Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

När jag gick i realskolan på 50-talet fick jag lära mig att det strax före Andra världskrigets utbrott ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland  och Sovjetunionen, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten. Ja, så stod det i läroboken; och min historielärare, som var aktiv inom Vänsterpartiets föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, sade inte heller något annat. Så ni får ursäkta mig om jag tror att den här pakten faktiskt ingicks och att den hade en viss betydelse för hur krigets inledande år gestaltade sig – som t.ex. att Sovjet inte på minsta vis opponerade sig mot den invasion av Polen som inledde själva kriget, eller att Nazityskland inte heller opponerade sig mot att Sovjet angrep Finland 1939, mycket annat att förglömma.

Sedermera har det ju också framkommit att pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll, där Nazityskland och Sovjetunionen kom överens om att de, om bara krigslyckan stod dem bi, skulle dela upp Östeuropa sinsemellan; bl.a. då att Sovjet skulle få annektera Balticum.

Men var det verkligen så? Inte om man får tro Åsa Linderborg, som i en debattartikel i Aftonbladet 3 mars 2014 skriver så här:

[Timothy] Snyder […] är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget […] [Min kursivering.]

Så allt jag fått lära mig i skolan, rentutav av en lärare som själv var sovjettrogen kommunist, och allt jag läst mig till på Wikipedia innan jag skrev det här, är alltså åt pepparn fel? Tesen att Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans startade Andra världskriget är så pass originell att den endast kan framföras av västerländska konspirationsteoretiker med en antikommunistisk agenda?

Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks 23 augusti 1939, och Nazitysklands invasion av Polen ägde rum en vecka senare, 1 september 1939. Finska vinterkriget inleddes inte förrän 30 november samma år. Detta tidsintevall på ca två månader skulle alltså vara bevis nog på att Sovjetunionen inte var med om att inleda Andra världskriget?

Man kan bara spekulera om hur Åsa Linderborg har tänkt här. Några alternativ:

  • Någon sådan icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen har aldrig ingåtts – än mindre då något hemligt tilläggsprotokoll. Den här pakten är bara en fråga om desinformation från västmakterna sida. I själva verket stod Nazityskland och Sovjetunionen hela tiden mot varandra, och Finland var helt enkelt en nazitysk lydstat, som angreps av Sovjet i rent, preventivt självförsvar. – Men i så fall förblir det ett mysterium att min kommunistiske historielärare inte kände till detta och inte kunde ta tillfället i akt att korrigera läroboken på den punkten.
  • Nazitysklands invasion av Polen var en del av Andra världskriget, men Sovjetunionens angrepp på Finland var inte en del av Andra världskriget, utan en hel annan sak, utan samband med övriga världshändelser vid den tiden.
  • Andra världskriget inleddes i själva verket först 22 juni 1941, med Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Allt som skedde dessförinnan var bara smärre skärmytslingar.

Ja, så kan man spekulera, om man vill vara sarkastisk.

Nåväl, att Åsa Linderborg är intellektuellt ohederlig är ju inte precis någon nyhet. Men att hon kommer med en så genomskinlig lögn, det är näst intill obegripligt.

$ $ $

Uppdatering 11 mars: Jag missade ett par väsentliga fakta i historieskrivningen ovan. Först att också Sovjetunionen invaderade Polen (17 september 1939); och sedan att Sovjet annekterade de baltiska staterna 3 oktober samma år. Båda dessa saker inträffade alltså före inledningen av Finska vinterkriget.

Och i sovjetisk historieskrivning inleddes ”Det stora fosterländska kriget” först med Tysklands invasion av Sovjet i juni 1941. Så man får väl anta att Åsa Linderborg lutar sig mot denna sovjetiska historieskrivning, när hon försöker förneka att Tyskland och Sovjet tillsammans satte igång Andra världskriget.

Jag kollade upp detta på Wikipedia efter att ha läst Bo Hugemarks kommentar nedan.

Bo Hugemark är (ifall ni inte redan visste det) en känd debattör och militärhistoriker och bl.a. medförfattare till Operation Garbo. (Men den boken har jag, skam till sägandes, inte läst.)

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Aftonbladet påstår sig välkomna debattartiklar från läsekretsen, men de får inte vara längre än 1500 tecken, inklusive mellanslag, och hur mycket till debattartikel kan man åstadkomma på det utrymmet?

Hur som helst, och skam den som ger sig, har jag skickat en komprimerad version (betydligt mindre än 1500 tecken) till Aftonbladet:

Den 23 augusti 1939 ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den 1 september invaderade Nazityskland Polen. Den 17 september invaderade också Sovjetunionen Polen. Den 3 oktober annekterade Sovjet de baltiska staterna, och den 30 november angrep Sovjet också Finland.

Ändå påstår Åsa Lindeborg i Aftonbladet 3 mars 2014 att det är en myt (”en originell tes”) att det var Tyskland och Sovjet som tillsammans startade Andra världskriget.

Jo, det är ju möjligt att Åsa Lindeborg följer den officiella sovjetiska historieskrivningen, som menar att kriget (”det stora fosterländska kriget”) i själva verket inte inleddes förrän 22 juni 1941, i och med Tysklands invasion av Sovjet, och att allt som skett dessförinnan bara var obetydliga inledande skärmytslingar.

Men om det inte är det hon menar, varför försöker hon då servera oss en så genomskinlig lögn?

Chanserna för att Aftonbladet tar in detta är förstås minimala, och tar de in den, kommer säkert något idiotsvar från Åsa Linderborg.

Utsugningsteorin suger vidare

Tydligen har Aftonbladets kulturredaktion inte lyckats läsa och tillgodogöra sig min förra bloggpost – än mindre då den uppsats av George Reisman jag hänvisar till – för den 31 oktober publicerades en hyllningsartikel till Friedrich Engels, skriven av Åsa Linderborg, med anledning av en nyutkommen biografi. Ett litet smakprov:

Mycket i Kapitalet är knas eller överdrifter, men mycket är närmast profetiskt glasklart. Mervärdesläran är en av de största samhällsvetenskapliga upptäckterna. Tesen om klassamhällets inneboende motsättningar är svår att bestrida. [Min kursivering.]

Om något är glasklart, och borde vara det även för Åsa Linderborg, ifall hon gjort sig besväret att läsa Reismans uppsats, så är det att mervärdesteorin i Marx tappning är den allra mest bakvända teori som någonsin sett ljuset inom samhällsvetenskaperna. Mervärde är inte något som kapitalister och företagare pressar ur sina arbetare; mervärde är vad kapitalisterna själva skapar och som kommer löntagare till godo i form av högre reallöner och allt fler, allt bättre och allt billigare varor. Sanningen är helt enkelt den rakt motsatta mot vad mervärdesteorin säger.

Låt mig konkretisera. Idag har t.o.m. vi som är relativt fattiga tillgång till, bland mycket annat: datorer med e-post och internet, mobiltelefoner, av vilka de mest avancerade fungerar som datorer, radio- och TV-appartaer, elektriskt lyse, kyl och frys, luftkonditionering, bilar (och bussar eller tåg, ifall vi föredrar att resa kollektivt). Före mobilernas tid hade vi telefoner med sladdar, med vilka det gick alldeles utmärkt att föra samtal på stora avstånd; och före ordbehandlarnas tid hade vi skrivmaskiner; före e-postens tid hade vi faxar och dessförinnan teleprintrar och telegraf. Innan elkraft och kraft från fossila bränslen kom i bruk, hade vi ångmaskiner och ångbåtar. För transporter till lands var det dessförinnan hästskjutsar som erbjöds. Och vi har dammsugare, så att vi slipper sopa med kvast; och hur mycket lättare blir det inte att tvätta idag än förr, när vi har både tvättmaskiner och torktumlare.

Inget av allt detta existerade i förkapitalistisk tid; ville man t.ex. kommunicera över större avstånd, fick man nöja sig med att skriva brev eller sända röksignaler. Och ville man lyssna till förstklassig barockmusik, fick man allt pallra sig iväg till Thomaskyrkan i Leipzig; det fanns varken grammofon eller CD eller DVD[1]. Detta är det mervärde som företagare och kapitalister har skapat åt oss alla, t.o.m. åt oss lägre mellanpensionärer.

I gångna tider hade inte ens de allra rikaste tillgång till detta. Inte ens Salomo i all sin prakt hade en mobil eller ens en gammaldags telefon med sladd, ifall han ville växla några ord med drottningen av Saba – eller något annat av det jag räknat upp ovan. Det allra mesta av det var främmande t.o.m. för drottning Victoria och samtida monarker runt förra sekelskiftet.

Och allt detta är ju empiriskt belagt – jag behöver ju t.ex. bara se mig om i min lägenhet för att upptäcka att jag har både TV och radio (med inbyggd grammofon och CD- och kassettfack) och dator (med inbyggd nätradio) och mobil och dammsugare; och jag behöver bara gå ner i källaren för att se att tvättmaskinen och tumlaren finns där. Så hur kan någon idag ta idén att kapitalismen utarmat oss på allvar? Att den kapitalism som gett oss allt detta i själva verket har sugit ut oss, och att vi alla, utan att ens märka det, befinner oss på svältgränsen, utan några glädjeämnen att lysa upp vår tillvaro? Att det bara är kapitalisterna själva som kommer i åtnjutande av allt detta – att det bara är de som har kyl och frys och luftkonditionering och datorer, etc., etc., medan alla vi andra fortfarande krälar runt i undermänsklig misär? – Nej, marxismen får uppenbarligen sina adepter (inklusive dem som skriver på Aftonbladets kultursida) att se världen i någon sorts omvänd kikare.

Hur ställde sig då Engels själv till allt detta? Engels själv var fabriksägare och tillhörde därför den klass av kapitalistiska utsugare han själv och Marx fördömde; och man bör komma ihåg att han levde under en tid då den industriella revolutionen ännu var relativt ny och då den förindustriella och förkapitalistiska fattigdomen ännu var långt ifrån övervunnen. Så här skriver Lindeborg:

I Manchester skapas den paradox som Engels ska brottas med livet ut: han är både kapitalist och kommunist. Hans anställda har det bättre än andra, men ändå – han pressar mervärde ur dem, profit som finansierar Marx teoribygge om arbetarklassens frigörelse.

Om arbetarna i Engels fabrik verkligen hade det bättre än andra arbetare i Manchester (eller andra industriorter) har jag ingen aning om – men berodde det i så fall på att Engels pressade lite mindre mervärde ur just sina arbetare än vad andra fabriksägare gjorde med sina? Och i så fall: vad hindrade Engels från att helt upphöra att pressa mervärde ur dem genom att helt enkelt lägga ner sin fabrik? Fast då skulle han förstås inte ha några urpressade mervärdespengar kvar för att finansiera Marx teoribygge. Det skulle inte ha gagnat hans arbetare, som bara hade varit tvungna att hitta andra arbetsgivare att låta sig utsugas av; men det skulle ha besparat oss allt elände som blev resultatet av Marx teoribygge.

Sådana ironier åsido måste man ändå fråga sig hur Engels, ens på detta tidiga stadium av utvecklingen, kunde undgå att se att industrialismen och kapitalismen gjorde det möjligt för människor som i äldre tid inte ens skulle ha överlevt till vuxen ålder att nu kunna överleva genom att ta lönearbete i industrierna. Men faktum är ju att han inte ens undgick att se det! Det framgår ju av det citat ur Kommunistiska manifestet jag gav i min förra bloggpost: att ”bourgeoisien” (m.a.o. just de kapitalistiska ”utsugarna”) skapat ”hela, ur marken framstampade befolkningar” (och detta utöver allt annat den åstadkommit enligt detta citat). Detta är ett annat mervärde som just företagarna och kapitalisterna skapat och som sannerligen inte pressades ut av de människor de bokstavligen räddade till livet.

Så en sak till jag måste kommentera. Lindeborg uppmanar oss (eller kanske bara sina egna marxistiska vänner):

Lägg ner de meningslösa försöken att hitta stöd för profitkvotens fallande tendens …

Men en sak är fullständigt sann, och det är att profitkvoten har en fallande tendens! Med ”profitkvot” menas förhållandet mellan vinster och löner; om vinsterna blir procentuellt mindre i förhållande till lönerna, innebär det att profitkvoten sjunker. Men, som vi lärt oss av Reisman (ifall vi gjort oss besväret att läsa hans uppsats), var profitkvoten en gång i den grå forntiden (innan det fanns en enda kapitalist i världen som betalade ut löner) 100%; hur liten vinsten än var, var den helt och hållet vinst, och några löner existerade överhuvudtaget inte. Allteftersom samhället sedan blev alltmer ekonomiskt kapitalistiskt – allteftersom det tillkom fler och fler kapitalister som betalade ut löner och därmed också allt fler löntagare som arbetade för löner – minskade vinsten i procent räknat och lönerna ökade i procent räknat. (Räknar man inte i procent utan i absoluta tal, ökade både vinsterna och lönerna; en distinktion som marxisterna förstås inte fattar; knappast någon gör det.) – Att marxisterna sedan ser detta som ett ”problem” för kapitalismen, ett problem som kapitalisterna måste ”lösa” genom att suga ut arbetarna allt mer, visar ju bara återigen hur fullkomligt bakvänd utsugnings- och mervärdesteorin är. (Mer om detta i min egen artikel Varför behöver vi George Reisman?)

Vi ska inte heller glömma att allt vad kapitalismen åstadkommit, både vad gäller den allmänna höjda levnadsstandarden och vad gäller de fantastiska nya innovationer den gjort möjliga, har åstadkommits trots alla marxistiskt inspirerade försök att tygla och stävja den. Hur bra vi skulle ha det materiellt om det inte vore för att Marx idéer togs för en beskrivning av verkligheten, det vet vi helt enkelt inte.

Så utöver all blodspillan och alla tvångsarbetsläger marxismen lett till i de länder där den blivit statsreligion har den allvarligt hämmat den ekonomiska utvecklingen även i länder där den inte blivit statsreligion. Marxismen hör endast hemma på idéhistoriens skräphög på Aftonbladets kultursida.


[1]) Farbrorn som var organist i Leipzig fotvandrade i sin ungdom från Armstadt till Lübeck (hela 46 mil), bara för att få höra Dietrich Buxtehude spela orgel. Idag skulle han bara ha behövt gå in i närmsta skivaffär eller på ett varuhus och köpt en CD; med lite tur hade han kunnat hitta en LP till vrakpris i någon second-hand-butik. Men OK, han fick motion, och det var säkert nyttigt. Och Buxtehude gav honom kanske några goda råd som han hade nytta av i sitt eget orgelspelande.

Flexibel pensionsålder, tack!

Vår käre ledare, Fredrik Reinfeldt, har i dagarna glunkat om att pensionsåldern borde höjas. Enda felet med detta är att det bara glunkas och glunkas, utan att något egentligen händer. Eric Erfors skriver insiktsfullt om detta i Expressen:

Mycket snack om att vi borde jobba längre från Reinfeldt.

Men lite verkstad.

Så här står det i lagen om anställningsskydd:

”En arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen till utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år.”

Alliansen lovade i valmanifestet sommaren 2010 att höja den rätten till 69 år. Klokt. Men det är inte klokt att det måste ta sådan tid. Hur svårt är det att ändra till ”69 år” i lagtexten?

Den skrivövningen ligger väl snarast på lågstadienivå.

Det kan inte heller vara så svårt att vända på siffrorna från ”67” till ”76”. Erfors fortsätter:

I stället har regeringen valt att baka in vallöftet i en utredning tillsammans med tusenmiljardersfrågan om varför inte alla människor jobbar till 65. Departementsrådet Ingemar Eriksson har tid ända till april 2013 att fundera på saken.

Fälldins gamla långbänk kommer till heders igen!

Mindre insiktsfullt – för att inte säga monumentalt ohederligt – skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Min kommentar:

Själv blev jag avskedad och utkastad i arbetslöshet år 2009 av det fullständigt godtyckliga skälet att jag fyllde 67 det året, och fastän jag inget högre önskade än att få jobba vidare på halvtid. Jag kan försäkra att jag inte mådde bra av det.

Den här reformen – att göra pensionsåldern flexibel uppåt – borde ha genomförts för länge sedan.

Och att påstå att det handlar om att tvinga folk att jobba vidare är förstås monumental oärlighet. Ge Åsa Linderborg förtidspension nu!

Nåja, det här har jag ju klagat på förr, så låt mig gå från person till sak.

Folkpension från 67 år infördes i Sverige 1913. Enligt Statistiska Centralbyrån var den förväntade medellivslängden under 1910-talet ca 54 år för män och 57 för kvinnor; idag är den 79,5 för män och 83,5 för kvinnor.

När man ser på de siffrorna ska man förstås tänka på att betydligt fler dog i unga år 1913 än idag. Spädbarnsdödligheten var högre; och mångas liv kortades i förväg av tuberkulos och andra sjukdomar. (Hur många strök t.ex. inte med i spanska sjukan i slutet av det årtiondet?) Men man kan också titta på den förväntade återstående livslängden för 65-åringar. 1913 var den ca 12 år för män och 13 för kvinnor; idag är den 18 år för män och 21 för kvinnor. Statistiken säger att jag kommer att leva tills jag blir 83.

Men än viktigare än dessa kalla siffror är följande: År 1913 arbetade merparten av befolkningen med tungt kroppsarbete, antingen inom industrin eller inom jordbruket eller som sjömän. De var verkligen utslitna vid 67 års ålder. Naturligtvis fanns det också de som hade fysiskt lättare yrken: lärare, läkare, jurister, präster – för inte tala om den lilla minoritet som satt på ärvda jordagods. Men mig veterligen lades det 1913 inga hinder i vägen för dem som i dessa yrken ville arbeta vidare efter 67, även om många givetvis utnyttjade möjligheten att gå i pension. (Professorer som gick i pension kunde ju t.ex. forska vidare och publicera böcker till döddagar när de slapp undervisningsskyldigheten.)

Det finns förstås slitsamma jobb idag också (tänk t.ex. på undersköterskor och lokalvårdare), och för dem är det förstås bra att pensionsåldern är flexibel nedåt, om man bortser från att deras pension inte blir särskilt hög. Men de jobben är betydligt färre idag än 1913.

Jag kan ju gå tillbaka till mig själv igen. Jag hade ett stillasittande jobb där jag huvudsakligen satt framför datorn – eller tidigare skrivmaskinen – och inte hade annat fysiskt arbete än att då och då plocka fram eller ställa tillbaka böcker i bokmagasinen. Min enda förslitningsskada är att jag har lite besvär med musarm, men det är så obetydligt att det knappast är värt att orda om.

Och jag förmodar att andra har liknande erfarenheter. Jag kan tänka mig att lärare har blivit hesa av att behöva hålla låda för generationer av elever; och likaså advokater av alla slutpläderingar de hållit. Men är de så hesa just vid 65 eller 67 års ålder att de omöjligt kan fortsätta? Nej, jag tror inte det.

Alltnog: Det finns idag inget rimligt skäl att inte göra pensionsåldern flexibel uppåt likaväl som nedåt.

Ett motargument man ibland hör är att de äldre skulle ställa sig i vägen för de yngre på arbetsmarknaden. Men om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, så har min tjänst efter 2½ år inte ens blivit utlyst, än mindre då tillsatt. Så vem skulle jag stå i vägen för, ifall jag fick lov att jobba vidare? – Min tjänst fordrar en del specialkunskaper; man bör t.ex. ha ett hum om latin och en del andra främmande språk; dessutom bör man gilla gamla böcker, och det verkar som om den yngre generationen bara tycker att gamla böcker är dammiga, författade som de är av ”gamla döda överklassgubbar”.

Men är det annorlunda på andra håll i arbetslivet? På vad sätt skulle en äldre läkare, lärare eller advokat stå i vägen för en yngre? Tvärtom har de äldre mycket erfarenhet är dela med sig av åt de yngre.

Mycket snack och lite verkstad blev det. Men så har jag ju ingen verkstad! Reinfeldt och hans politikerkompisar har det.

PS. Tantvännen klagar på att jag pratar för mycket om mig själv. Men om jag utgår från personlig erfarenhet för att sedan göra en mer generell poäng, tycker jag att det är OK.

(Se också Den så kallade arbetslinjen.)

Uppdatering 19 februari: Alex Voronov har en ovanligt vettig ledare om det här med flexibel pensionsålder i gårdagens Eskilstuna-Kuriren.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 542 andra följare