Mer om allas lika värdelöshet

Uppföljare till Är vi alla lika lite värda?

Eskil Franck (teolog och överintendent vid Forum för levande historia) fick en insändare publicerad i Eskilstuna-Kuriren 18 december (även publicerad i Kristianstadsbladet), där han bl.a. påpekar att uttrycket ”allas lika värde” är en felöversättning:

Formuleringen om alla människors lika värde kommer från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. På engelska lyder texten: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights” (inte “value and rights”). På franska har dignity blivit ”dignité”, på spanska ”dignidad”, på italienska ”dignità”, på tyska ”Würde” och på danska ”værdighed”. På dessa språk saknas alltså betydelsen ”värde”.

Min kommentar:

Den här insändaren var klargörande. Alla dessa som talar om ”allas lika värde” måste tydligen vara väldigt smickrade över att vara precis lika mycket värda som Adolf Hitler (eller någon annan av historiens många tyranner och massmördare). Själv betraktar jag det som en förolämpning att betraktas som lika lite värd som Hitler eller de andra tyrannerna och massmördarna.

En liten reflektion bara: FN-deklarationen säger ju faktiskt att vi är födda med lika värde eller värdighet. Så när Hitler var nyfödd, var han varken mer eller mindre värd än någon annan nyfödd bebis. Det var vad han gjorde senare i sitt liv som gör att han är mindre värd än vi vanliga hyggliga människor.

En annan sak: För den nyföddes föräldrar är rimligen den egna bebisen mer värd än alla andra bebisar. Varje enskild har sin egen värdehierarki, och hur skulle det kunna vara annorlunda? Vänner är mer värda för den enskilde än bekanta och främlingar, och betydligt mer värda än ovänner.

Men det är skillnad på hur ”samhället” eller staten betraktar människorna. Staten får inte göra skillnad på person och betrakta somliga bebisar som mer värda än andra. Staten ska inte ha lov att ta hänsyn till annat än om människorna är laglydiga eller brottsliga.

$ $ $

Så långt insändaren; nu till den semantiska utläggningen.

Nyansskillnaden mellan ”värde” och ”värdighet” har jag lite svårt att få grepp om. Ifall jag säger att någon är en ”värdig vinnare” eller en ”värdig mottagare” av någon hedersbetygelse, så säger jag ju exakt detsamma om jag säger att han/hon var värd att vinna eller att motta hedersbetygelsen.

Men det är lite annorlunda med materiella värden. Jag kan säga att en maträtt är mer värd än en annan, ifall den smakar bättre, eller att en skön länsstol är mer värd än en pinnstol som håller på att ramla sönder. Men ”värdighet” är knappast något vi tillmäter maträtten eller länstolen. Och det skulle aldrig falla någon in att säga ”penningvärdighet” och ”marknadsvärdighet” i stället för ”penningvärde” eller ”marknadsvärde”.

Men längre än så kommer jag inte. Talar vi om människor, kan vi lika gärna säga att någon har ”människovärdighet” som att han/hon har ”människovärde”. ”Värdighet” tillkommer människor men inte döda ting.

$ $ $

Men detta ändrar ingenting i sakfrågan. Att vi har lika rättigheter beror helt enkelt på att man antingen har en rättighet eller också har man den inte. Mista dessa rättigheter kan man bara göra genom att kränka andras rättigheter. Tar man en annans liv (annat än i självförsvar), kan man inte längre åberopa sin egen rätt till liv.[1]

Men ”allas lika värde” är nys och nonsens. Antingen betyder det att vi alla är lika mycket värda som mänsklighetens största hjältar, eller också att vi alla är lika lite värda som dess värsta skurkar. Antingen är ingen av oss mindre värd än Raoul Wallenberg, eller också är ingen av oss det minsta mer värd än Adolf Eichmann. Och då kan man ju verkligen fråga sig vem som har något att vinna och vem som har något att förlora på att denna klyscha är så allmänt accepterad.

$ $ $

Till försvar för idén om ”allas lika värde” kan man möjligen säga att den bör gälla för statliga myndigheter och för rättsväsendet. Staten ska inte betrakta någon som ”mer värd” än någon annan; staten ska förhålla sig neutral. Rättsväsendet ska inte göra skillnad till person, utan döma efter vilka brottshandlingar som begåtts och inte ta hänsyn till den brottsliges samhällsställning. Men även i det fallet är det ju principen om ”lika rättigheter” som gäller, inte ”lika värde”.

$ $ $

Många ord blev det för att förklara något som faktiskt borde vara alldeles glasklart.


[1]) Det enda men avgörande argumentet mot dödsstraff för mord är att misstag kan begås (och har begåtts). Blir en oskyldig avrättad, har ju han/hon inte den ringaste glädje av det skadestånd som utbetalas när misstaget uppdagas. Ett felaktigt utdömt livstidsstraff kan åtminstone i någon mån gottgöras den dag felaktigheten uppdagas.

Skåningar är inte svenskar!

Åke Wredén skrev ett bra svar till Björn Söder i Eskilstuna-Kuriren 16 december.

Det är inte alltid jag håller med Åke Wredén; men jag uppskattade hans uppgörelse med Björn Söder och SD i tisdagens tidning.

Något Söder uppenbarligen missat i sin folksjälsanalys är att skåningar inte heller är svenskar. Efter mer än 350 år under svenskt styre har de fortfarande inte lärt sig språket, utan envisas med att tala någon sorts mellanting mellan svenska och danska. Dessutom äter de spettekaka (spettekaga), vilket aldrig skulle falla någon riktig svensk in, lika lite som vi äter koshermat eller avstår från fläsk. (Inte heller har vi salt i kaffet, men att samerna skulle ha det lär vara en faktoid.)

Assimilationspolitiken har uppenbarligen misslyckats! I Skåne är den Herderska folksjälen fortfarande dansk!

Att Söder underlåter att nämna detta beror kanske på att Skåne är ett starkt sverigedemokratiskt fäste. Eller kanske på att han själv är född i trakten av Höganäs.

(Om någon skåning till äventyrs skulle läsa detta, hoppas jag att han/hon har sinne för ironi. Om sverigedemokrater har jag däremot inget hopp.)

Uppdatering 18 december: Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion mejlar och skriver så här:

Tyvärr tror jag inte att ironin i insändaren skulle nå fram, på önskat sätt.

Hm …

Insändarredaktören har förresten ett estniskt namn; så kanske borde jag ha tagit upp frågan om flyktingar från Baltikum och deras ättlingar är tillräckligt assimilerade för att betraktas som svenskar i Björn Söders samhälle. Men sådan ironi skulle nog också vara bortkastad.

Knut Wicksell om brännvinsskatten

Jag har flera gånger påpekat att punktskatter – inbegripet då skatterna på alkohol och tobak, men också skatterna på energi och drivmedel – drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem, och därmed knappast bidrar till att hjälpa de fattiga eller utjämna inkomstklyftorna – tvärtom, förstås. Och det här är inget nytt.

Knut Wicksell skriver så här i sin pamflett från 1894 (under pseudonymen Sven Trygg), Våra skatter. Hvilka betala dem, och hvilka borde betala dem?:

Hvad beträffar tullen på vin, konjak och annan finare sprituosa är det väl sant, att denna tull, ensam för sig betraktad, öfvervägande drabbar de förmögnas konsumtion. Men också inbragte denna tull icke mera än 11/4 million kronor, under det att ensamt tillverkningsskatten på brännvin samma år lämnade nära 14 millioner kronor och följande år steg till nära 16 millioner kronor.

Detta sammanhänger nu visserligen med de ytterligt låga tullar, som under franska handelstraktatens[1] tid åsattes vin och fransk konjak. Men även efter den senaste tullförhöjningen (1892) är förhållandet i väsentlig mån detsamma. Tullen beräknas nämligen fortfarande efter varans mängd, d.v.s. efter dess alkoholhalt, icke efter dess värde. Medan sålunda de dyrare vin- och konjakssorterna fortfarande endast draga en tullskatt af några få procent av värdet, så utgör, som bekant, redan tillverkningsskatten på brännvin flera hundra procent (cirka 270 proc.) af tillverkningsvärdet.[2] Jämfördt med saluvärdet utgör skatten följaktligen 70 proc. af detta, men stiger vid utminutering och utskänkning till 80 à 90 procent. Äfven skatten på spirituosa är således i högsta måtto regressiv d.v.s. utgår med stigande procent i samma mån som förmögenheten och köpkraften aftaga. (S. 47.)

Och det fanns fler tullar som drabbade de fattiga betydligt värre än de rika:

Och för att detta skall gälla konsekvent från hufvudet till fotabjället, möter oss till sist den mycket omskrifna sulläderstullen (tullinkomst omkring ½ million kronor) omkring fem gånger högre i förhållande till värdet af tullen på finare läder. Ja, utsträckes jämförelsen jämväl till de finaste pälsvarorna, så påträffa vi den egenheten, att denna artikel, ehuru i genomsnitt åtminstone 8 gånger dyrare än sulläder likväl drager nästan på öret samma tull (respektive 25 och 24 öre pr kg.)[3] Att den förmögna för sitt pälsverk icke batalar mer än den fattiga arbetaren för sina grofstövlar, synes påfallande nog, men står i full överensstämmelse med vårt tullsystem i det hela. (S. 48.)

Min enda kommentar till detta är att det tydligen var ännu värre år 1894 än idag. Ren utplundring av arbetarklassen! (Att inte heller de rika ska plundras ut har jag skrivit om förr och översatt flera uppsatser av George Reisman som förklarar varför.)

$ $ $

Från det ena till det andra: Jag fick den här boken som fjärrlån från Carolina Rediviva i Uppsala. Dit har boken kommit från Nationalekonomiska institutionen (eller Ekonomikum) därstädes, och dessförinnan tillhörde den professor David Davidson. Och varifrån fick Davidson i sin tur boken?

Professor D. Davidson med vänskap från förf.

Ja, det här är ju om möjligt bättre än att ha en bok som en gång ägts av Hugo Grotius!

$ $ $

Och medan vi är inne på provenienser kan jag ju avsluta med lite självskryt. I mitt ex. av Reismans Capitalism: A Treatise on Economics står det så här:

To Per-Olof Samuelsson,

One man of integrity, courage, and intelligence among a crowd of pretenders.

With sincerest appreciation and admiration.

George Reisman

Någon gång i en avlägsen framtid kommer George Reisman att vara erkänd som tidernas främste nationalekonom – eller i varje fall den näst främste, näst efter Ludwig vom Mises. Och då kommer mina efterkommande att kunna sälja detta exemplar för dyra pengar!


[1]) Denna traktat ingicks 1865 och innebar Sveriges definitiva övergång till frihandelssystemet. (Detta är tyvärr den enda upplysning jag lyckats hitta på nätet.)

[2]) En liter renadt bränvin af normalstyrka torde i tillverkning kosta cirka 18 à 19 öre. Tillverkningsafgiften är för närvarande 50 öre pr liter. [Wicksells egen fotnot.]

[3]) De dyraste slagen pälsverk, blåräf, sobel o.s.v. beskattas visserligen något högre, men på intet sätt i förhållande till varans värde. [Wicksells egen fotnot.]

Visdomsord från Knut Wicksell

Jag har precis läst en kort skrift av Knut Wicksell, Om en ny princip för rättvis beskattning.[1] Vilken den nya principen är framgår av en kapitelrubrik:

Principen om (relativ) enhällighet och frivillighet i skattebevillningen

Wicksells förslag är att nya skatter eller skattehöjningar inte ska kunna klubbas igenom med enkel majoritet, utan att det ska behövas kvalificerad majoritet. Exakt hur kvalificerad den ska vara, 2/3 eller 3/4 eller rentav 9/10, specificerar han aldrig, även om han nämner alla tre möjligheterna. Men i varje fall måste förstås enhälligheten vara relativ, för absolut enhällighet skulle innebära att en enda person skulle kunna stjälpa ett skatteförslag bara genom att rösta emot det.

Wicksells bakomliggande resonemang är rätt intressant. Han säger att vilken samhällsklass som än för tillfället innehar regeringsmakten, kommer den att utforma skattepolitiken så att den egna klassen gagnas på bekostnad av den andra klassen. Så när borgerligheten, eller ”de besittande klasserna”, sitter vid makten, kommer skatterna på arbete att vara relativt höga och skatterna på det de besittande klasserna besitter (sådant som kapital, fastigheter och jordagods) relativt låga, om det ens beskattas alls. Men när så arbetarklassen kommer till makten, blir det tvärtom: höga skatter på det de besittande klasserna besitter och motsvarande låga skatter på arbete.[2]

På den här punkten har förstås historien gett Wicksell fel. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i vårt land har ju sannerligen inte lett till låga skatter på arbete – och de jobbskatteavdrag som införts av alliansregeringen har ju inte direkt mötts av stormande applåder från socialdemokraterna.

Vare därmed hur som helst, så menade Wicksell att skatterna ska ge alla (eller åtminstone de allra flesta) ”valuta för pengarna”. Den nytta varje enskild (eller åtminstone de allra flesta enskilda) har av en viss skatt måste vara större eller i sämsta fall lika stor som den uppoffring det innebär att betala skatten. Med hans egna ord:

Om man […] utgår från antagandet, att den planerade statliga verksamheten i och för sig måste betraktas som allmännyttig, så gäller det därnäst att avväga dess förväntade nytta mot de erforderliga uppoffringarna. De olika medborgarkategoriernas bedömning av denna fråga kommer emellertid att bli i högsta grad beroende av den avsedda fördelningen i kostnaderna, både på grund av deras olikartade förmögenhetsförhållanden och den därmed sammanhängande olika styrkan av deras behov och på grund av olika värderingar av själva det ifrågavarande kollektiva behovet.

Om man skulle hålla fast vid en i förväg bestämd fördelning av skatterna som den i alla lägen enda riktiga, kan det därför […] hända att förslaget inte ens får den enkla majoritet som under nuvarande ordning vanligen erfordras för beslutsfattande och som måhända skulle vara mycket lätt att uppnå vid någon annan fördelning av skatterna. Och det är praktiskt taget säkert att beslutet under sådana förhållanden nästan alltid kommer att särskilt gynna eller missgynna vissa gruppers intressen. (S. 50; min kursivering.)

Men med Wicksells eget förslag om kvalificerad majoritet

… blir det här […] alltid möjligt att komma överens om en sådan fördelning av kostnaderna, att utgiften i fråga, så snart den över huvud taget ger löfte om en nytta som överstiger kostnaderna, av alla parter betraktas som obestridligt fördelaktig och följaktligen rent av kan godkännas enhälligt. Men om detta skulle visa sig alldeles omöjligt, så ligger enligt min uppfattning i detta förshållande ett aposterioriskt bevis, och det enda möjliga beviset, för att ifrågavarande statliga verksamhet inte kulle ge samhället en nytta som motsvarar den erforderliga uppoffringen och därför rationellt sett bör avvisas. (S. 51; min kursivering.)

Många onödiga skatter skulle ha kunnat undvikas med Wicksells förslag, och Slöseriombudsmannen skulle ha mycket mindre att göra!

Lite tidigare i texten:

Om det gäller att fatta beslut om en föreslagen ny eller en redan existerande statsutgift, kan och bör man väl i allmänhet utgå från förutsättningen att denna i och för sig, sålunda tills vidare bortsett från medlen att täcka kostnaderna, är avsedd för en verksamhet som är till gagn för hela samhället samt att den av alla klasser utan undantag uppfattas som sådan. Om detta inte är fallet, om en större eller mindre del av folket ställer sig likgiltig eller rent av fientlig till den planerade statliga verksamheten, så kan jag för min del inte se annat än att denna verksamhet i och med detta inte längre kan hänföras till de kollektiva behoven i ordets egentliga mening, utan tills vidare, om den alls skall tolereras, bör överlåtas åt det privata initiativet. Det förefaller ju att vara en uppenbar orättvisa, om någon skulle nödgas medverka till finansieringen av åtgärder som inte gagnar hans välförstådda intressen, utan kanske rent av går stick i stäv mot dessa. (S. 49f.)

Javisst. Ja och amen.

$ $ $

Ett annat citat jag fastnat för:

Målet för denna rörelse [den parlamentariska] är likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomisk välfärd och fredlig samverkan mellan alla människor. Det är inte rörelsens mål, och det skulle strida mot den anda som från början inspirerade den, om den skulle försöka byta ut de frihetsfientliga och ljusskygga oligarkiernas ok, som den helt eller delvis har avskuddat, mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni.

Den nutida parlamentarismen kan knappast beskyllas för sådana tendenser. Den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden har för det mesta försvunnit eller lever endast kvar som en efterklang, som bortdöende rester från gångna epoker. Den fria flyttningsrätten, näringsfriheten, religionens, forskningens och pressens frihet är värden som förhoppningsvis för all framtid skall bli bestående i den civiliserade världen. (S. 47f.)

Men här har historien återigen gett Wicksell fel. För hur är det idag med ”den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden”? Ja, inte har den försvunnit! De andra friheter han nämner är ju accepterade i retoriken, men de är också allvarligt hotade i vår tid. – Wicksell var, i likhet med så många andra under den gyllene era som tog sitt slut med Första världskriget, alldeles för optimistisk.

$ $ $

Och från slutkapitlet:

Syftet med förslaget har […] varit – och detta får jag kanske tillräkna mig som en förtjänst – att föra talan för rättvisa åt båda hållen – både åt den sida som jag genom födsel och uppfostran tillhör och åt den som mer och mer tilldragit sig min mognare ålders sympatier. (S. 106.)

Wicksell hade borgerlig bakgrund men kom att ansluta sig till socialdemokratin. Man skulle bara önska att dagens socialdemokrater lyssnade mer till honom! Vi skulle, om inte annat, ha betydligt lägre skatter än vi har idag.

De besittande klasserna, som ju obestridligen omfattar en betydande del av ett lands intelligens och dess ekonomiska styrka och som i inte alldeles sällsynta fall har egna ansträngningar att tacka för sin gynnade ställning, bör inte genom obetänksamma krav från en framstormande demokrati nödgas att ensamma bära hela samhällets skattebörda – men lika litet bör medlemmarna av de fattigare klasserna, som ju också har en viss omdömesförmåga och som inte är lastdjur, utan människor, någonsin nödgas att betala för utgifter, om vilkas nytta och nödvändighet de – kanske av mycket bärande skäl – inte låter sig övertygas. (S. 106; återigen mina kursiveringar.)

$ $ $

Mer om Wicksell en annan gång. Kanske.

$ $ $

Uppdatering 30 oktober: I pamfletten jag nämnde i en fotnot är det faktiskt bara sista kapitlet som tar upp förslaget om kvalificerad majoritet; resten handlar huvudsakligen om hur dåtidens skatter och tullar huvudsakligen drabbade de lägre samhällsklasserna (se Knut Wicksell om brännvinsskatten). Men så här står det:

Hvad åter angår beviljandet av nya utgifter, så synes det oss hvarken nödvändigt eller önskvärdt, att besluten härom allt framgent skola fattas med enkel majoritet. Man kunde alltför väl, just för att skydda minoriteternas rätt, göra en mer eller mindre utsträckt kvalificerad majoritet till grundlagsenligt villkor för bifall. Det blefve sedan regeringens uppgift att genom ett lämpligt val af de skattetitlar, som skulle anlitas för mötande av de nya utgifterna, med andra ord genom en lämpligt afpassad beskattning, i hvarje fall försäkra sig om det erforderliga antalet röster. Kan den icke detta, så tyckes man häri äga ett tämligen starkt kriterium på, att utgiften i fråga icke är af allmännyttig art, och då faller den icke heller inom statsverksamhetens område.

I saknad af en dylik bestämmelse torde i själfva verket regeringarna – åtminstone i de länder där de icke uppfatta sitt kall såsom en blott verkställande myndighet utan snarast sätta sin ära i att uppnå så stora anslag som möjligt – hafva ett alltför lätt spel med folkförsamlingarna. Det är nästan alltid möjligt att vid nya anslagsfordringar foga sådana tilläggsbestämmelser, som gör dem antagliga för en majoritet, om denna blott behöfver bestå i en enda eller några få rösters öfvervikt, och om nämligen minoritetens intressen få desto hänsynslösare trampas under fötterna. Genom ett skickligt manipulerande med de olika partierna skall det på detta sätt efterhand kunna lyckas att uppskrufva statsbudgeten, måhända långt öfver det belopp, som motsvarar landets verkliga bästa. (S. 92f.)

Ja, nog är väl statsbudgeten idag uppskruvad långt utöver vad som svarar mot landets verkliga bästa!

Här är ett stycke till som jag vill citera, även om det är långt:

[S]tatens verksamhet, det inre och yttre skydd den förlänar o.s.v. är af en så vital betydelse för individen, att någon jämförelse mellan den nytta som härigenom tillföres honom och de offer, han för ändamålet får underkasta sig, icke egentligen kan komma i fråga. Detta må vara fullt riktigt, men man måste komma ihåg, att vid det i praktiken viktigaste och oftast förekommande fallet, debatterna om nya anslag och sätten för deras täckande, det aldrig gäller frågan, huruvida statsverksamheten i det hela skall fortsättas eller upphöra, utan endast om en eller annan utvidgning däraf. Det är, för att använda den moderna nationalekonomiens språk, icke den samfällda nyttan af sagda verksamhet, som kommer under ompröfning, utan nyttan af det sista elementet, ”gränsnyttan”. Eller för att uttrycka detsamma utan alla lärda termer: om också ett ordnat samhällsskick med dess högre och lägre ämbetsmän samt här och flotta, är en oundgängligen nödvändig sak och måste upprätthållas till hvad pris som helst, så gäller icke detsamma om hvarje tillökning i ämbetsmännens löner eller i deras antal, icke om hvarje ny utgift för militära ändamål. Sant är visserligen, att det för individen är en ytterst svår sak att med full visshet afgöra, huruvida statsutgifterna öfverstiga den gräns, där hvarje ny tillökning skulle för honom personligen medföra förlust i stället för vinst. Men om detta är svårt för den enskilde individen, så är det uppenbarligen ännu långt svårare för någon annan att göra det i hans ställe. (S. 90.)

Ja, om den enskilde inte ens själv vet vad som är bäst för honom, hur ska då statliga ämbetsmän kunna veta det bättre än han?

Ämbetsmannens eller statsmannens högre kunskap gäller dock till sist endast det tekniska. Han vet, hvad han kan åstadkomma med det och det penningebeloppet, som i skatteväg ställes till hans disposition. Men om frågans ekonomiska sida, huruvida den föreslagna åtgärden skulle för samhället, d.v.s. för dess medlemmar, medföra ett gagn motsvarande uppoffringarna, därom vet han i regeln icke mera än hvarje annan enskild individ – oftast mindre, eftersom han själf vanligen tillhör de samhällslager, som blott i ringa mån erfara skatternas tryck. (S. 90f.; den sista kursiveringen min.)

Och på den punkten är det precis likadant idag! Statsmännen och ämbetsmännen tillhör inte de samhällslager som själva erfar skatternas tryck. (Se min ”nätnattväktare” Skattefrihet för offentliganställda och min bloggpost Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.)


[1]) Ursprungligen skriven på tyska och ingår i Finanztheoretische Untersuchungen (Jena 1896); översatt av Leif Björk och publicerad av Ratio (Timbro) 1987. – År 1894 gav Wicksell (under pseudonymen Sven Trygg) ut en pamflett på svenska, Våra skatter. Hvilka betala dem och hvilka borde betala?, där samma förslag framförs.

[2]) En invändning man gott kan komma med här är att skatter på kapital är precis lika förödande för det arbetande folket som för kapitalägarna. Men hur skulle Wicksell ha kunnat veta det, när han aldrig haft en chans att läsa George Reisman?

All offentlig makt går ut över folket

Jag måste säga att jag är något förbryllad över portalparagrafen i vår nuvarande grundlag:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Först utgår alltså den offentliga makten från folket, och sedan utövas den under lagarna. Rimligen måste då alla våra lagar utgå från folket. Men gör de det?

Den senaste upplagan av Sveriges Rikes Lag är 3000 sidor lång, och texten är väldigt finstilt. Hur många av paragraferna i lagen utgår från folket? Hur många av dessa lagparagrafer har folket någonsin fått ta ställning till? Hur många av dessa lagparagrafer känner gemene man överhuvudtaget till?

Men om nu den offentliga makten a) utgår från folket, och b) utövas under lagarna, då vore väl det rimliga att vartenda nytt lagförslag går till folkomröstning? Men så är det ju inte. Ett axplock av de folkomröstningar vi har haft i Sverige:

År 1922 var det folkomröstning om rusdrycksförbud, och där vann nej-sidan knappt (51%–49%) – till stor förtret för Maj-Lis Lööw[1] och till ännu större förtret för den organiserade brottsligheten, som aldrig fick en chans att bli den maktfaktor i Sverige som den blev i Förenta staterna.

År 1955 hade vi folkomröstning om omläggning till högertrafik, och där röstade inte mindre än 82,9% nej till högertrafik – och därför har vi fortfarande vänstertrafik i Sverige. (Eller hur var det nu?)

Pensionsomröstningen 1957 gjorde att vi fick ett pensionssystem som var uppbyggt som ett pyramidspel i stället för ett system på försäkringsmässiga grunder – och det pensionssystemet höll som bekant så länge det höll.

Och så hade vi en omröstning om kärnkraften år 1980, där vi i nåder fick välja mellan att avveckla kärnkraften på 10 år eller låta den vara kvar i 25 år – någon ”linje noll” – Kärnkraften avvecklas inte – fanns inte med bland alternativen. (Det har alltså gått 34 år sedan dess; så någon kärnkraft har vi inte längre. Eller hur var det nu?)

Och de båda senaste folkomröstningarna innebär a) att den offentliga makten nu inte utgår från svenska folket utan (med några undantag) från allt folk i Europa; b) att urholkningen av den svenska kronans värde däremot fortfarande utgår från svenska folket.

Men de här sakerna – rusdrycksförtäring, trafikregler, energiförsörjning, etc. – utgör ju bara en bråkdel av vad som bestäms av lagen och utövas under lagarna.

$ $ $

Somliga lagar är förstås så självklara att de knappast behöver läggas ut till folkomröstning – och om de gjorde det, skulle utgången vara given på förhand. Lagen förbjuder oss att mörda, misshandla eller våldta varandra, att råna eller stjäla från varandra och att lura av varandra pengar under falska förespeglingar. Den sätter också gränser för hur mycket skit vi får prata bakom ryggen på varandra – det finns förtalsparagrafer som sätter stopp för detta. Det enda man kan tvista om här är påföljden: Dödsstraff för mord? Eller livstids straffarbete? Eller räcker det möjligen med samhällstjänst och fotboja?

Men dessa självklara lagar utgör ju också bara en bråkdel av hela lagboken.

$ $ $

Ett konkret exempel som jag har haft anledning fundera över på sida tiden:

Alkohollagen innehåller en hel uppsjö föreskrifter som jag inte tror många känner till (eller ens har anledning sätts sig in i). Bl.a. är det förbjudet att inmundiga medhavda alkoholdrycker när man går på pub eller restaurang.

Den bestämmelsen kan ju förefalla rimlig – men behöver det verkligen stå i lagen? Jag föreställer mig att restauranger och pubar under alla omständigheter ser med mycket oblida ögon på att folk dricker medhavda drycker i stället för att beställa pubens eller restaurangens egna drycker.

Men det är faktiskt också förbjudet att alls ta med sig egna alkoholhaltiga drycker på pubar och restauranger – helt oavsett om man dricker dem eller ej. Handlar man alltså på Systemet innan man går på puben, måste man alltså först gå hem med varorna.

Har man råd med en lägenhet mitt i stan är det här förstås inget problem: då går man bara först hem och sedan ner på puben. Men bor man en bit från centrum eller i utkanten av stan (där jag föreställer mig att hyrorna är billigare), då måste man alltså ta en promenad fram och tillbaka – eller också sitta på puben och snegla ängsligt på klockan, så att man hinner till Systemet innan stängningsdags.

Nåja – den här lagen har säkert en funktion: den ska förebygga att pub- eller restauranggästerna smyger in på toaletten och halsar sin medhavda öl eller sitt medhavda vin, i stället för att beställa en Staropramen, en karaff vin, en snaps eller en Irish Coffee från puben eller restaurangen.

Men den stora faran här är ju faktiskt inte att gästerna ska göra så med sin medhavda systempåse, utan att de ska ha en plunta i innerfickan, som de sedan går på toaletten för att halsa. För att förebygga detta måste förstås alla gäster kroppsvisiteras innan de går in. Inte för att detta sker alltför ofta – men det är ju faktiskt vad lagen innebär!

Somliga pubar och restauranger struntar blankt i den här bestämmelsen, och andra säger åt en att man ska ställa sina medhavda drycker bakom disken. Men det står inte ett dugg i lagen om att detta skulle vara tillåtet. De flesta pubar och restauranger borde därför mista serveringstillståndet, eftersom de antingen inte följer lagen eller försöker kringgå den.

Det här var ett konkret exempel som jag nämner, bara för att jag haft anledning reta mig på det. Andra kan kanske hitta andra exempel.

Och att det här skulle gå till folkomröstning – det håller jag inte för troligt.

Uppdatering 16 oktober: Fler exempel lät inte vänta på sig. Om en krog vill ordna dans, måste den ansöka om tillstånd; och glömmer den det eller inte vet om det, blir det böter. Jaha – och är detta också ett uttryck för folkviljan?

$ $ $

Grundlagens portalparagraf är m.a.o. en ren fiktion – precis lika mycket en fiktion som att offentliganställda skulle betala skatt. Den offentliga makten utgår inte från folket – den går ut över folket.

Mao Zedong var betydligt mer realistisk när han skrev att ”den politiska makten växer ur en gevärspipa”. Och detta är sant om all politisk makt: Skulle vi någonsin nå därhän att vi får en legitim nattväktarstat, skulle det fortfarande vara sant. Skillnaden är bara vart gevärspipan är riktad: I en nattväktarstat skulle den bara vara riktad mot brottslingar och inte, som nu, mot fullständigt oskyldiga medborgare undersåtar.

Lika realistisk var Friedrich Nietzsche när han skrev så här:

Staten är det kallaste av alla kalla odjur. Kallt krälar denna lögn ur dess mun: ”Jag, staten, är folket”. (Så talade Zarathustra,)

Och jag kan inte låta bli att göra reflexionen att det här citatet visar att Nietzsche var långt ifrån att (som man ofta får höra) vara någon sorts chefsideolog för nazisterna. Lögnen krälar förvisso kallt ur alla staters munnar; men kallast av allt krälar den ur munnen på en nationalsocialistisk stat.


[1]) Om ni händelsevis skulle prenumerera på Eskilstuna-Kuriren förstår ni säkert vad jag menar. Om inte, så skriver hon aldrig om annat än alkohol, och tänker förmodligen aldrig heller på något annat.

Gärna medalj – men först rejäl pension!

Alex Voronov skrev en ledare i Eskilstuna-Kuriren 30 augusti 2014, som handlade om det påstådda gapet mellan skatter för pensionärer och för löntagare; detta gap bortser från att pensionärer inte längre behöver betala in för sociala avgifter, vilket i och för sig är sant. Min kommentar:

Jo, det är förstås sant att pensionärer inte behöver betala den del av skatten som består av sociala avgifter. Men för oss fattig- och lägre mellanpensionärer är detta en väldigt klen tröst, för vi har ändå svårt att få det att gå ihop ekonomiskt.

En lösning skulle vara att kraftigt höja grundavdraget för pensionärer, så att vi får lite mer att röra oss med. För välbeställda pensionärer – högre mellanpensionärer och verkligt rika – skulle det inte betyda mycket, men för oss andra skulle det betyda väldigt mycket.

En annan lösning vore att avskaffa alla punktskatter. Det behövs verkligen inte mycket eftertanke för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem. De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan vi fattiga får hålla till godo med rulltobak och rödtjut. De rika kan hålla sig med bensinslukande limousiner eller ha veteranbilar som hobby utan att bensinskatten drabbar dem särskilt hårt; men det är annorlunda för vanligt folk som är beroende av bilen. Och de rika kan bo kvar i sina el- och energislukande lyxvillor trots punktskatterna, medan de fattiga allt får vara noga med att inte slösa med elen – eller kanske rentav flytta ut i en timmerkoja på landet.

Men sådana förslag är förstås utopiska i dagens politiska klimat. I stället får vi fattig- och lägre mellanpensionärer sitta och bekymra oss över om våra besparingar alls ska räcka till den dag vi sätter tofflorna i vädret – särskilt då med tanke på att besparingarnas värde urholkas av inflationen. Det enda vi kan hoppas på är att det någon gång blir tre klöver på trisslotten. (Personligen är jag övertygad om att detta kommer att inträffa på min 99-årsdag.)

Och var det inte ett av välfärdsstatens stora löften att vi skulle slippa ifrån sådana bekymmer på ålderns höst? ”Gärna medalj – men först rejäl pension!” hette det inför pensionsomröstningen 1957.

Det här kom in i Eskilstuna-Kuriren 4 september; tyvärr bakom en betalvägg så att det inte lönar sig att länka. Och med sitt sedvanliga sinne för väsentligheter har insändarredaktion illustrerat insändaren med ett par tofflor, som dock inte alls befinner sig i vädret utan vilar på sängen.

Se också Punktskatter, Liberala Partiets skatteprogram, Vad har politikerna emot de fattiga? och Den så kallade arbetslinjen.

pension

En seger för antisemitismen

Den 7 september skulle det hållas en manifestation för Israel och mot antisemitismen på Celsiustorget i Uppsala. Men den manifestationen har inställts. Säpo har avrått med motiveringen att det skulle kunna bli våldsamma motdemonstrationer.

Samtidigt har Nationalsocialistisk Front (som numera verkar under täcknamnet Svenskarnas Parti) inga som helst svårigheter att få demonstrationstillstånd, och detta fastän polisen måste lägga ned enorma resurser för att skydda dem mot våldsamma motdemonstranter. Ingen förklaring på varför inte motsvarande resurser kan läggas ned på att skydda en proisraelisk demonstration.

En stor seger för antisemitismen – liksom för de ”Israelkritiska” röster som inte har kurage nog att identifiera sig som antisemiter.

Jag har skickat detta till några representanter för den ryggradslösa svenska pressen. Som vanligt har jag inte möjlighet att bevaka alla tidningar, så skulle ni se det publicerat, meddela mig gärna, antingen här eller på Facebook.

PS. Uppgiften att det var Säpo som avrådde från manifestationen har ifrågasatts på Facebook. Orsaken skulle i stället vara en historia som valsat runt den senaste tiden, nämligen att organisatören skulle ha blivit misshandlad i Uppsala för att ha burit en Davidsstjärna. Och den misshandeln påstås dessutom ha varit ett påhitt. (Metros ”viralgranskare” har tagit upp saken.[1]) Men den förklaringen är också besynnerlig. Det finns, som jag ser det, två alternativ:

  1. Ja, misshandelshistorien är faktiskt påhittad. Men varför i all världen skulle den i så fall lägga hinder i vägen för manifestationen?
  2. Misshandelshistorien är sann, och manifestationen inställdes för att skydda organisatören och hennes familj. Men i så fall är det ju ännu värre!

Nu visste jag inte om detta när jag skrev insändaren, så jag var kanske lite väl snabb på tangentbordet. Och kanske jag får mothugg om detta; men i så fall finns ju mitt svar här ovan.

Kanske jag får mothugg om detta; men i så fall finns ju mitt svar här ovan.


[1]) Också den ”viralgranskningen” har ifrågasatts på Facebook. (En detalj är att ”viralgranskaren” börjar med att säga att det var en judinna som misshandlats/påstått ha blivit misshandlad, när det i själva verket var en svenska som sympatiserar med Israel. Kanske inte den viktigaste detaljen, men det tyder i varje fall på slarv.)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 540 andra följare