ålder att de omöjligt kan fortsätta? Nej, jag tror inte det.

Alltnog: Det finns idag inget rimligt skäl att inte göra pensionsåldern flexibel uppåt likaväl som nedåt.

Ett motargument man ibland hör är att de äldre skulle ställa sig i vägen för de yngre på arbetsmarknaden. Men om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, så har min tjänst efter 2½ år inte ens blivit utlyst, än mindre då tillsatt. Så vem skulle jag stå i vägen för, ifall jag fick lov att jobba vidare? – Min tjänst fordrar en del specialkunskaper; man bör t.ex. ha ett hum om latin och en del andra främmande språk; dessutom bör man gilla gamla böcker, och det verkar som om den yngre generationen bara tycker att gamla böcker är dammiga, författade som de är av ”gamla döda överklassgubbar”.

Men är det annorlunda på andra håll i arbetslivet? På vad sätt skulle en äldre läkare, lärare eller advokat stå i vägen för en yngre? Tvärtom har de äldre mycket erfarenhet är dela med sig av åt de yngre.

Mycket snack och lite verkstad blev det. Men så har jag ju ingen verkstad! Reinfeldt och hans politikerkompisar har det.

PS. Tantvännen klagar på att jag pratar för mycket om mig själv. Men om jag utgår från personlig erfarenhet för att sedan göra en mer generell poäng, tycker jag att det är OK.

(Se också Den så kallade arbetslinjen.)

Uppdatering 19 februari: Alex Voronov har en ovanligt vettig ledare om det här med flexibel pensionsålder i gårdagens Eskilstuna-Kuriren.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 538 andra följare