Jag trodde nu i min enfald att detta betyder att jag kan publicera kommentarer utan att behöva befara anonyma påhopp, eftersom jag ändå alltid skriver under eget namn.

Men häromdagen kommenterade jag en insändare som handlade om hemundervisning och om det faktum att de som bedriver hemundervisning i Sverige trakasseras av myndigheterna och väljer att emigrera. Jag påpekade att förbud mot hemundervisning förekom i Nazityskland och att det inte är särskilt liberalt av vår alliansregering att följa Nazityskland i fotspåren. Och då var det  en anonym skribent som kallade detta ”kvalificerat dravel”.

Eftersom kommentaren var anonym anmälde jag den förstås; och här är svaret jag fick:

Jag bedömer inte att den kommentar du rapporterat utgör ett övertramp. Visserligen burdus, men kommentaren riktar sig på din argumentation, inte din person. Du drar paralleller mellan Björklund och Hitler och får nog räkna med mothugg, både anonymt och undertecknat.

M.a.o.: Om någon kallar mig idiot, så måste det undertecknas med fullständigt namn; men om någon ”bara” säger att det jag skriver är idiotiskt, då går det bra att bedriva anonymt krypskytte.

Premissen bakom detta måste väl vara att det finns något vattentätt skott mellan min ”person” och min ”argumentation”. Men hur är detta möjligt? Vad jag tänker är väl rimligen en del av min person? Och min argumentation måste väl komma från mitt tänkande?

Eller har Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion någon information om mitt tankeliv som är fördold för mig själv?

$ $ $

PS. Insändaren jag kommenterade (skriven av Stefan Lomner) var införd i Strengnäs Tidning 17 februari. Den har tagits bort från EK/ST:s nätupplaga, så jag kan inte länka till den.

Jag bör också nämna att de enda länderna i Europa som förbjuder hemundervisning, nämligen Tyskland och Sverige; och den tyska lagen härrör sig från slutet av 30-talet och har inte reviderats sedan dess.

Och jag har förstås skickat detta till Eskilstuna-Kuriren. Vad jag får för svar står väl skrivet i stjärnorna, eller i sanden.

Mer om hemundervisning hittar ni på Riksförbundet för hemundervisning i Sverige.

Mycket snack om att vi borde jobba längre från Reinfeldt.

Men lite verkstad.

Så här står det i lagen om anställningsskydd:

“En arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen till utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år.”

Alliansen lovade i valmanifestet sommaren 2010 att höja den rätten till 69 år. Klokt. Men det är inte klokt att det måste ta sådan tid. Hur svårt är det att ändra till “69 år” i lagtexten?

Den skrivövningen ligger väl snarast på lågstadienivå.

Det kan inte heller vara så svårt att vända på siffrorna från ”67” till ”76”. Erfors fortsätter:

I stället har regeringen valt att baka in vallöftet i en utredning tillsammans med tusenmiljardersfrågan om varför inte alla människor jobbar till 65. Departementsrådet Ingemar Eriksson har tid ända till april 2013 att fundera på saken.

Fälldins gamla långbänk kommer till heders igen!

Mindre insiktsfullt – för att inte säga monumentalt ohederligt – skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Min kommentar:

Själv blev jag avskedad och utkastad i arbetslöshet år 2009 av det fullständigt godtyckliga skälet att jag fyllde 67 det året, och fastän jag inget högre önskade än att få jobba vidare på halvtid. Jag kan försäkra att jag inte mådde bra av det.

Den här reformen – att göra pensionsåldern flexibel uppåt – borde ha genomförts för länge sedan.

Och att påstå att det handlar om att tvinga folk att jobba vidare är förstås monumental oärlighet. Ge Åsa Linderborg förtidspension nu!

Nåja, det här har jag ju klagat på förr, så låt mig gå från person till sak.

Folkpension från 67 år infördes i Sverige 1913. Enligt Statistiska Centralbyrån var den förväntade medellivslängden under 1910-talet ca 54 år för män och 57 för kvinnor; idag är den 79,5 för män och 83,5 för kvinnor.

När man ser på de siffrorna ska man förstås tänka på att betydligt fler dog i unga år 1913 än idag. Spädbarnsdödligheten var högre; och mångas liv kortades i förväg av tuberkulos och andra sjukdomar. (Hur många strök t.ex. inte med i spanska sjukan i slutet av det årtiondet?) Men man kan också titta på den förväntade återstående livslängden för 65-åringar. 1913 var den ca 12 år för män och 13 för kvinnor; idag är den 18 år för män och 21 för kvinnor. Statistiken säger att jag kommer att leva tills jag blir 83.

Men än viktigare än dessa kalla siffror är följande: År 1913 arbetade merparten av befolkningen med tungt kroppsarbete, antingen inom industrin eller inom jordbruket eller som sjömän. De var verkligen utslitna vid 67 års ålder. Naturligtvis fanns det också de som hade fysiskt lättare yrken: lärare, läkare, jurister, präster – för inte tala om den lilla minoritet som satt på ärvda jordagods. Men mig veterligen lades det 1913 inga hinder i vägen för dem som i dessa yrken ville arbeta vidare efter 67, även om många givetvis utnyttjade möjligheten att gå i pension. (Professorer som gick i pension kunde ju t.ex. forska vidare och publicera böcker till döddagar när de slapp undervisningsskyldigheten.)

Det finns förstås slitsamma jobb idag också (tänk t.ex. på undersköterskor och lokalvårdare), och för dem är det förstås bra att pensionsåldern är flexibel nedåt, om man bortser från att deras pension inte blir särskilt hög. Men de jobben är betydligt färre idag än 1913.

Jag kan ju gå tillbaka till mig själv igen. Jag hade ett stillasittande jobb där jag huvudsakligen satt framför datorn – eller tidigare skrivmaskinen – och inte hade annat fysiskt arbete än att då och då plocka fram eller ställa tillbaka böcker i bokmagasinen. Min enda förslitningsskada är att jag har lite besvär med musarm, men det är så obetydligt att det knappast är värt att orda om.

Och jag förmodar att andra har liknande erfarenheter. Jag kan tänka mig att lärare har blivit hesa av att behöva hålla låda för generationer av elever; och likaså advokater av alla slutpläderingar de hållit. Men är de så hesa just vid 65 eller 67 års ålder att de omöjligt kan fortsätta? Nej, jag tror inte det.

Alltnog: Det finns idag inget rimligt skäl att inte göra pensionsåldern flexibel uppåt likaväl som nedåt.

Ett motargument man ibland hör är att de äldre skulle ställa sig i vägen för de yngre på arbetsmarknaden. Men om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, så har min tjänst efter 2½ år inte ens blivit utlyst, än mindre då tillsatt. Så vem skulle jag stå i vägen för, ifall jag fick lov att jobba vidare? – Min tjänst fordrar en del specialkunskaper; man bör t.ex. ha ett hum om latin och en del andra främmande språk; dessutom bör man gilla gamla böcker, och det verkar som om den yngre generationen bara tycker att gamla böcker är dammiga, författade som de är av ”gamla döda överklassgubbar”.

Men är det annorlunda på andra håll i arbetslivet? På vad sätt skulle en äldre läkare, lärare eller advokat stå i vägen för en yngre? Tvärtom har de äldre mycket erfarenhet är dela med sig av åt de yngre.

Mycket snack och lite verkstad blev det. Men så har jag ju ingen verkstad! Reinfeldt och hans politikerkompisar har det.

PS. Tantvännen klagar på att jag pratar för mycket om mig själv. Men om jag utgår från personlig erfarenhet för att sedan göra en mer generell poäng, tycker jag att det är OK.

(Se också Den så kallade arbetslinjen.)

Uppdatering 19 februari: Alex Voronov har en ovanligt vettig ledare om det här med flexibel pensionsålder i gårdagens Eskilstuna-Kuriren.

Här är de senaste gammalheterna:

Dåliga argument för en god sak (nämligen kärnkraften)
Är löneökningar inflationsdrivande? (Nej, det är förstås precis tvärtom)
Några inlägg om främlingsfrihet och tolerans
Angående ”Frihetsfronten”
Lenin ut ur KB! (Motion till ST/KB)
Diverse insändare (i olika ämnen som var aktuella just det året)

Nu har jag emellertid fått kontakt med Henrik Unné, och han har skickat mig 30 ex. som jag kan sälja vidare. (Skulle det bli strykande åtgång kan han skicka mig fler; jag tror han har ett par hundra på lager.)

Eftersom jag ändå inte förväntar mig att bli miljonär på det här, tar jag 30 kr, vilket täcker mina och Henriks portokostnader.

Beställning kan göras per e-post, per-olof.samuelsson@swipnet.se. De som har Facebook kan förstås skicka mig ett meddelande. Betalning på postgiro 434 58 26-4.

Mer om Lovsång här.

Det här är förstås inget mysterium. Ett tiotal FB-vänner har länkat till posten på Facebook. Dessutom har det lagts ut länkar på flera andra bloggar, t.ex. SvD:s ledarblogg, Fredrik Segerfeldts blogg, Forum för vetenskap och folkbildning, HAX, Frihetssmedjan och några till. (Några har t.o.m. hittat hit via Pokerforum.)

Misshandeln av medlemmar av Liberala Partiet uppmärksammades i lördagens Folket, som dessutom hade nyheten på sin löpsedel. (Lokalkollegan Eskilstuna-Kuriren har skrivit om en liknande attack mot moderatpolitikern Oliwer Mamcartz och kommer förmodligen/förhoppningsvis att uppmärksamma vårt fall också.)

Allt detta är förstås positivt och glädjande. Mindre glädjande är att åtskilliga hittat hit via sajten ”Avpixlat”, som är en tummelplats för de invandringsfientliga. Eftersom just invandringsfientliga tidigare blivit utsatta för attacker från AFA, är det ju inte att förvåna att de uppmärksammar det här; och jag kan ju inte hindra dem från att länka till min blogg. Men jag tänker inte göra dem gentjänsten att länka tillbaka.

Det finns en konspirationsteori som går ut på att AFA skulle ha starka kopplingar till tidskriften Expo, och rentav vara Expos ”militanta gren”, men bevismaterialet för den teorin verkar rätt tunt.

Vad som däremot inte är någon konspirationsteori är att AFA har starka kopplingar till Revolutionära Fronten; med all sannolikhet rör det sig om samma personer. Under veckorna närmast före misshandeln sprejades husväggar här i Eskilstuna ned med nätadressen till RF; och går man till deras bildarkiv finner man att de rentav skryter med att klottra ned meningsmotståndares lägenhetsdörrar och bilar.

$ $ $

Många frågar sig varför AFA ger sig på just oss, fastän vi definitivt varken är nazister eller främlingsfientliga. Men nu hör det ju till vänsterns standardrepertoar att mena att nazism och liberalism är samma andas barn och att det är kapitalismen som orsakar både nazism och allt annat ont i samhället. (Att detta är raka motsatsen till sanningen behöver jag väl inte orda om?) Å andra sidan är det ju långt ifrån alla vänstermänniskor som fysiskt pucklar på sina meningsmotståndare utan nöjer sig med att svartmåla och förtala dem.

Finns det någon medveten strategi i AFA:s agerande? Här kan jag bara spekulera; men en sak har slagit mig:

I början gav sig AFA på verkliga nazister, och somliga av dessa nazister hade själva begått avskyvärda brott – de hade i ett par fall verkligen gått från misshandel till mord. Sedan gav man sig på sverigedemokrater, som ju inte heller är existensens bästa barn, men ändå snäppet harmlösare än vit makt-rörelsen. Men nu har man alltså attackerat företrädare för kristdemokraterna och moderaterna och nu alltså även Liberala Partiet. En baktanke här skulle kunna vara att framkalla någon sorts ”guilt by association”: om en förment antifascistisk organisation ger sig på oss, skulle folk kunna tänka att vi i så fall måste vara av samma skrot och korn som nazisterna i vit makt-rörelsen. (Inte för att en sådan strategi har särskilt stora chanser att lyckas, för fullt så dumma är inte folk i allmänhet.)

Men det är spekulation. En rimligare förklaring är att AFA-aktivisterna gillar att ställa till bråk för bråkets egen skull, och att deras påstådda ideologi bara är en rationalisering, en täckmantel för ren förstörelselusta.

$ $ $

Eftersom jag tidigare bara fått ett fåtal kommentarer på mina poster, har jag inte brytt mig om att formulera några kommentarsregler. Men eftersom jag fick en hel del både vettiga och ovettiga kommentarer på den senaste posten har lagt till sådana regler.

$ $ $

Kort uppdatering 24 januari: Även Margit Urtegård (känd kommunpolitiker i Strängnäs) har länkat hit.

Häromkvällen var jag på politiskt möte mitt i Eskilstuna med Liberala Partiet (LP). Mycket till möte blev det inte, för flera som skulle komma hade fått förhinder, så vi var bara tre personer. Så i stället blev det en stunds glad samvaro. Så skildes vi åt vid halv åttatiden, och jag gick till mitt stamhak för en öl och en matbit och de båda andra vandrade iväg mot centralstationen. Det skulle de inte ha gjort. Båda blev misshandlade av fyra anonyma medlemmar av Antifascistisk aktion (AFA) och en av dem fick tillbringa natten på sjukhus. Så här rapporterades händelsen i Eskilstuna-Kuriren:

Fyra svartklädda personer ska ha misshandlat en man på Kriebsensgatan 4 på torsdagskvällen. Sparkar ska ha utdelats medan mannen låg på marken.

Misshandeln avslutades när en kvinna ropade till förövarna och ringde polisen. Enligt kvinnan fanns flera vittnen. Förövarna flydde snabbt från platsen. Misshandeln inträffade strax innan 20.

Den misshandlade mannen fördes med ambulans till sjukhus. Det är oklart vad han fick för skador.

På fredagsmorgonen hade polisen inte fått fatt i några misstänkta gärningsmän för misshandeln.

Och ett par dagar senare fick en annan av mina kamrater en handskriven lapp i brevlådan med denna lydelse:

Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi.

Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik.

Antifascistisk Aktion

Om inte detta handlade om misshandel och hot skulle det vara direkt skrattretande.

Liberala Partiet är inte precis den starkaste kraften i svensk politik. Visserligen ökade andelen röster från 2006 till 2010 från 202 till 716 röster (mer än en tredubbling alltså), men det kommer att dröja åtskilliga år innan partiet ens är i närheten av 4%-spärren och minst en generation innan det kommer i regeringsställning. Så hur stor är hotbilden mot vårt genomsocialiserade samhälle?

Men att tre personer (som visserligen skulle ha varit sex från början) sätter sig ned och gör upp planer för denna avlägsna framtid är tydligen nog för att det socialistiska avantgardet ska ta till storsläggan och med hugg och slag försöka skrämma oss till tystnad.

Men det är nog själva idén om ett fritt, kapitalistiskt samhälle som är så farlig att varje företrädare för denna idé till varje pris måste tystas.

Men nu var det alltså misshandel och hot, och det är ingenting att skämta om.

Den politiska agendan – frågan om vem som ska få yttra sig och vem som ska knipa käft – ska tydligen bestämmas med våld och hot om våld. Och den ska också bestämmas av människor som aldrig i livet skulle våga skriva en insändare, ens om den vore anonym (redaktionen ska ju även i sådana fall ha namn och adress), än mindre ställa upp i en paneldebatt.

Och så påstår sig dessa anonyma våldsverkare företräda arbetarklassen. Eftersom de är anonyma kan jag förstås inte veta hur det förhåller sig med den saken; men det skulle förvåna mig storligen om de alls har något arbete. Vanliga knegare ägnar inte sin snålt tillmätta fritid åt att begå våldsdåd.

Så påstår sig AFA också ha udden riktad mot nynazism och ”vit makt”-rörelsen. Jag är väl inte den förste som har observerat att de använder sig av precis samma metoder som deras påstådda motståndare. Och LP (som bl.a. förespråkar fri invandring) är förstås så långt ifrån ”vit makt” som man någonsin kan komma.

Så vad göra? Något måste ju göras, innan AFA går från misshandel till mord.

Polisen måste förstås sätta till alla klutar för att få fast gärningsmännen. Men polisens resurser är begränsade, och den gör säkert så gott den kan.

Journalister skulle kunna göra en insats. Med lite grävande journalistik skulle nog de här skumraskfigurerna kunna dras fram i dagsljuset (ni vet, det där där trollen spricker). En grävande journalist skulle mycket väl kunna infiltrera AFA och sedan hänga ut dem med namn i pressen.

Och helst innan alla med en gnutta civilkurage åker på stryk och får hotfulla lappar i brevlådan.

(PS. Det här skrevs innan den moderate fritidspolitikern Oliver Mamcarz blev utsatt för skadegörelse, något som rapporterats i både Eskilstuna-Kuriren och Folket.)

(PPS. Om ni publicerar detta får ni gärna lägga till: ”Vi har förgäves försökt kontakta AFA för en kommentar.”)

Uppdatering: Jag har gjort ett par rättelser i texten:

Båda mina kamrater blev misshandlade, även om bara en av dem behövde tas in på sjukhus över natten.

Partiets officiella namn är bara Liberala Partiet (LP). Men på valsedlarna har det stått Klassiskt Liberala Partiet, detta för att undvika sammanblandning med Folkpartiet Liberalerna. (Personligen föredrar jag den benämningen, men det är inte jag som bestämmer, för jag sitter inte i partiledningen.)

Och Eskilstuna-Kuriren har meddelat att de tänker ta in mitt inlägg, men jag måste banta ner det till högst 3500 tecken, och det har jag nu gjort.

Sen uppdatering (13 februari): Eskilstuna-Kuriren tog aldrig in mitt inlägg, fastän de sagt att de skulle göra det.

Och händelsen har förstås också uppmärksammats på Liberala Partiets egen blogg.

I Eskilstuna-Kuriren 4 januari 2012 publicerades en underledare av Åke Wredén under rubriken ”Följ pengarna och ta levebrödet från gangsterligorna”, ur vilken jag citerar:

Vad lever en kriminell subkultur på? För smågangstrar och större gangstrar är det inget levebröd att vifta med pistoler och döda rivaler. Däremot lever de vanligen på vissa speciella typer av brott, viktigast är narkotikahandel.

Sexhandel, utpressning mot småföretagare, svart arbetskraft, alkohol- och tobakssmuggling och illegalt spel är annat som kan dra in de pengar som kriminella kan röra sig med och använda för att skaffa sig status och en falsk glamour. […]

Blir man bättre på att följa pengarna och strypa de kriminella affärsaktiviteterna – framför allt knarkhandeln – så dränerar man också det träsk där morden äger rum. […]

Om polisen med större kraft motverkar de slags brott som är de kriminellas levebröd kommer man sannolikt också att samtidigt beslagta fler illegala vapen.

Jag har ett bättre förslag för att ta levebrödet från den organiserade brottsligheten:

Ta bort punktskatterna på alkohol och tobak, så blir vi av med smugglingen. Legalisera narkotikan, så blir vi av med knarklangningen. Sänk sedan skatterna på arbete rejält, så blir vi av med svartarbetet. Sluta förbjuda spel, så går det inte längre att tjäna pengar på illegalt. Legalisera all prostitution, så kan den organiserade brottsligheten inte tjäna pengar på den heller.

Vad som sedan blir över för den organiserade brottsligheten är i stort sett utpressning av småföretagare. Men nu när polisen slipper ägna sig åt att förfölja smugglare, knarklangare, skattesmitare och torskar, måste väl resurserna räcka till att bekämpa utpressning.

Förmodligen kommer någon att invända att legalisering av narkotika skulle leda till kraftigt ökat missbruk. Men i Portugal legaliserades narkotikabruk för ett tiotal år sedan, och resultatet där blev tvärtom att missbruket minskade. [Det finns åtskilligt att läsa om detta på nätet, så jag väljer ut en länk på måfå.]

Men att hoppas att svenska politiker och myndigheter skulle dra lärdom av det exemplet är nog att hoppas för mycket.

$ $ $

De här kommentarerna lade jag också ut på Facebook, och min statusuppdatering delades av Sophia Blomqvist. Det finns gott om idioter på Facebook (ja, inte bara där), så givetvis var det någon som tyckte att om man resonerar som jag, kan man lika gärna avkriminalisera allting.

Mitt svar:

Somliga har tydligen svårt för att fatta, så låt mig åtminstone göra ett försök att förklara:

När frivilliga överenskommelser mellan människor kriminaliseras, kommer verksamheten att tas över av den organiserade brottsligheten och den växer sig till att bli en maktfaktor i samhället. Detta var precis vad som hände under förbudstiden i USA, men att dra principiell lärdom av det exemplet är tydligen stört omöjligt.

Avkriminaliserar man dessa verksamheter drar man också undan mattan för den organiserade brottsligheten.

Men vad skulle hända om man avkriminaliserade stölder, rån, våldtäkter, mord? Effekten skulle bli den rakt motsatta. Vart ska människor vända sig, när polis och rättsstat sviker? Det blir till att också betala beskyddarpengar till gangsterligorna – utöver de skatter vi ändå dignar under, av vilka inte längre ett öre skulle gå till statens rättmätiga funktioner,.

Det finns så mycket man kan tillägga här. Om narkotikan legaliserades, skulle t.ex. ingen längre behöva begå brott eller prostituera sig för att finansiera sitt missbruk.

Men detta förutsätter förstås att staten avstår från att lägga samma svindlande straffskatter på den legaliserade narkotikan som den nu gör på tobak och alkohol.

Och vad skulle hända med “trafficking” om sexhandeln legaliserades? Vi skulle få se välskötta bordeller, och det skulle inte längre finnas minsta behov av att importera sexslavar från främmande länder.

Risken här är att bordellerna förstatligas, och att staten sedan lägger ut dem på entreprenad till riskkapitalister; och då får vi nya Caremaskandaler på halsen.

Idag skulle jag knappast vilja ta med tång i Schopenhauers filosofi, men han kom upp i en diskussion på Facebook, så jag plockade fram tången och satte mig att läsa om Alf Ahlbergs utmärkta introduktion, Arthur Schopenhauer. Hans liv och filosofi.

En sammanfattning av Schopenhauers filosofi kan vara på sin plats.

Schopenhauer utgår från Kants klyvning mellan ”tingen i sig själva” och ”företeelserna” (eller ”framträdelserna”). Kant menade som bekant att tingen som de är i sig själva är principiellt ovetbara; vår kunskap är begränsad till hur de framträder eller ter sig för oss. Schopenhauer menade att detta inte är helt sant: vi har introspektiv direktkontakt med tinget i sig, som uppenbarar sig som vilja.

Naturligtvis vet vi introspektivt att vi vill det ena och det andra. Men vi vet ju lika väl introspektivt att vi tänker och känner. Så varför ger oss inte tankar och känslor, utan bara viljeyttringar, direktkontakt med tinget i sig? Nåväl, det överlåter jag åt er att grubbla över.

Schopenhauer går vidare och menar att ”tinget i sig” (eller ”den sanna verkligheten”) är en blind livsvilja som uppenbara sig i hela naturen, såväl den oorganiska som den organiska. Att den gör det i den organiska naturen är inte så svårt att se; varenda organism, från den lägsta till den högsta, strävar efter att överleva och att fortplanta sig. Enligt Schopenhauer strävar den oorganiska naturen att bli organisk, men den saken lämnar jag därhän.

Det finns enligt Schopenhauer bara en enda livsvilja, men den manifesterar sig i ett hart när oändligt antal former. Han kallar detta för principium individuationis (”individualiseringsprincipen” skulle man väl kunna kalla den på svenska). Livsviljan s.a.s. splittar upp sig i detta oändliga antal former. Men detta är bara sant om ”världen som föreställning”; det är inte sant om den ”sanna verkligheten” eller ”världen som vilja”.

Schopenhauer drog också paralleller mellan denna uppfattning och vad som lärs ut inom hinduismen och buddismen: ”världen som föreställning” motsvaras där av ”Mayas slöja”, som döljer den sanna verkligheten för oss, så som slöjor är till för att göra.

Men är inte den där livsviljan väldigt bra att ha? Har den t.ex. inte drivit evolutionen framåt och så småningom frambringat människan, skapelsens krona? Och har inte livsviljan hos oss människor gjort att vi stadigt fått det bättre århundrade för århundrade? På den frågan svarar Schopenhauer med ett synnerligen rungande nej! Livsviljan är inte alls god, den är alltigenom ond. Och det här grundar förstås Schopenhauer på empiriska iakttagelser: det råder en ständig och blodig kamp i naturen mellan olika livsformer. Och vi människor är ju också rätt pigga på att kriga mot varandra och i största allmänhet trycka ner varandra i skoskaften.

En av buddismens läror gjorde Schopenhauer också till sin: läran att allt liv är lidande. Lycka och glädje är övergående fenomen, och dessutom består de inte av annat än att lidandet och ledan för att kort ögonblick upphör bara för att återkomma. Så om du tror dig vara glad eller lycklig, är du utsatt för en illusion!

Är då den här livsviljan fri eller trälbunden? Här följer Schopenhauer Kant och menar att som föreställning är vår vilja helt ofri, eftersom allt är underkastat lagen om orsak och verkan. Vår vilja och vårt handlande bestäms helt och hållet av våra motiv, och våra motiv kan vi inte välja. Ett belysande citat:

Antaget, att en människa står i ett gathörn och tänker för sig själv: ”Klockan är sex, dagsarbetet är slutat. Jag kan nu göra en promenad. Eller jag kan gå till klubben. Eller jag kan gå upp i utsiktstornet och se på solnedgången. Jag kan gå på teatern, jag kan hälsa på den eller den vännen, ja, jag kan fly ut genom stadsporten och aldrig mer komma åter. Allt detta står i min makt, jag har fullständig frihet därtill. Likväl gör jag intetdera, utan går likaledes frivilligt hem till min hustru.” – Det är som om vattnet skulle tala sålunda: ”Jag kan gå i höga vågor (ja, nämligen på havet i storm), jag kan brusande störta mig fram (ja, nämligen i flodbädden), jag kan skummande och virvlande kasta mig ned (ja, nämligen i vattenfallet), jag kan fritt som en stråle skjuta upp i höjden (ja, nämligen i springbrunnen), jag kan slutligen koka och försvinna (ja, vid 100^O); nu gör jag likväl intetdera utan stannar frivilligt, lugnt och klart i den speglande dammen. – Liksom vattnet blott kan allt detta, när de bestämmande orsakerna till det ena eller det andra träda i kraft, kan mannen i vårt exempel blott göra allt det, som han tror sig kunna under vissa betingelser. Ända tills dessa orsaker träda i kraft, är det omöjligt för honom. […] Vår vilja bestämmes av motiven lika orubbligt, som pendeln av tyngdkraften eller jorden i sin bana av gravitationen.” (Schopenhauer citerad av Ahlberg, s. 90f.; den sista meningen är Ahlbergs kommentar.)

Som företeelse är alltså viljan helt och hållet ofri (eller ”trälbunden” som Martin Luther uttryckte det), men som ”ting i sig” är den tvärtom helt och hållet fri. Tankegången kan vara lite svår att följa, men tydligen är det så att vi inte rår för hurdana vi är eller vad vi gör; däremot rår vi för att vi alls finns till. (Jag kan i varje fall inte tolka det annorlunda.) Den enda synd vi har begått som verkligen är en synd, är att låtit oss födas till världen!

Vad följer för etik ur dessa premisser? Man får väl hålla Schopenhauer räkning för att han är konsekvent, för den etik han presenterar är en radikal självförnekelse- och självutplåningsetik. (Han är om möjligt radikalare än Kant på den punkten.) Med Alf Ahlbergs ord:

På frågan, var all livets bottenlösa ondska, jämmer och lidande har sin grund, finnes blott ett svar: den har sin grund i livet självt, i viljan till liv, viljan att existera. Därför finnes blott ett enda radikalt botemedel: denna vilja att existera måste upphävas.

Existens betyder städse existens i tidens och individualitetens form. Ju kraftigare alltså någon bejakar sin existens som individ, ju fastare han sitter fången i principium indivuationis, dess längre befinner han sig från den slutgiltiga återlösningens väg.

Härav följer att egoismen för Schopenhauer kommer att framstå såsom det uronda, det onda i och för sig. Den egoistiska, i ”Mayas slöja” insnärjda viljan betraktar sig själv som tillvarons centrum, kring vilket allt annat rör sig. Individens död framstår här som alltings slutpunkt; därför fruktar och avskyr livsviljan inte så mycket som denna. De andras existens däremot blir något likgiltigt, utom i den mån de tjäna den egoistiska individualviljans syften. Egoismen är drivfjädern i de flesta av våra handlingar – ofta även i fall, då det ej ser så ut. ”Egoismen är kolossal: den är större än hela världen. Ty om den enskilde ställdes i valet mellan sin egen eller hela den övriga världens undergång, är det onödigt att säga, varthän viljan hos flertalet skulle luta. I enlighet därmed gör sig envar till världens medelpunkt, hänför allt till sig själv och kommer vid allt, som händer, t.ex. vid de största förändringar i folkens öden, att i första rummet ta sitt eget intresse i beaktande och om detta än är aldrig så litet framför allt tänka därpå. […]” För att sätta gränser för egoismen, som eljest skulle leda till ett allas krig mot alla, har staten kommit till. Staten är icke någon moralisk institution; den är blott en tvångs- och nödfallsåtgärd. Ty, säger Schopenhauer drastiskt, eljest skulle egoismen drivas så långt, att den ene skulle slå ihjäl den andre blott för att få smörja skorna med hans fett. (Ahlberg, s. 152f.)

Man kan förstås fråga sig hur ofta en människa ställs inför valet mellan sin egen och hela den övriga världens undergång. (Om resten av världen går under, går man väl själv också under?) Och i vilka situationer man skulle behöva slå ihjäl någon annan för att den egna skokrämen har tagit slut, det undandrar sig mitt bedömande. Hursomhelst, så blir egoismen bara värre och värre:

Egoismen ger sig ej blott till känna som en fullständig likgiltighet i fråga om alla andra utan som en positiv lust att skada dem. I lägre grader offrar egoismen de andra, blott ifall de stå i vägen för jagets intressen eller det med deras lidande kan köpa sig fördelar. Den onda viljan bejakar sig själv men förnekar därtill även de övrigas. Den framträder som avund, skadeglädje och grymhet. Individen söker här liksom att taga hämnd på de andra därför att honom själv blivit ett så ringa mått av lycka tillmätt. (Ibidem, s. 153.)

För att använda objektivistisk terminologi leder alltså egoismen till ”hat mot det goda för att det är det goda” – hat mot de lyckliga för att de är lyckliga. Och det är ju illa…

Så om egoismen är det uronda, vari består då det urgoda? Jag fortsätter att citera Ahlberg:

Antaget nu att sådana handlingar existera, hos vilka alla egoistiska motiv saknas – huru skall man kunna förklara dem? De innebära således, att en annans väl och ve kan bli motiv för mina handlingar. Men detta är icke möjligt, så länge jag är absolut väsensåtskild från den andre. Om hans väl och ve på något sätt angår mig, måste jag i någon mån leva i honom, när han lider måste jag känna hans kval, när han fröjdas, hans glädje. Enär nu all fröjd och lycka, som vi sett, hos Schopenhauer är något rent negativt, kan jag egentligen blott leva en annans liv i det jag lider med och i honom. Finns det någon handling, framsprungen ur andra motiv än egoistiska, måste dess grund alltså vara medlidandet. Därur framgår allt etiskt värde. Medlidandet är etikens urfenomen och därur förklaras […] alla olika dygder. Som egoismen är det onda i och för sig är medlidandet det goda såsom sådant. (Ibidem, s. 155.)

Till de dygder som härflyter ur medlidandet hör rättvisa och människokärlek:

Att man är rättvis eller vill vara det innebär visserligen ej, att man upphört att söka sin egen fördel, men det betyder, att man icke längre söker den på andras bekostnad. Och detta betyder, att de andra tillerkännas en viss grad av realitet, icke såsom för den rena egoisten stå där blott såsom dimbilder, vilkas väl och ve är likgiltigt, utan ha en viss grad av självständig existens. […] En högre grad uppnår den – och närmar sig då redan den positiva kärleken – när man frivilligt avstår från någon fördel för att låta den komma andra till del. Så träffa vi t.ex. på människor, som frivilligt avsäga sig sina anspråk på arv för att blott leva av sina händers verk. Här stå vi redan nära det andra huvudstadiet, som kan betecknas som människokärlek. Till denna dygd nådde aldrig antikens moralfilosofer fram; den saknas bland deras kardinaldygder. Budet att älska sina ovänner uppställdes först av kristendomen, och detta är, säger Schopenhauer, dess allra största förtjänst. (Ibidem, s. 158f.)

Men vart ska allt detta leda? Vilken är den allra högsta dygden? Vad är det dygdigaste man kan företa sig? Ja, om nu själva livsviljan är det onda och roten till allt annat elände här i världen, då måste man förstås utplåna denna livsvilja och därmed själva livet:

Men ett ännu högre stadium än rättvisans och människokärlekens måste den nå, som helt skall förneka viljan till liv. Den som fullständigt genomskådat principium indivuationis, han igenkänner sig själv i alla väsen som leva och lida. Han lider i dem och tar frivilligt hela världens lidande på sig. Alla de andras kval, som han ser och blott sällan förmår lindra, alla kval, vars möjlighet han inser i denna ”ondskans, lidandets och dödens värld”, förnimmer han som sina egna. Den som så känner det, kan icke längre fortsätta att såga ja till viljan till liv. […] Hans vilja vänder sig bort från livet till fullständig självförnekelse och viljefrihet. (Ibidem, s. 160.)

Och Ahlberg citerar Schopenhauer själv:

Han nöjer sig icke längre med att älska de andra, som sig själv, utan det uppstår hos honom en avsky för det väsen, vars uttryck hans eget fenomen är, viljan till liv, kärnan och väsendet i denna tillvaro, vars lidande han genomskådat. (Ibidem, s. 160.)

Vidare:

Och som en tveksam, men ur hans metafysik konsekvent följande tanke framkastar Schopenhauer den förmodan, att med förnekelsen av livsviljan i dess högsta objektivation [människan] även dess lägre objektivationer i djur- och växtvärlden och den döda naturen, således hela tillvaron skulle frigöras ur sin träldom, försvinna, återlösas. (Ibidem, s. 160f.)

Så den där människokärleken (eller kärleken till allt levande, för den delen, och till allt som ens strävar efter liv) ska alltså i slutändan förbytas i avsky. Och på så sätt ska världen försvinna och ”återlösas”.

Måste nog säga att Schopenhauers filosofi är rätt avskyvärd.