Visdomsord från Knut Wicksell

Jag har precis läst en kort skrift av Knut Wicksell, Om en ny princip för rättvis beskattning.[1] Vilken den nya principen är framgår av en kapitelrubrik:

Principen om (relativ) enhällighet och frivillighet i skattebevillningen

Wicksells förslag är att nya skatter eller skattehöjningar inte ska kunna klubbas igenom med enkel majoritet, utan att det ska behövas kvalificerad majoritet. Exakt hur kvalificerad den ska vara, 2/3 eller 3/4 eller rentav 9/10, specificerar han aldrig, även om han nämner alla tre möjligheterna. Men i varje fall måste förstås enhälligheten vara relativ, för absolut enhällighet skulle innebära att en enda person skulle kunna stjälpa ett skatteförslag bara genom att rösta emot det.

Wicksells bakomliggande resonemang är rätt intressant. Han säger att vilken samhällsklass som än för tillfället innehar regeringsmakten, kommer den att utforma skattepolitiken så att den egna klassen gagnas på bekostnad av den andra klassen. Så när borgerligheten, eller ”de besittande klasserna”, sitter vid makten, kommer skatterna på arbete att vara relativt höga och skatterna på det de besittande klasserna besitter (sådant som kapital, fastigheter och jordagods) relativt låga, om det ens beskattas alls. Men när så arbetarklassen kommer till makten, blir det tvärtom: höga skatter på det de besittande klasserna besitter och motsvarande låga skatter på arbete.[2]

På den här punkten har förstås historien gett Wicksell fel. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i vårt land har ju sannerligen inte lett till låga skatter på arbete – och de jobbskatteavdrag som införts av alliansregeringen har ju inte direkt mötts av stormande applåder från socialdemokraterna.

Vare därmed hur som helst, så menade Wicksell att skatterna ska ge alla (eller åtminstone de allra flesta) ”valuta för pengarna”. Den nytta varje enskild (eller åtminstone de allra flesta enskilda) har av en viss skatt måste vara större eller i sämsta fall lika stor som den uppoffring det innebär att betala skatten. Med hans egna ord:

Om man […] utgår från antagandet, att den planerade statliga verksamheten i och för sig måste betraktas som allmännyttig, så gäller det därnäst att avväga dess förväntade nytta mot de erforderliga uppoffringarna. De olika medborgarkategoriernas bedömning av denna fråga kommer emellertid att bli i högsta grad beroende av den avsedda fördelningen i kostnaderna, både på grund av deras olikartade förmögenhetsförhållanden och den därmed sammanhängande olika styrkan av deras behov och på grund av olika värderingar av själva det ifrågavarande kollektiva behovet.

Om man skulle hålla fast vid en i förväg bestämd fördelning av skatterna som den i alla lägen enda riktiga, kan det därför […] hända att förslaget inte ens får den enkla majoritet som under nuvarande ordning vanligen erfordras för beslutsfattande och som måhända skulle vara mycket lätt att uppnå vid någon annan fördelning av skatterna. Och det är praktiskt taget säkert att beslutet under sådana förhållanden nästan alltid kommer att särskilt gynna eller missgynna vissa gruppers intressen. (S. 50; min kursivering.)

Men med Wicksells eget förslag om kvalificerad majoritet

… blir det här […] alltid möjligt att komma överens om en sådan fördelning av kostnaderna, att utgiften i fråga, så snart den över huvud taget ger löfte om en nytta som överstiger kostnaderna, av alla parter betraktas som obestridligt fördelaktig och följaktligen rent av kan godkännas enhälligt. Men om detta skulle visa sig alldeles omöjligt, så ligger enligt min uppfattning i detta förshållande ett aposterioriskt bevis, och det enda möjliga beviset, för att ifrågavarande statliga verksamhet inte kulle ge samhället en nytta som motsvarar den erforderliga uppoffringen och därför rationellt sett bör avvisas. (S. 51; min kursivering.)

Många onödiga skatter skulle ha kunnat undvikas med Wicksells förslag, och Slöseriombudsmannen skulle ha mycket mindre att göra!

Lite tidigare i texten:

Om det gäller att fatta beslut om en föreslagen ny eller en redan existerande statsutgift, kan och bör man väl i allmänhet utgå från förutsättningen att denna i och för sig, sålunda tills vidare bortsett från medlen att täcka kostnaderna, är avsedd för en verksamhet som är till gagn för hela samhället samt att den av alla klasser utan undantag uppfattas som sådan. Om detta inte är fallet, om en större eller mindre del av folket ställer sig likgiltig eller rent av fientlig till den planerade statliga verksamheten, så kan jag för min del inte se annat än att denna verksamhet i och med detta inte längre kan hänföras till de kollektiva behoven i ordets egentliga mening, utan tills vidare, om den alls skall tolereras, bör överlåtas åt det privata initiativet. Det förefaller ju att vara en uppenbar orättvisa, om någon skulle nödgas medverka till finansieringen av åtgärder som inte gagnar hans välförstådda intressen, utan kanske rent av går stick i stäv mot dessa. (S. 49f.)

Javisst. Ja och amen.

$ $ $

Ett annat citat jag fastnat för:

Målet för denna rörelse [den parlamentariska] är likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomisk välfärd och fredlig samverkan mellan alla människor. Det är inte rörelsens mål, och det skulle strida mot den anda som från början inspirerade den, om den skulle försöka byta ut de frihetsfientliga och ljusskygga oligarkiernas ok, som den helt eller delvis har avskuddat, mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni.

Den nutida parlamentarismen kan knappast beskyllas för sådana tendenser. Den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden har för det mesta försvunnit eller lever endast kvar som en efterklang, som bortdöende rester från gångna epoker. Den fria flyttningsrätten, näringsfriheten, religionens, forskningens och pressens frihet är värden som förhoppningsvis för all framtid skall bli bestående i den civiliserade världen. (S. 47f.)

Men här har historien återigen gett Wicksell fel. För hur är det idag med ”den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden”? Ja, inte har den försvunnit! De andra friheter han nämner är ju accepterade i retoriken, men de är också allvarligt hotade i vår tid. – Wicksell var, i likhet med så många andra under den gyllene era som tog sitt slut med Första världskriget, alldeles för optimistisk.

$ $ $

Och från slutkapitlet:

Syftet med förslaget har [...] varit – och detta får jag kanske tillräkna mig som en förtjänst – att föra talan för rättvisa åt båda hållen – både åt den sida som jag genom födsel och uppfostran tillhör och åt den som mer och mer tilldragit sig min mognare ålders sympatier. (S. 106.)

Wicksell hade borgerlig bakgrund men kom att ansluta sig till socialdemokratin. Man skulle bara önska att dagens socialdemokrater lyssnade mer till honom! Vi skulle, om inte annat, ha betydligt lägre skatter än vi har idag.

De besittande klasserna, som ju obestridligen omfattar en betydande del av ett lands intelligens och dess ekonomiska styrka och som i inte alldeles sällsynta fall har egna ansträngningar att tacka för sin gynnade ställning, bör inte genom obetänksamma krav från en framstormande demokrati nödgas att ensamma bära hela samhällets skattebörda – men lika litet bör medlemmarna av de fattigare klasserna, som ju också har en viss omdömesförmåga och som inte är lastdjur, utan människor, någonsin nödgas att betala för utgifter, om vilkas nytta och nödvändighet de – kanske av mycket bärande skäl – inte låter sig övertygas. (S. 106; återigen mina kursiveringar.)

$ $ $

Mer om Wicksell en annan gång. Kanske.


 

[1]) Ursprungligen skriven på tyska och ingår i Finanztheoretische Untersuchungen (Jena 1896); översatt av Leif Björk och publicerad av Ratio (Timbro) 1987. – År 1894 gav Wicksell (under pseudonymen Sven Trygg) ut en pamflett på svenska, Våra skatter. Hvilka betala dem och hvilka borde betala?, där samma förslag framförs.

[2]) En invändning man gott kan komma med här är att skatter på kapital är precis lika förödande för det arbetande folket som för kapitalägarna. Men hur skulle Wicksell ha kunnat veta det, när han aldrig haft en chans att läsa George Reisman?

All offentlig makt går ut över folket

Jag måste säga att jag är något förbryllad över portalparagrafen i vår nuvarande grundlag:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Först utgår alltså den offentliga makten från folket, och sedan utövas den under lagarna. Rimligen måste då alla våra lagar utgå från folket. Men gör de det?

Den senaste upplagan av Sveriges Rikes Lag är 3000 sidor lång, och texten är väldigt finstilt. Hur många av paragraferna i lagen utgår från folket? Hur många av dessa lagparagrafer har folket någonsin fått ta ställning till? Hur många av dessa lagparagrafer känner gemene man överhuvudtaget till?

Men om nu den offentliga makten a) utgår från folket, och b) utövas under lagarna, då vore väl det rimliga att vartenda nytt lagförslag går till folkomröstning? Men så är det ju inte. Ett axplock av de folkomröstningar vi har haft i Sverige:

År 1922 var det folkomröstning om rusdrycksförbud, och där vann nej-sidan knappt (51%–49%) – till stor förtret för Maj-Lis Lööw[1] och till ännu större förtret för den organiserade brottsligheten, som aldrig fick en chans att bli den maktfaktor i Sverige som den blev i Förenta staterna.

År 1955 hade vi folkomröstning om omläggning till högertrafik, och där röstade inte mindre än 82,9% nej till högertrafik – och därför har vi fortfarande vänstertrafik i Sverige. (Eller hur var det nu?)

Pensionsomröstningen 1957 gjorde att vi fick ett pensionssystem som var uppbyggt som ett pyramidspel i stället för ett system på försäkringsmässiga grunder – och det pensionssystemet höll som bekant så länge det höll.

Och så hade vi en omröstning om kärnkraften år 1980, där vi i nåder fick välja mellan att avveckla kärnkraften på 10 år eller låta den vara kvar i 25 år – någon ”linje noll” – Kärnkraften avvecklas inte – fanns inte med bland alternativen. (Det har alltså gått 34 år sedan dess; så någon kärnkraft har vi inte längre. Eller hur var det nu?)

Och de båda senaste folkomröstningarna innebär a) att den offentliga makten nu inte utgår från svenska folket utan (med några undantag) från allt folk i Europa; b) att urholkningen av den svenska kronans värde däremot fortfarande utgår från svenska folket.

Men de här sakerna – rusdrycksförtäring, trafikregler, energiförsörjning, etc. – utgör ju bara en bråkdel av vad som bestäms av lagen och utövas under lagarna.

$ $ $

Somliga lagar är förstås så självklara att de knappast behöver läggas ut till folkomröstning – och om de gjorde det, skulle utgången vara given på förhand. Lagen förbjuder oss att mörda, misshandla eller våldta varandra, att råna eller stjäla från varandra och att lura av varandra pengar under falska förespeglingar. Den sätter också gränser för hur mycket skit vi får prata bakom ryggen på varandra – det finns förtalsparagrafer som sätter stopp för detta. Det enda man kan tvista om här är påföljden: Dödsstraff för mord? Eller livstids straffarbete? Eller räcker det möjligen med samhällstjänst och fotboja?

Men dessa självklara lagar utgör ju också bara en bråkdel av hela lagboken.

$ $ $

Ett konkret exempel som jag har haft anledning fundera över på sida tiden:

Alkohollagen innehåller en hel uppsjö föreskrifter som jag inte tror många känner till (eller ens har anledning sätts sig in i). Bl.a. är det förbjudet att inmundiga medhavda alkoholdrycker när man går på pub eller restaurang.

Den bestämmelsen kan ju förefalla rimlig – men behöver det verkligen stå i lagen? Jag föreställer mig att restauranger och pubar under alla omständigheter ser med mycket oblida ögon på att folk dricker medhavda drycker i stället för att beställa pubens eller restaurangens egna drycker.

Men det är faktiskt också förbjudet att alls ta med sig egna alkoholhaltiga drycker på pubar och restauranger – helt oavsett om man dricker dem eller ej. Handlar man alltså på Systemet innan man går på puben, måste man alltså först gå hem med varorna.

Har man råd med en lägenhet mitt i stan är det här förstås inget problem: då går man bara först hem och sedan ner på puben. Men bor man en bit från centrum eller i utkanten av stan (där jag föreställer mig att hyrorna är billigare), då måste man alltså ta en promenad fram och tillbaka – eller också sitta på puben och snegla ängsligt på klockan, så att man hinner till Systemet innan stängningsdags.

Nåja – den här lagen har säkert en funktion: den ska förebygga att pub- eller restauranggästerna smyger in på toaletten och halsar sin medhavda öl eller sitt medhavda vin, i stället för att beställa en Staropramen, en karaff vin, en snaps eller en Irish Coffee från puben eller restaurangen.

Men den stora faran här är ju faktiskt inte att gästerna ska göra så med sin medhavda systempåse, utan att de ska ha en plunta i innerfickan, som de sedan går på toaletten för att halsa. För att förebygga detta måste förstås alla gäster kroppsvisiteras innan de går in. Inte för att detta sker alltför ofta – men det är ju faktiskt vad lagen innebär!

Somliga pubar och restauranger struntar blankt i den här bestämmelsen, och andra säger åt en att man ska ställa sina medhavda drycker bakom disken. Men det står inte ett dugg i lagen om att detta skulle vara tillåtet. De flesta pubar och restauranger borde därför mista serveringstillståndet, eftersom de antingen inte följer lagen eller försöker kringgå den.

Det här var ett konkret exempel som jag nämner, bara för att jag haft anledning reta mig på det. Andra kan kanske hitta andra exempel.

Och att det här skulle gå till folkomröstning – det håller jag inte för troligt.

Uppdatering 16 oktober: Fler exempel lät inte vänta på sig. Om en krog vill ordna dans, måste den ansöka om tillstånd; och glömmer den det eller inte vet om det, blir det böter. Jaha – och är detta också ett uttryck för folkviljan?

$ $ $

Grundlagens portalparagraf är m.a.o. en ren fiktion – precis lika mycket en fiktion som att offentliganställda skulle betala skatt. Den offentliga makten utgår inte från folket – den går ut över folket.

Mao Zedong var betydligt mer realistisk när han skrev att ”den politiska makten växer ur en gevärspipa”. Och detta är sant om all politisk makt: Skulle vi någonsin nå därhän att vi får en legitim nattväktarstat, skulle det fortfarande vara sant. Skillnaden är bara vart gevärspipan är riktad: I en nattväktarstat skulle den bara vara riktad mot brottslingar och inte, som nu, mot fullständigt oskyldiga medborgare undersåtar.

Lika realistisk var Friedrich Nietzsche när han skrev så här:

Staten är det kallaste av alla kalla odjur. Kallt krälar denna lögn ur dess mun: ”Jag, staten, är folket”. (Så talade Zarathustra,)

Och jag kan inte låta bli att göra reflexionen att det här citatet visar att Nietzsche var långt ifrån att (som man ofta får höra) vara någon sorts chefsideolog för nazisterna. Lögnen krälar förvisso kallt ur alla staters munnar; men kallast av allt krälar den ur munnen på en nationalsocialistisk stat.


[1]) Om ni händelsevis skulle prenumerera på Eskilstuna-Kuriren förstår ni säkert vad jag menar. Om inte, så skriver hon aldrig om annat än alkohol, och tänker förmodligen aldrig heller på något annat.

Gärna medalj – men först rejäl pension!

Alex Voronov skrev en ledare i Eskilstuna-Kuriren 30 augusti 2014, som handlade om det påstådda gapet mellan skatter för pensionärer och för löntagare; detta gap bortser från att pensionärer inte längre behöver betala in för sociala avgifter, vilket i och för sig är sant. Min kommentar:

Jo, det är förstås sant att pensionärer inte behöver betala den del av skatten som består av sociala avgifter. Men för oss fattig- och lägre mellanpensionärer är detta en väldigt klen tröst, för vi har ändå svårt att få det att gå ihop ekonomiskt.

En lösning skulle vara att kraftigt höja grundavdraget för pensionärer, så att vi får lite mer att röra oss med. För välbeställda pensionärer – högre mellanpensionärer och verkligt rika – skulle det inte betyda mycket, men för oss andra skulle det betyda väldigt mycket.

En annan lösning vore att avskaffa alla punktskatter. Det behövs verkligen inte mycket eftertanke för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem. De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan vi fattiga får hålla till godo med rulltobak och rödtjut. De rika kan hålla sig med bensinslukande limousiner eller ha veteranbilar som hobby utan att bensinskatten drabbar dem särskilt hårt; men det är annorlunda för vanligt folk som är beroende av bilen. Och de rika kan bo kvar i sina el- och energislukande lyxvillor trots punktskatterna, medan de fattiga allt får vara noga med att inte slösa med elen – eller kanske rentav flytta ut i en timmerkoja på landet.

Men sådana förslag är förstås utopiska i dagens politiska klimat. I stället får vi fattig- och lägre mellanpensionärer sitta och bekymra oss över om våra besparingar alls ska räcka till den dag vi sätter tofflorna i vädret – särskilt då med tanke på att besparingarnas värde urholkas av inflationen. Det enda vi kan hoppas på är att det någon gång blir tre klöver på trisslotten. (Personligen är jag övertygad om att detta kommer att inträffa på min 99-årsdag.)

Och var det inte ett av välfärdsstatens stora löften att vi skulle slippa ifrån sådana bekymmer på ålderns höst? ”Gärna medalj – men först rejäl pension!” hette det inför pensionsomröstningen 1957.

Det här kom in i Eskilstuna-Kuriren 4 september; tyvärr bakom en betalvägg så att det inte lönar sig att länka. Och med sitt sedvanliga sinne för väsentligheter har insändarredaktion illustrerat insändaren med ett par tofflor, som dock inte alls befinner sig i vädret utan vilar på sängen.

Se också Punktskatter, Liberala Partiets skatteprogram, Vad har politikerna emot de fattiga? och Den så kallade arbetslinjen.

pension

En seger för antisemitismen

Den 7 september skulle det hållas en manifestation för Israel och mot antisemitismen på Celsiustorget i Uppsala. Men den manifestationen har inställts. Säpo har avrått med motiveringen att det skulle kunna bli våldsamma motdemonstrationer.

Samtidigt har Nationalsocialistisk Front (som numera verkar under täcknamnet Svenskarnas Parti) inga som helst svårigheter att få demonstrationstillstånd, och detta fastän polisen måste lägga ned enorma resurser för att skydda dem mot våldsamma motdemonstranter. Ingen förklaring på varför inte motsvarande resurser kan läggas ned på att skydda en proisraelisk demonstration.

En stor seger för antisemitismen – liksom för de ”Israelkritiska” röster som inte har kurage nog att identifiera sig som antisemiter.

Jag har skickat detta till några representanter för den ryggradslösa svenska pressen. Som vanligt har jag inte möjlighet att bevaka alla tidningar, så skulle ni se det publicerat, meddela mig gärna, antingen här eller på Facebook.

PS. Uppgiften att det var Säpo som avrådde från manifestationen har ifrågasatts på Facebook. Orsaken skulle i stället vara en historia som valsat runt den senaste tiden, nämligen att organisatören skulle ha blivit misshandlad i Uppsala för att ha burit en Davidsstjärna. Och den misshandeln påstås dessutom ha varit ett påhitt. (Metros ”viralgranskare” har tagit upp saken.[1]) Men den förklaringen är också besynnerlig. Det finns, som jag ser det, två alternativ:

  1. Ja, misshandelshistorien är faktiskt påhittad. Men varför i all världen skulle den i så fall lägga hinder i vägen för manifestationen?
  2. Misshandelshistorien är sann, och manifestationen inställdes för att skydda organisatören och hennes familj. Men i så fall är det ju ännu värre!

Nu visste jag inte om detta när jag skrev insändaren, så jag var kanske lite väl snabb på tangentbordet. Och kanske jag får mothugg om detta; men i så fall finns ju mitt svar här ovan.

Kanske jag får mothugg om detta; men i så fall finns ju mitt svar här ovan.


[1]) Också den ”viralgranskningen” har ifrågasatts på Facebook. (En detalj är att ”viralgranskaren” börjar med att säga att det var en judinna som misshandlats/påstått ha blivit misshandlad, när det i själva verket var en svenska som sympatiserar med Israel. Kanske inte den viktigaste detaljen, men det tyder i varje fall på slarv.)

Valrörelsen är olaglig!

Repris från 2010.

Jag plockade åt mig en liten broschyr nere på Stadsbiblioteket häromdagen, ”Valet i fickformat”, och till min häpnad fick jag läsa följande:

Vad är olagligt?

Brott som ska anmälas till polisen är t.ex. om någon […] ger eller tar emot belöning för att rösta på ett visst sätt eller för att inte rösta alls.

Men detta måste ju innebära att alla vallöften som politikerna ställer ut – som att sänka någon skatt eller höja något bidrag eller utlova den ena eller andra formen av ekonomisk stimulans – är olagliga! De är ett sätt att muta väljarna att ”rösta på ett visst sätt”. Och vad innehåller en valkampanj egentligen annat än att ställa ut löften till väljarna? Jo, det förstås: att övertyga väljarna att de löften andra partier kommer med är just detta: tomma löften.

Och till yttermera visso måste det ju vara olagligt att rösta, eftersom det innebär att man tar emot de av våra politiker utlovade belöningarna för att rösta på just dem och alltså tar emot deras mutor!

Vad kan nu politikerna tänkas svara på det här resonemanget? Varför får jag som privatperson inte erbjuda alla som vill rösta som jag (eller inte vill rösta alls) en tia var? Gjorde jag det, skulle jag bli polisanmäld för tilltaget. Men politiker lovar mycket, mycket mera, och dessutom inte med sina egna pengar, utan med de pengar vi välvilligt ställt till deras förfogande genom att snällt betala vår skatt. Och då har jag ändå inte berört de gigantiska summor som går till att trycka upp valpropaganda, köpa reklam i radio och TV, eller snickra upp de valstugor som de närmaste veckorna kommer att förfula våra torg.

Ju mer jag tänker på det här, desto mer djupgående förefaller mig hyckleriet.

Men det enda svar jag kan förvänta mig från våra politiker är förmodligen att P.O. Samuelsson är en kuf som ägnar sig åt att spä på politikerföraktet.

Om man ska ta det här på allvar, så är det ju faktiskt också ett effektivt sätt att hindra nya partier (t.ex. Liberala Partiet) från att komma in i riksdagen. Betänk: LP har inga skattemiljoner att lägga ut ens på att trycka valsedlar, än mindre då på att skräpa ner miljön med valaffischer. Pengarna måste komma ur kandidaternas egen ficka. Men även LP måste ju utlova skattesänkningar (och kraftiga sådan i just detta fall). Så att LP:s kandidater mutar väljarna ur egen ficka och inte med skattemedel – det måste väl vara olagligt?

Det här har jag skickat runt till ett antal tidningar; så får vi se om det resulterar i att alla politiska partier blir polisanmälda.

Islam en fredens religion?

Nytt försök till cirkulärinsändare.

Jag förstås inte hur någon kan hävda att islam är en ”fredens religion”. Jag har läst Koranen (i Zetterstéens översättning), och jag har inte hittat ett enda fredligt ord i den. Däremot har jag hittat följande:

Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig. – Sura 9:5

Vad är det för fredligt i det? Ja, talet om ”fridlysta månader” tycks ju antyda att islam är en ”fredens religion” vissa månader om året. Vilka månader som är fridlysta framgår dock inte av texten, bara att de är fyra till antalet. Lite längre fram i samma sura:

Striden mot dem som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig. – Sura 9:29

Fred blir det alltså först när vi har ödmjukat oss och underkastat oss islam.

Eller ta det här – som visserligen inte står i själva Koranen, utan är en ”hadith”, d.v.s. ett uttalande som härstammar från profeten själv:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden ska säga O Muslimer, o Abdulla, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.

Och varför skulle judarna behöva gömma sig bakom stenar och träd? Den enda rimliga förklaringen är att de ska förföljas, tills de inte har något annat att gömma sig bakom.

Hursomhelst visar detta citat att judehatet inom islam inte började med staten Israels bildande 1948 eller med bosättningspolitiken; det är lika gammalt som islam självt.

Kritik mot islam avfärdas allt som oftast som ”islamofobi” – och fobier ska man ju inte ha. Men vad är islamofobt med att citera Allahs och hans profets egna ord?

$ $ $

Så långt insändaren. På engelska finns det en sammanställning av Korancitat och ”hadithar” som alla handlar om ”berättigat” muslimskt våld, både mot judar och mot otrogna i allmänhet. (Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon liknande sammanställning på svenska.)

$ $ $

Någon idiot mindre läskunnig på Facebook hänvisade mig till Muhammeds sista predikan som ett exempel på hur fredlig islam är. Så här står det t.ex.:

Hela människosläktet är från Adam och Eva, en arab är inte överlägsen en icke arab inte heller är en icke arab överlägsen en arab; en vit är inte överlägsen en svart inte heller är en svart överlägsen en vit – förutom när det gäller fromhet och goda handlingar. Lär er att varje muslim är en broder till varje muslim och att muslimer utgör ett broderskap. Ingenting ska bli lagligt för en muslim som tillhör en annan muslim om det inte givits frivilligt och villigt. Tillfoga därför inte er själva någon orättvisa.

Så det skulle alltså visa att allt prat om att döda månggudadyrkarna och judarna bara var tomt prat och att islam inte vill döda en enda varelse? Men alla som kan läsa ser ju att det bara handlar om att muslimer är bröder med andra muslimer, inte att alla människor är bröder.

Ja, någon sorts fred kommer det att bli den dag islam vinner världsherravälde och det inte finns några månggudadyrkare eller judar – eller några otrogna alls – kvar att döda.

Och detta är ju något som är gemensamt för alla totalitära ideologier, religiösa eller (som kommunismen) sekulariserade: Man inbillar sig att så snart den egna ideologin segrat och tagit ledningen och makten, kommer det att bli fred på jorden.

Antisemitism eller ”bara” Israelkritik?

Att Aftonbladets kultursida är ondskans hemvist i svensk samhällsdebatt – ja, det är väl allom bekant. På sista tiden har den publicerat ett par synnerligen osmakliga antisemitiska skämtteckningar (har ni Facebook, kan ni se dem här). Med anledning av detta har Svenska kommittén mot antisemitism publicerat en bloggpost, ur vilken jag citerar:

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas och parallellt med en massiv men överlag icke-antisemitisk kritik av Israels politik, upplever Europa en stark antijudisk våg med åtskilliga angrepp på judar, judiska institutioner och en omfattande spridning av fördomar och hat på sociala medier, även i Sverige. […] Det är utan tvekan så att antisemitism-begreppet ibland används slarvigt eller missbrukas av politiska skäl i debatten om Israel. […] Däremot är det en ogrundad generalisering att antyda eller påstå att alla som kritiserar Israels politik anklagas för antisemitism […] [Man] väljer […] att på nytt ge näring till myten att de som försöker väcka uppmärksamhet kring att judefientlighet är ett allvarligt problem idag bara är ute efter att tysta kritiken mot Israel.

Man skiljer alltså på antisemitism och ”legitim” Israelkritik och beklagar att det sätts antisemitstämpel på all kritik mot Israels politik.

På ett allmänt plan kan påståendena om att kritik mot Israel ”tystas ner” med anklagelser om antisemitism ses som en spegelbild av den propaganda som förekommer i främlingsfientlig eller antimuslimsk argumentation och som gör gällande att man i Sverige ”inte får” diskutera invandringspolitik eller islam och att alla som gör det automatiskt anklagas för rasism och islamofobi. I båda fallen förefaller i själva verket syftet bakom sådana påståenden ofta vara att tvärtom tysta eller avlegitimera debatt om fördomar och hat.

Men går det verkligen att dra en så skarp skiljelinje mellan antisemitism och ”legitim” Israelkritik?

Så gott som all Israelkritik jag sett framföras i svenska media har gått ut på att Israel har ”gått för långt” och att Israel borde visa ”återhållsamhet” och ”förhandlingsvilja” – och inte särskilt mycket, om ens något, om att Hamas gått för långt och borde visa återhållsamhet och förhandlingsvilja. Översatt till icke-eufemistisk svenska: Israel har inte rätt att lyfta så mycket som ett finger för att försvara sig – och det mot terrororganisationer som på sitt program inte bara har staten Israels utplåning utan rentav att hela Mellanöstern ska göra ”judenrein”. (Se både PLO:s stadga från 1968 och Hamas stadga från 1988; liksom också min tidigare bloggpost Vad Hamas vill.[1])

”Israelkritik” som går ut på att Israel ska vika ner sig för sådana organisationer måste väl ändå kallas antisemitisk?

Och jo – jag kan också rikta kritik mot Israels politik.

Från staten Israels grundande 1948 fram till Osloavtalet 1993 var Israel kompromisslöst i sitt försvar. Israel vann krigen: Kriget som arabländerna förde mot den nyblivna staten 1948–1949, Sexdagarskriget 1967, Yom Kippurkriget 1973, Libanonkriget 1982. För att inte tala om fritagningen i Entebbe 1976 och bombningen av en misstänkt irakisk kärnvapenanläggning 1981.

Men så kom då Osloavtalet; och sedan dess har det varit eftergift efter eftergift – varvat då med försvarsåtgärder de gånger det varit absolut nödvändigt.

Utöver att Osloavtalet renderade Yassir Arafat ett delat fredspris (en av många skandaler i fredsprisets historia), påstås den ha inlett en ”fredsprocess” och ha varit första steget mot en ”tvåstatslösning”. Har vi kommit ett enda steg närmare vare sig fred eller tvåstatslösning sedan dess?

”Fred i vår tid!” utropade Neville Chamberlain efter Münchenöverenskommelsen med Hitler år 1938. Den gången tog det inte mer än ett år för världen att inse att det inte var inledningen på någon fredsprocess – det var liksom lite för svårt att missa. Men Osloavtalet, som skulle ge Israel fred med sina grannar, kallas fortfarande för inledningen på en ”fredsprocess”, hur ofta Israel än blivit attackerat sedan dess.

Detta är min Israelkritik. Men om jag skickade detta i form av en debattartikel till någon av våra tidningar, hur stora tror ni chanserna är att få den publicerad? Ja, frågan är retorisk.

$ $ $

Just nu läser jag Henrik Bachners ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige (Stockholm: Atlantis, 2009). Genomgående för den debatten var att den fördes enligt en (med en fin akademisk term) ”antisemitisk diskurs”. Med detta menas att vissa schablonartade uppfattningar om judarna – som t.ex. att de hade ett oproportionerligt stort inflytande inom pressen och inom finansvärlden, och att de i någon mån själva bar skulden till att de blivit så hatade – accepterades och fördes till torgs, inte bara av nazister och uttalade antisemiter, utan också av anti-nazister och av sådana som protesterade mot judeförföljelserna i Nazityskland. Vissa uppfattningar om judar togs helt enkelt för givna, även av dem som annars försvarade judarna. Hela boken är fylld av varierande yttringar av detta. T.o.m. Alf Ahlberg – en av den tidens stridbaraste anti-nazister – föll ibland in i detta schablontänkande.[2] [PS. Enda undantaget tycks vara Herbert Tingsten.]

Är det då inte detsamma vi bevittnar idag? Långt ifrån alla skribenter är ju lika antisemitiska som Aftonbladets kulturredaktion – men de accepterar ändå en ”anti-israelisk diskurs”, där ansvar och skuld schablonmässigt läggs på Israel, och där judeförföljelser och hot om judeutrotning visserligen är att beklaga men ändå någons sorts ”naturlig reaktion” på staten Israels påstådda förbrytelser (varav den grundläggande förbrytelsen måste vara att den överhuvudtaget existerar).

$ $ $

Uppdatering 21 augusti: Angående den växande antisemitismen i allmänhet och på Aftonbladet i synnerhet kan jag rekommendera den här debattartikeln av Aron Flam.


[1]) Liksom också mina tidigare bloggposter Den ryggradslösa svenska pressen och Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna.

[2]) Även den besynnerliga idé att förmå alla judar att utvandra till Madagaskar dryftades på allvar, och inte bara av nazister.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 521 andra följare