Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet

John Maynard Keynes var en charlatan som bl.a. menade att krig, jordbävningar och pyramidbyggen är till gagn för ekonomin, eftersom de bereder arbetstillfällen. Hans mest kände och mest konsekvente lärjunge idag är Paul Krugman. Som om vi inte redan hade nog med krig som ger arbete inom rustningsindustrin (och dessutom sänder soldater i döden och kräver en hel del civila offer också), menar Krugman att de vore bra med en invasion av utomjordingar – då blir det verkligen fart på ekonomin (och kanske en ordentlig decimering av folkmängden också).

Det är väl knappast ägnat att förvåna att Krugman är en hjälte inom vänstern. I gårdagens Aftonbladet recenseras hans nyutkomna bok Bankrutt? av vänsterikonen Göran Greider under rubriken: Stora investeringar och inflation bäst för ekonomin. Så vill Paul Krugman lösa depressioner i världen. Jag saxar:

Under många år hade ledande ekonomer hävdat att världens ekonomier trätt in i Det stora lugnet och att inga kriser av 1929 års magnitud längre kunde inträffa. Numera fanns de subtila instrumenten för att rädda oss undan makroekonomins kriser, det hade vi självaste Ben Bernankes ord på. Trollkarlarna på Wall Street beundrades. Men så hände det. Hjärtstillestånd över hela den västliga ekonomin.

Plötsligt fick man se konservativa regeringar agera socialister för att rädda banker. Och keynesfobin, som rått sedan nittiotalet, tycktes för en kort tid bortblåst.

Frisk luft strömmade in genom den sönderslagna rutan, även om landskapet som växte fram därute var beklämmande: snabbt växande arbetslöshet, varsel, nedläggningar. Jag menar att den nyliberala avregleringsutopin dog där, den hösten.

Att både denna och tidigare finanskriser förutspåtts av den ”österrikiska” skolan (som ju brukar räknas till ”nyliberalismen”) måste förstås till varje pris förtigas, i varje fall om man vill fortsätta vara vänsterikon. (Inte för att jag tror att Greider vet något om denna skola. Men det finns väl de som skulle kunna upplysa honom om dess existens?) Vidare i texten:

Den amerikanske ekonomen Paul Krugman ser, i sin nya bok Bankrutt? 2010 som en vändpunkt: Då hade Obamas välmenande men helt otillräckliga stimulanspaket klingat ut […]

Det enda felet med stimulanspaketen (eufemism för inflation) är alltså att de är otillräckliga? Mer och mer stimulans, mer och mer inflation, är alltså receptet. Ja, att Krugman menar det, det vet vi redan; han har sagt det otaliga gånger.

Faktum är att [Krugman] knappast ens tror att den ökande ojämlikheten i sig bidrog till finanskrisen och den depression västvärlden är kvar i. Snarare ser han det som så att den våldsamt ökande rikedomen hos den översta procenten i USA gett de rika ett extremt starkt inflytande över politik och ekonomi. […]

Krugman är en av få ekonomer som vågar hävda det självklara att en högre inflation i sig skulle vara ytterst välgörande när den får skulder att smälta bort och låneviljan att öka. Rädslan för inflation och offentliga skulder är de vanföreställningar som driver världen mot allt värre problem.

Det är de redan rika som gagnas av inflation och de fattiga som drabbas. För vilka är det som får ta gigantiska, inflationsfinansierade lån? Ja, inte är det mannen på gatan; det är inte gruvarbetare; det är inte underbetalda undersköterskor; det är inte fattiga biblioteksassistenter; det är inte poliser eller väktare; det är definitivt inte fattig- eller lägre mellanpensionärer, sådana som jag (och ni får komplettera listan). De som får lånen är redan rika, och de blir ännu rikare därigenom att de kan spendera de nya pengarna innan priserna har hunnit stiga, medan vi andra får ta smällen när priserna redan stigit. (Förhoppningsvis skåpmat för läsarna av denna blogg.)

Det är här det rena hyckleriet kommer in. Vem i svensk samhällsdebatt är det som skryter mest med att ha ett ”underklassperspektiv” på allting. Det är förstås Göran Greider. Och så sitter han på sin breda bak och hyllar ekonomiska teorier som inte kan annat än drabba just underklassen.

Så en detalj för fullständighetens skull. Greider och Krugman hävdar att inflation ”får skulder att smälta bort”. Men inflationen handlar ju faktiskt om att bygga upp ett gigantiskt skuldberg. Så vad menar de? Förmodligen avser de det som kallas ”monetarisering av skuld” – d.v.s. att centralbanken trycker upp nya pengar för omvandla bråkdelsreserverna till reda pengar. Ja, då smälter ju skulderna i någon mening bort. Annars finns de kvar tills depressionsfasen sätter in och långivarna går bankrutt. Eller också fortsätter centralbankerna att ”monetarisera skuld” tills hyperinflationen sätter in. (Återigen förhoppningsvis skåpmat.)

Att man överhuvudtaget ska behöva orda om det här! Men den ekonomiska okunnigheten är bottenlös, och likaså hyckleriet bland ekonomer i mittfåran.

$ $ $

Det är förresten inte bara vänsterikoner som är ekonomiska idioter. Eskilstuna-Kurirens Alex Voronov är ibland rätt vettig; men i dagens Eskilstuna-Kuriren skriver han så här:

Obamas stimulanspaket och räddning av bilindustrin var centrala inslag för att vända en ekonomi som befann sig i fritt fall.

Det är presidentval idag, så vi får väl se om Obama får fyra år till att köra ekonomin i botten med keynesianska stimulanspaket, hur många fler misskötta företag som kommer att få konstgjord andning, m.m., m.m.

Flexibel pensionsålder, tack!

Vår käre ledare, Fredrik Reinfeldt, har i dagarna glunkat om att pensionsåldern borde höjas. Enda felet med detta är att det bara glunkas och glunkas, utan att något egentligen händer. Eric Erfors skriver insiktsfullt om detta i Expressen:

Mycket snack om att vi borde jobba längre från Reinfeldt.

Men lite verkstad.

Så här står det i lagen om anställningsskydd:

”En arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen till utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år.”

Alliansen lovade i valmanifestet sommaren 2010 att höja den rätten till 69 år. Klokt. Men det är inte klokt att det måste ta sådan tid. Hur svårt är det att ändra till ”69 år” i lagtexten?

Den skrivövningen ligger väl snarast på lågstadienivå.

Det kan inte heller vara så svårt att vända på siffrorna från ”67” till ”76”. Erfors fortsätter:

I stället har regeringen valt att baka in vallöftet i en utredning tillsammans med tusenmiljardersfrågan om varför inte alla människor jobbar till 65. Departementsrådet Ingemar Eriksson har tid ända till april 2013 att fundera på saken.

Fälldins gamla långbänk kommer till heders igen!

Mindre insiktsfullt – för att inte säga monumentalt ohederligt – skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Min kommentar:

Själv blev jag avskedad och utkastad i arbetslöshet år 2009 av det fullständigt godtyckliga skälet att jag fyllde 67 det året, och fastän jag inget högre önskade än att få jobba vidare på halvtid. Jag kan försäkra att jag inte mådde bra av det.

Den här reformen – att göra pensionsåldern flexibel uppåt – borde ha genomförts för länge sedan.

Och att påstå att det handlar om att tvinga folk att jobba vidare är förstås monumental oärlighet. Ge Åsa Linderborg förtidspension nu!

Nåja, det här har jag ju klagat på förr, så låt mig gå från person till sak.

Folkpension från 67 år infördes i Sverige 1913. Enligt Statistiska Centralbyrån var den förväntade medellivslängden under 1910-talet ca 54 år för män och 57 för kvinnor; idag är den 79,5 för män och 83,5 för kvinnor.

När man ser på de siffrorna ska man förstås tänka på att betydligt fler dog i unga år 1913 än idag. Spädbarnsdödligheten var högre; och mångas liv kortades i förväg av tuberkulos och andra sjukdomar. (Hur många strök t.ex. inte med i spanska sjukan i slutet av det årtiondet?) Men man kan också titta på den förväntade återstående livslängden för 65-åringar. 1913 var den ca 12 år för män och 13 för kvinnor; idag är den 18 år för män och 21 för kvinnor. Statistiken säger att jag kommer att leva tills jag blir 83.

Men än viktigare än dessa kalla siffror är följande: År 1913 arbetade merparten av befolkningen med tungt kroppsarbete, antingen inom industrin eller inom jordbruket eller som sjömän. De var verkligen utslitna vid 67 års ålder. Naturligtvis fanns det också de som hade fysiskt lättare yrken: lärare, läkare, jurister, präster – för inte tala om den lilla minoritet som satt på ärvda jordagods. Men mig veterligen lades det 1913 inga hinder i vägen för dem som i dessa yrken ville arbeta vidare efter 67, även om många givetvis utnyttjade möjligheten att gå i pension. (Professorer som gick i pension kunde ju t.ex. forska vidare och publicera böcker till döddagar när de slapp undervisningsskyldigheten.)

Det finns förstås slitsamma jobb idag också (tänk t.ex. på undersköterskor och lokalvårdare), och för dem är det förstås bra att pensionsåldern är flexibel nedåt, om man bortser från att deras pension inte blir särskilt hög. Men de jobben är betydligt färre idag än 1913.

Jag kan ju gå tillbaka till mig själv igen. Jag hade ett stillasittande jobb där jag huvudsakligen satt framför datorn – eller tidigare skrivmaskinen – och inte hade annat fysiskt arbete än att då och då plocka fram eller ställa tillbaka böcker i bokmagasinen. Min enda förslitningsskada är att jag har lite besvär med musarm, men det är så obetydligt att det knappast är värt att orda om.

Och jag förmodar att andra har liknande erfarenheter. Jag kan tänka mig att lärare har blivit hesa av att behöva hålla låda för generationer av elever; och likaså advokater av alla slutpläderingar de hållit. Men är de så hesa just vid 65 eller 67 års ålder att de omöjligt kan fortsätta? Nej, jag tror inte det.

Alltnog: Det finns idag inget rimligt skäl att inte göra pensionsåldern flexibel uppåt likaväl som nedåt.

Ett motargument man ibland hör är att de äldre skulle ställa sig i vägen för de yngre på arbetsmarknaden. Men om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, så har min tjänst efter 2½ år inte ens blivit utlyst, än mindre då tillsatt. Så vem skulle jag stå i vägen för, ifall jag fick lov att jobba vidare? – Min tjänst fordrar en del specialkunskaper; man bör t.ex. ha ett hum om latin och en del andra främmande språk; dessutom bör man gilla gamla böcker, och det verkar som om den yngre generationen bara tycker att gamla böcker är dammiga, författade som de är av ”gamla döda överklassgubbar”.

Men är det annorlunda på andra håll i arbetslivet? På vad sätt skulle en äldre läkare, lärare eller advokat stå i vägen för en yngre? Tvärtom har de äldre mycket erfarenhet är dela med sig av åt de yngre.

Mycket snack och lite verkstad blev det. Men så har jag ju ingen verkstad! Reinfeldt och hans politikerkompisar har det.

PS. Tantvännen klagar på att jag pratar för mycket om mig själv. Men om jag utgår från personlig erfarenhet för att sedan göra en mer generell poäng, tycker jag att det är OK.

(Se också Den så kallade arbetslinjen.)

Uppdatering 19 februari: Alex Voronov har en ovanligt vettig ledare om det här med flexibel pensionsålder i gårdagens Eskilstuna-Kuriren.

Gratis bussresor i Eskilstuna

(Man måste blogga om vardagsnära ting också.)

I Eskilstuna var det tidigare två kategorier som fick åka gratis på bussen: dels skolungdomar, dels personer som fyllt 75. Numera måste även personer mellan 75 och 120 betala för bussbiljetten, medan skolungdomarna fortfarande får åka gratis. Med anledning av detta skrev jag följande insändare i somras:

Jag åker sällan buss, eftersom jag fortfarande har pigga ben och kan pallra mig ner på stan för egen maskin. Men från en jämnårig närstående med inte fullt så pigga ben har jag hört att om en buss är knökfull med skolungdomar som åker gratis, och det stiger på en pensionär med rollator på bussen, så är det ingen skolungdom som reser sig upp och erbjuder pensionären sittplats.

Ändå finns det alltså inte på den politiska agendan att ta bort eller skära ner de fria bussresorna för skolungdomar – bara att ta bort de fria bussresorna för pensionärer över 75.

Hur kommer sig det? Förklaringen är lika enkel som brutal: skolungdomar representerar framtiden. Det är skolungdomarna som i framtiden ska rösta fram våra politiker till makten och hjälpa till att driva igenom de skattehöjningar som ska värdegarantera framtidens politikerpensioner.

Vi äldre representerar forntiden. Vi kommer ändå snart att dö ut. Våra röster är inte så viktiga.

Per-Olof Samuelsson
(ännu ej 75, men om några år)

Publicerades i Eskilstuna-Kuriren 7 juni 2011.

Debatten om detta har fortsatt, och i dagens EK finns det en hel mängd insändare för och emot de fria bussresorna får skolungdomar (bl.a. denna). Så jag har upprepat mig och skickat följande till EK (vi får väl se om det blir publicerat):

Det är tydligt att våra kommunpolitiker inte åker buss, utan tar sig till jobbet med bil eller cykel (eller kanske rentav promenerar). Om de tog bussen, skulle de knappast ha undgått att lägga märke till att äldre och handikappade (som betalt bussbiljetten) måste stå i bussen, därför att de gratisåkande skolungdomarna inte har vett att resa sig och ge plats åt dem som faktiskt kan behöva sitta.

Men för all del: skolungdomarna är vår framtid och kommer om några år att bli röstberättigade. Vi äldre kommer ändå snart att dö, och när vi är döda, förlorar vi rösträtten.

Uppdatering 13 oktober: Alex Voronov skriver i dagens EK bl.a.

Och principiella argument finns säkert, men här är ett krasst: Kommunen behöver alltid mer pengar. Men att dra in de fria resorna för unga kostar betydligt mer i politiskt kapital än att ta frikorten från 75-plussarna. De äldre är en mindre väljargrupp och politiskt mycket trogna, jämfört med barnfamiljerna. Kan det vara så enkelt?

Min kommentar:

Håller med om slutklämmen här, men jag tror att motivet är ännu krassare: Skolungdomarna kommer snart att bli röstberättigade, så deras röster är viktiga. 75-plussarna, däremot, kommer ändå snart att dö, så deras röster är inte alls lika viktiga.

Ja, jag vet att jag har sagt det förut.

Uppdatering 29 oktober: Min insändare kom in i dagens EK.

Uppdatering 5 juli 2014: Inför förra valet lovade socialdemokraterna i Eskilstuna att återinföra de gratis bussresorna för äldre och t.o.m. sänka gränsen till 70 år; men av det vallöftet har det inget blivit. Detta påpekades i en insändare i Eskilstuna-Kuriren 28 maj och senare på ledarplats 3 juni. Jag kommenterade båda och skrev dessutom följande korta insändare:

Jag är inte särskilt förtjust i de förmåner politiker beviljar sig själva (som t.ex. gratisresor med första klass på tågen); men jag vill göra ett undantag: bevilja våra kommunpolitiker gratis bussresor, så de har en chans att komma i kontakt med verkligheten! Dock bör denna förmån begränsas till de tider då det är fullt på bussarna, för annars skulle de bara åka buss när det är som lugnast och dra slutsatsen att det inte finns några problem.

Insändaren kom in idag; men tyvärr bara i papperstidningen, inte i nätupplagan.

Uppdatering 17 juni 2014: Jimmy Jansson svarar rätt utförligt i dagens Eskilstuna-Kuriren. Han beklagar att det är omöjligt att fortsätta med de gratis bussresorna för äldre men menar att kostnaderna skulle bli för stora, och det är ju inget han rår för. Mitt svar:

Jimmy Jansson (EK 17.6) har fortfarande inte lyckats förklara varför det är just 75-plussarnas gratisresor som måste dras in, medan skolungdomar fortfarande får åka gratis. Ändå visar väl alla undersökningar (jag förutsätter att sådana gjorts) att skolungdomar har rätt lätt att ta sig fram till fots eller på cykel eller moped, medan många 75-plussare är hänvisade till att ta sig fram med rullator?

Själv åker jag sällan buss, eftersom jag har friska ben och bara tio minuters gångväg till centrum. Men från en mindre lyckligt lottad närstående har jag fått rapporter om att skolungdomarna inte ens har vett att resa sig i bussarna och lämna plats åt äldre med eller utan rullator.

Men eftersom skattehöjningar är lösningen på alla problem inom vård, skola och omsorg, kan man ju tänka sig att kommunalskatten höjs med någon krona och att dessa pengar går till att undervisa våra skolungdomar i hyfs och folkvett.

Kanske måste tillägga att skattehöjningsförslaget var sarkastiskt menat. Jag vill ju inte att Jimmy Jansson ska ta det på allvar.

Uppdatering 19 juni 2014: Insändaren kom in i dagens Eskilstuna-Kuriren, men tyvärr bakom betalvägg, så att endast prenumeranter kan läsa den på nätet.

De gratis bussresorna för skolungdom infördes 2002, och strax därefter protesterade stadens idrottslärare, som menade att ungdomarna bara blir förslöade av att åka buss korta sträckor i stället för att gå till fots eller ta cykeln.

Dagens pessimistiska betraktelse

Klassiskt liberala partiet brukar fira första maj med att veckla ut en banderoll med den här texten:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

Hur sant detta än är, har det inte åstadkommit något muller i politikens krater, och KLP har bara fått några ströröster i de båda riksdagsval det ställt upp i. OK, det är ett nytt parti och väldigt få känner ens till det; men vilka är framtidsutsikterna?

Så här skriver Alex Voronov i dagens Eskilstuna-Kuriren:

I Sverige finns […] ingen utbredd skepsis mot statsmakten. Skatterevolten är långt borta och ifrågasättandet av välfärdsstaten är obefintligt. Svenskarna gillar Systembolaget och ser offentlig barnomsorg och pappamånad som frihetsskapande institutioner.

För en gångs skull håller jag med honom. Vi svenskar trivs med vårt höga skattetryck och vårt statliga förmynderi. Vi tror t.o.m. att skattetrycket och förmynderiet gör oss friare!

OK, i viss mening gör det oss friare: det befriar oss från vårt eget ansvar. Varför fatta betydelsefulla val, när staten ändå kan fatta valen åt oss? Risken för att man själv väljer fel och att det kan leda till ödesdigra konsekvenser är ju överhängande. Hur mycket enklare då att traska patrull och inte bry sig alltför mycket om att patrullen är på marsch mot ett stup? Hur mycket enklare att betala sin skatt och vara snäll än att ständigt tvingas kalkylera hur ens pengar bäst ska spenderas? Hur mycket enklare att handla på Systemet än att vara tvungen att gå runt till olika vinbutiker och försöka bedöma deras sortiment? Och hur oändligt mycket enklare måste det inte vara att låta staten bestämma vem av föräldrarna som ska ta hand om de nyfödda barnen? Tänk er bara vilka oändliga diskussioner det skulle bli, om mamma och pappa försökte lösa det problemet på egen hand!

Det finns alltså en sorts frihet som vår nuvarande välfärdsstat skänker oss: friheten från att ta det fulla ansvaret för våra egna liv.

Vi vill inte gärna vandra ut i den friheten: det känns som att ge sig ut på en ökenvandring. Därför skrämmer oss friheten; och vi skulle aldrig lägga vår röst på ett parti som kastar ut oss i denna frihet.

Så är det med flertalet svenskar. Det finns ett mindretal som inte skräms av friheten, utan i stället känner sig förkvävda under skattetrycket och förmynderiet; ett mindretal som inte vill gå med i lämmeltåget mot statsbankrutten; ett mindretal som har svårt att göra sin stämma hörd (annat än på egna bloggar och debattfora). Men också vi sitter fast i samma smet. Att strunta i att betala skatt är inte det lättaste! Och vad har vi att sätta mot förmynderiet, annat än ett ”stopp och belägg!” som staten å sin sida högaktningsfullt (eller snarare lågaktningsfullt) struntar i.

”Det är tidigare än ni tror” skrev Ayn Rand efter det att Barry Goldwater förlorat presidentvalet 1964. Det är fortfarande väldigt mycket tidigare än vi tror.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 518 andra följare