Ett försvar för absolut monarki

(En lite lättsammare uppföljare till en tidigare bloggpost.)
Gästskribent: Frank Heller.

Det här försvaret för absolut monarki eller envälde eller privatägd statsapparat har jag hittat i Frank Hellers Storhertigens finanser. Envåldshärskaren i det fiktiva storhertigdömet Minorca sitter vid frukostbordet och resonerar med sin finansminister:

– Magen är världens medelpunkt, sade han i filosofisk ton. Se på mig, Paqueno, hur verkligt god jag för närvarande är! Jag är beredd till de ädlaste och mest excentriska handlingar – exempelvis att förlåta dem jag skyldig är eller att giva mitt folk en konstitution. Det senaste nekar jag dem endast därför att de är alldeles för goda för den. Under min spira lever de lugnt och fridfullt som sina fäder och tänker bara på vad deras mage behöver. Fick de en konstitution skulle de börja tänka på andra saker som är fullkomligt onödiga. Därför skall jag i det längsta undvika att ge dem en. Har jag inte rätt, Paqueno?

– Ers höghet har alldeles rätt. Parlamentarismen strider helt och hållet mot vår historia, och genom alla omsorger som ers höghets familj slösat på folket har den gjort sig förtjänt av att styra det enväldigt.

– Ni pratar, Paqueno, min familj har oftast burit sig åt som slynglar mot folket. Tänk på Luis X som sålde dem till Västindien. Jag håller inte på enväldet för min egen skull utan för folkets. Jag älskar det med den kärlek som följer av långt ägande, djupt, om också inte på ytan. Jag vill se dem lyckliga. Jag vet att de knotar mot skatterna – inte mycket, men i alla fall. Men jag inser att det är mycket bättre för dem att betala skatter till mig än att få en konstitution på halsen. Ty på samma gång skulle de få industrien på halsen, och då skulle de bli verkligt olyckliga. Det har jag sett nog exempel på under mina resor. Nu lider ingen nöd på Minorca. De har endast nog ekonomiska svårigheter för att ge krydda åt livet och jag är den krönte syndabocken som bär allt folkets skuld i sällskap med er. Paqueno. Men jag gör det gärna, ty jag älskar dem, särskilt efter frukosten. (S. 17f i min upplaga av Storhertigens finanser.)

Tidigare i boken hittar vi följande ur detta fiktiva storhertigdömes annaler:

Don Luis X […] tvekade sålunda ej att under spanska successionskriget sälja sina samtliga trupper till Spanien. De deltog med heder i fälttåget mot Gibraltar och förflyttades efter freden i Utrecht till Västindien, där de visade tapperhet mot de infödda, men Minorcas citronlundar och det blå Medelhavet  återsåg de aldrig. Ej nöjd med denna första transaktion förnyade Don Luis den några år senare genom att […] pantsätta de tio närmast uppväxande årgångarna av Minorcas ungdom; de influtna pengarna förstörde han på ett lättfärdigt leverne och dog hastigt (av apoplexi) år 1721. […] Knappt hade [hans efterträdare] bestigit tronen, förrän han (med tillstånd av påven) förklarade sin faders kontrakt […] ogiltigt – Minorcas ungdom var räddad från försäljning. (S. 11.)

Så här kunde alltså en enväldig furste göra, eftersom hela hans land och hela hans folk var hans privata egendom. – Vidare om näste storhertig, Don Jeronimo den Lycklige:

”Aldrig […] har en furste bättre förstått att liva och elda sitt folk till stora dåd; aldrig har furstens nit mötts av en härligare förståelse från folkets sida.” – Aldrig (så mycket är säkert) hade storhertigdömet Minorca bättre affärer än under Don Jeronimos första regeringsår – det är bara en sak som den förträfflige hävdatecknaren i sin Storhertigdömet Minorcas Historia glömmer att omtala: arten av de ansträngningar, vari furste och folk så lyckligt möttes. Helt begripligt för övrigt, ty det var sjöröveri, varken mer eller mindre, varigenom Don Jeronimo den Lycklige såg sig i stånd att i 49 år föra ett hovliv, jämförligt med Ludvig XV:s och nödtorftigt amortera hertigdömets statslån. Vid ett hemligt möte strax efter sin tronbestigning (”det nattliga mötet i Ciudadela”) förklarade Don Jeronimo i sin egenskap av den Heliga Gravens beskyddare, tiden vara kommen att återtaga denna från de otrogna, och utrustade till den ändan tolv kaparfartyg med full och fri rätt att angripa de otrognas skepp varhelst de kunde anas eller misstänkas. Affären gick glänsande och skulle fyllt kassavalven för en mindre slösande furste; aldrig för Don Jeronimo den Lycklige. (S.  12.)

OK, det här är fiktion, och Storhertigens finanser är en skälmroman. Så ta för allt i världen inte detta som den slutgiltiga bekräftelsen eller vederläggningen av Hans-Hermann Hoppes idéer om monarki versus parlamentarisk demokrati!

Och kom inte och säg att inte också demokratier kan vara otroligt slösaktiga!

Politikernas folkförakt

Det talas ofta om politikerförakt, och det anses som ett problem för demokratin och en grogrund för missnöjespartier, som kanske rentav kan komma in i riksdagen och ställa till oreda.[1] Men detta politikerförakt är ju bara en återspegling av politikernas eget förakt för folket. Några exempel ur min egen erfarenhet:

På den tiden jag bodde i Strängnäs var det en årligen återkommande följetong om torghandlaren Nedzad Jazic skulle få fortsätta stå med sitt grönsaksstånd på Gyllenhielmstorget. Var detta resultatet av en folklig opinionsstorm mot hans stånd? Visst inte: kampanjen drevs huvudsakligen av en kristdemokratisk lokalpolitiker, som menade att ståndet var ett schabrak och kunde skrämma turister från staden.[2]

Här i Eskilstuna har vi den långa följetongen om Fristadstorgets utformning. Korvkiosken har blivit jämnad med marken. Har någon sett röken av någon folklig proteststorm mot denna kiosk? Nej då. Namnlistor för bevarande av kiosken har däremot cirkulerat.

Och nu senast frågan om Allan Ebelings Smederna ska flyttas tillbaka till Fristadstorget eller placeras i någon rondell i stadens utkant. Har Eskilstunaborna förfasat sig över denna skulptur och begärt att den ska avlägsnas? Inte vad jag har märkt i alla fall. Jag har inte ens upptäckt någon Facebookgrupp där man pläderar för att den ska avlägsnas och ersättas med en röd pinne.

Allt det här kan man raljera om – men visst är det ett allvarligt problem att politikerna fullständigt struntar i hur det arbetande (eller i mitt fall pensionerade) folket vill ha det.

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)

Uppdatering: Insändaren blev publicerad i Eskilstuna-Kuriren idag, 21 maj.

---

[1]) Det här ska förstås inte tas som något stöd för Sverigedemokraterna. Jag är medlem i Liberala Partiet, som bl.a. har fri invandring på sitt program. Liberala Partiet är också missnöjt med den nuvarande samhällsordningen.

[2]) Det var en del insändardebatt om detta, där jag själv också deltog; men dessa insändare finns inte på nätet. Det enda jag hittat är ett debattinlägg från 2011 och en kort bloggpost av Marit Urtegård. – Det upprörande med detta är att en kommunpolitiker är beredd att beröva en hårt arbetande familj deras levebröd bara för att tillfredsställa en egen estetisk preferens.

Ett annat upprörande fall var behandlingen av Veli Caglayan, som ägde en korvkiosk vid Västervikstorget på den tiden busshållplatsen låg där. När denna sedan flyttade och Västervikstorget gjordes om, fick han ett muntligt löfte av Strängnäs kommunpolitiker att han skulle få lov att öppna sin kiosk igen, men det löftet vägrade politikerna senare att infria. Veli försökte länge få juridisk upprättelse för detta men utan att lyckas, och rättegångskostnaderna gjorde honom ordentligt skuldsatt. – Också om detta skrevs det en hel del i tidningen, men inte heller dessa skriverier finns längre tillgängliga på nätet.

Om kartan inte stämmer med terrängen…

… så är det terrängen som gäller; så lyder ett gammalt talesätt. Ett annat talesätt är att ”fakta sparkar”. Det handlar alltså om att man har en teori som verkar väldigt fin; och så dyker det upp något faktum som verkar motsäga teorin. Vad gör man då? Antingen (a) är teorin alldeles åt pepparn fel och bör överges snarast möjligt; eller (b) så är ens teori i varje fall på rätt spår, men bör revideras i ljuset av detta nya faktum (eller dessa nya fakta). Men det finns ett tredje alternativ, till vilket jag återkommer.

Vad som får mig att tänka på detta är Henrik Sundholms senaste bloggpost, En kritik mot [Hans-Hermann] Hoppes rationalism.[1] Hoppe menar uppenbarligen – i varje fall om man ska ta honom på orden – att om kartan (teorin) inte stämmer med terrängen (erfarenheten, de ”fakta som sparkar”), då är det kartan som stämmer och terrängen som har fel. Så här skriver han nämligen:

A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa. [Democracy: The God That Failed, s. xvi, Hoppes egna kursiveringar.]

Eller på svenska:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Som exempel på hur ”a prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten” anförde Hoppes försvarare i debatten:

Vad han menade och menar var att empiri […] inte kan falsifiera en teori. Ta FEDs penningtryckande på 1920-talet t.ex. Penningmängden ökade med ca 70 procent men konsumentpriserna hölls relativt stabila eller till och med sjönk.

En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer. Att penningtryckande har en höjande inverkan på priser följer av ren logik: en större mängd kronor som jagar en statisk mängd varor och tjänster. Att priserna inte steg lika mycket som penningmängden ökade motbevisar inte denna tes.

Det här är förstås ”österrikisk teori 101” och det skulle aldrig falla mig in att förneka det. Men det stöder inte Hoppes tes. Det övertrumfar och korrigerar inte erfarenheten: allt det korrigerar är en felaktig tolkning av de fakta erfarenheten ger oss; allt en korrekt teori gör är att övertrumfa och korrigera en felaktig teori. I det här fallet teorin att inflation skulle bestå i en allmän ökning av prisnivån, vilket i själva verket bara är en av många effekter av den ökning av penningmängden som inflation utgör.

En annan sak som stöttes och blöttes i det replikskifte Henrik återger var Hoppes idé att enväldiga monarkier vore att föredra framför våra moderna demokratier. Hoppes huvudargument för denna tes är två:

För det första att enväldiga monarker betraktar sitt land som sin egen privata egendom – och det är ju allmänt känt att det som ägs privat sköts mycket bättre än det som ägs kollektivt.

För det andra att politiker i en demokrati är oförmögna att se längre än näsan räcker; deras diktan och traktan är att bli omvalda i nästa val, och därför ser de inte längre än så. En enväldig monark behöver inte bekymra sig om det; hans tidshorisont är betydligt längre, eftersom han också bekymrar sig om att lämna sitt land i bästa möjliga skick till sina avkomlingar.

En implikation av detta är att enväldiga monarker inte för fullt så meningslösa krig som våra moderna demokratier har fört under den tid de dominerat det politiska landskapet.

Den här idén kan man ju rikta hur många faktabaserade invändningar som helst emot – fakta inte bara sparkar, de slår bakut. Många av invändningarna tas upp i replikskiftet. – En sak jag själv tänkt på är att om ett land är monarkens privata egendom, finns det då något utrymme för medborgarnas (eller snarare undersåtarnas) privata ägande? Kan det finns något sådant som självägande bönder i ett sådant land, eller är alla bönder bara monarkens arrendatorer? Kan någon öppna och driva en fabrik på egen hand, eller blir sådana fabriker automatiskt monarkens egendom? Eller är det månne bara själva statsapparaten (polis, krigsmakt, domstolsväsende) som är monarkens privata egendom? Min gissning är så god som någons härvidlag; vad jag kan minnas är det inte något som Hoppe ens tar upp.

Men är det ändå inte så att mycket av det som Hoppe säger faktiskt stämmer? Att det privatägda sköts bättre än det allmänägda är ju faktiskt sant. Och ”tidspreferens” är en fullt giltig idé. Hög tidspreferens är detsamma som en låg grad av framtidsorientering, och vice versa. Och allt annat lika blir ens tidspreferens högre, ju äldre man blir. Om man varit framtidsorienterad under hela sitt föregående liv och sparat och investerat klokt för att ha pengar att leva av på ålderns höst, och sedan denna ålderns höst faktiskt kommer och man har få år kvar att leva, vad ska det tjäna till att vara framtidsorienterad? Bättre då att ta sina besparingar och unna sig den där jorden-runt-resan med besök på alla världens gourmetrestauranger (eller hur man nu vill avnjuta sina sista levnadsår). Men om man också har arvingar som man bryr sig om, då vill man säkert lämna kvar en del åt dem också, och avstår därför från det där suset och duset, och fortsätter att vara framtidsorienterad på sina efterkommandes vägnar.

Men är inte Hoppes resonemang i linje med vad Ludwig von Mises har lärt oss? Mises förespråkade ju också ”apriorism”. Jodå – men han menade att en ”apriorisk” teori är nödvändig för att tolka och förstå och förklara våra erfarenheter. Ingenstädes hos Mises har jag hittat något om att en teoris funktion skulle vara att korrigera erfarenheten – bara (ja, jag upprepar mig) att korrigera felaktiga tolkningar av erfarenheten eller andra, felaktiga teorier.[2]

Men – för att återgå till det tredje alternativ jag nämnde ovan – är det ju också så att ekonomiska (eller, som Mises kallar den, ”katallaktiska”) teorem gäller ”ceteris paribus”, ”allt annat lika”. Och i verkligheten händer det ju sällan eller aldrig att allt annat är exakt lika. Så var gör man om ens teorem inte är exakt tillämplig på någon viss situation – om det är något litet faktum som sparkar? Man söker efter den faktor som inte är riktigt lika. I bästa fall har man också något annat katallaktiskt teorem som förklarar den avvikande faktorn. I sämsta fall har man det inte, och då får man ta sig en ordentlig funderare och kanske komma fram till ett nytt teorem.[3]

Summan av denna långa kardemumma är att det världshistoriska skeendet inte låter sig förklaras med ett litet fåtal katallaktiska teorem, hur sanna dessa katallaktiska teorem än må vara; det finns alldeles för många faktorer, allt för många sparkande fakta och alldeles för litet som är ”allt annat lika”.

Det sägs ibland att verkligheten är alltför komplex för att låta fånga sig i formler – med implikationen att det är lönlöst att teoretisera, eftersom teorierna ändå ingenting förklarar. Ingenting kan vara längre från sanningen. Vad världens komplexitet implicerar är att vi behöver fler formler, fler teorem, bättre och mer uttömmande teorier för att förklara all denna komplexitet.[4]

Någon har sagt att ”ingenting är så praktiskt som en bra teori”. Ingenting är heller så opraktiskt som en dålig teori, eller för den delen som en felaktigt tillämpad teori. Nog sagt.

(Mer om Hoppe på min engelska blogg.)

$ $ $

Uppdatering 19 maj: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren läste jag en intressant artikel av Åke Wredén, som handlade om hur det karolinska enväldet i början av 1700-talet övergavs till förmån för ett mer demokratiskt styrelseskick – ett där riksdagen bestämde och kungahuset mer var som en ”fernissa”. Jag saxar:

Konceptet till ”Kungabalk” finns kvar från 1690-talet. Det är ett totalitärt dokument, kungen hade all lagstiftningsmakt, finansmakt och, om han ville det, domstolsmakt i sina händer. Maktkoncentrationen var total. När den sattes på papper var det för att formalisera den redan uppkomna envåldsmakten.

Detta är alltså vad det innebär att statsapparaten (lagstiftningsmakt och domstolsmakt) är monarkens eller kungahusets privata egendom. Hoppe måste rimligen mena att övergivandet av enväldet var ett steg i fel riktning. Ändå är det väl oomtvistat att Frihetstiden i Sverige var en vetenskaplig och kulturell blomstringstid. Och hur rimmar det med idén att enväldiga monarker för meningsfullare och mer humanitära krig än demokratier? Det fördes några krig också under Frihetstiden, men de var långt ifrån lika katastrofala som Stora nordiska kriget.

(Åke Wredén medverkar rätt regelbundet med krönikor i Eskilstuna-Kuriren, men det är sällan jag har anledning hålla med honom. Den här gången gjorde jag det.)

$ $ $

Uppdatering 25 maj: Stefan Karlsson kommenterar både min och Henriks bloggpost på sin egen blogg. Han håller med oss och har sedan några egna reflexioner, som jag i min tur håller med om. (Eventuellt kommer jag själv att reflektera vidare över en av dessa reflektioner.)

Och svenska Misesinstitutet har publicerat en artikel under rubriken Mer makt åt kungen!, som möjligen är avsedd som satir även om den ser allvarligt menad ut.

---

[1]) Henriks bloggpost är rätt lång, eftersom den också återger ett långt replikskifte mellan anhängare av och motståndare till Hoppe; men det väsentliga finns i början av posten.

[2]) Jag är inte helt ense med Mises vad gäller ”apriorismen”, men det är ett invecklat ämne som det kommer att ta mig åratal att reda ut, om jag ens hinner med det innan jag dör. Ett par stapplande försök har jag gjort: Is Action an A Priory Category? och Induction in Economics.

[3]) Mina ord och min tankegång, inte Mises. Jag tror ändå Mises skulle hålla med mig. I Epistemological Problems of Economics, s. 92–95, diskuterar Mises ett skenbart undantag från Greshams lag, som alltså liksom alla ekonomiska lagar gäller ”allt annat lika”, men där det i en specifik situation fanns något som var olika. (Möjligen kan jag gräva fram fler exempel nästa gång jag läser igenom Mises samlade skrifter.)

[4]) Ett exempel är den s.k. ”metodstriden” som fördes mellan Carl Menger och den ”tyska historiska skolan” under slutet av 1800-talet. Denna skola menade att den ekonomiska verkligheten var alltför komplex för att fångas i formler eller teorem och avvisade därför ekonomisk teori till förmån för empiriska, historiska studier. Menger genmälde (bland mycket annat) att detta vore som att avvisa studiet av geometri bara för att de föremål man iakttar i verkligheten är mer komplexa än de figurer som studeras i geometrin. Så här skriver han:

To want to test the pure theory of economy by experience in its full reality is a process analogous to that of the mathematician who wants to correct the principles of geometry by measuring real objects, without reflecting that the latter are indeed not identical with the magnitudes which pure geometry presumes or that every measurement of necessity implies elements of inexactitude. (Investigations into the Method of the Social Sciences, s. 40. [s. 70 i pdf-filen jag länkar till.])

Här har vi alltså en matematiker som vill låta erfarenheten korrigera geometrin – till skillnad då från Hoppe, som vill låta geometrin korrigera erfarenheten. Två sidor av samma falska mynt.

Fosterländskt barbari

All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.
Esaias Tegnér, Sång den 5 april 1836

Detta citat från vår nationalskald har kommit på tapeten, sedan Fredrik Reinfeldt fällde ett liknande uttalande efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” (Se DN 15.11.2006, så uttalandet har några år på nacken.[1]) Det här förstås väckt ont blod bland sverigedemokrater och andra ”nationellt sinnade”. Så t.ex. har Ingrid Carlqvist nämnt det i ett inlägg på Dispatch International. (Finns också i en engelsk version, vilket jag nämner därför att jag själv skrev lite grann i kommentarsfälten.)

En annan sak som väckt ont blod är ett uttalande från en miljöpartist: ”Det svenska kulturarvet skulle jag vilja påstå att det inte finns. Det finns ingenting som kan kallas det svenska kulturarvet”. Möjligen är detta citat ryckt ur något sammanhang som jag inte alls känner till; men taget för sig är det fullständigt absurt. Det är förstås svårt att dra en exakt gräns mellan de delar av vårt kulturarv som är specifikt svenska och de delar som kommit utifrån – men all litteratur som genom tiderna skrivits på svenska språket måste ju höra till det specifikt svenska kulturarvet. Kan man inte svenska, kan man inte läsa det annat än i översättning – och hur mycket av den svenska litteraturen finns översatt, ifall man bortser från världsberömda svenskar som Strindberg, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf och några till?[2] (Danskar och norrmän har i och för sig inga större svårigheter att läsa svenska, men hur många av dem gör det? Vi svenskar läser alldeles för lite av deras litteratur, liksom de läser för lite av vår.)

Det här togs bl.a. upp i en insändare i Eskilstuna-Kuriren 11.4.2013 av en sverigedemokrat, så jag passade på att fråga hur sverigedemokraterna ställer sig till Tegnércitatet. Något svar från sverigedemokraten fick jag inte; däremot en bisarr invändning från en person jag för övrigt inte vet något alls om:

Ett märkligt val [av] poet att citera i denna fråga. Vit maktrörelsen i Sverige har två favoritpoeter. Esaias Tegner och Erik Gustaf Geijer. Båda var framstående medlemmar i Götiska förbundet. I dikten Svea gick Geijer för långt för Svenska akademin när han uppmanade till krig mot Ryssland. Han tvingades att ändra en rad till att inom Sveriges gräns erövra Finland åter.

Välj en för ändamålet lämpligare poet nästa gång!

Sådana här idiotkommentarer får adrenalinet att strömma till. Bortsett från att denne eminente litteraturvetare inte ens vet att Svea skrevs av Esaias Tegnér och inte av Erik Gustaf Geijer, är ju logiken i resonemanget helt absurd. Mitt eget svar:

Somliga håller sig med mycket märklig logik. Nazisterna inom vit maktrörelsen beundrar – eller snarare påstår sig beundra[3] – Götiska förbundet och i synnerhet då Geijer och Tegnér. Så om jag citerar Tegnér betyder det att jag går vit maktrörelsens ärenden? Är det så det ska tolkas? (Fast då måste ju alla svensklärare som tar upp Geijer och Tegnér i sin undervisning också gå vit maktrörelsens ärenden.)

Eller också betyder det att jag inte har lov att dänga ett Tegnércitat i huvudet på vit maktanhängare eller sverigedemokrater, utan jag ska låtsas som om Tegnér aldrig skrivit de här raderna. Men folk med en gnutta intelligens i skallen måste ju förstå att det var just därför jag citerade honom; alltså just för att påvisa det motsägelsefulla i deras anspråk att stå för vårt svenska kulturarv.

Men är det sant som Tegnér skriver att ”blott barbarit var en gång fosterländskt”? (Den frågan är intressantare och viktigare än att bemöta idiotkommentarer för att kanalisera adrenalinflödet.) Tillbaka till Ingrid Carlqvist, som inleder med att skriva:

Det var en gång ett land som hette Sverige. En lugn liten avkrok i norra Europa där folk var stolta över sitt vikingaarv och extremt arbetsamma och hederliga. [Min kursivering.]

Vikingarna var sjörövare och livnärde sig på plundring. Sjöröveri är ociviliserat, m.a.o. barbariskt[4]. Skulle det arvet vara något att yvas över?

Jag är ingen anhängare av kristendomen (eller av någon religion alls), men det måste ändå medges att vi svenskar gradvis blev lite mer civiliserade efter kristendomens införande. Prästerskapet och klostren förde oss i kontakt med kulturströmningarna nere på kontinenten. Och dessförinnan hade vi ingen annan litteratur än runinskrifterna. Nu fick vi ett skriftspråk, och det blev möjligt att teckna ned landskapslagarna och att skriva Erikskrönikan och bisp Thomas Frihetssång och mycket annat.

Går man framåt i historien hittar man mångfaldiga exempel på att vår bildning och vår civilisation står på ”ofri” (d.v.s. osvensk eller utländsk) grund. Under Hansatiden bosatte sig tyska köpmän i Stockholm och Visby, vilket betydde ett uppsving för hantverk och handel och dessutom gav en hel del avtryck i vårt språk (många vanliga svenska ord är inlånade från tyskan). Längre fram i tiden hade vi ”arbetskraftsinvandingen” av valloner. Ostindiska kompaniet gav oss inga invandrare, men gav oss kinesiskt porslin vilket i sin tur inspirerade till inhemsk porslinstillverkning. Och exemplen kan säkert mångfaldigas.[5]

Dagens invandrare då? Det tar lite tid – det kan ofta ta en eller ett par generationer – att rota sig i ett nytt land. De helt nyanlända har inte hunnit bidra till vårt kulturarv.[6] Men ta en invandrare som Cornelis Vreeswijk: han är definitivt en del av vårt kulturarv. Och det finns också sådana som Theodor Kallifatides och Jonas Hassen Khemiri. Och jag har säkert glömt någon.

Skalar vi bort allt detta, ja, då är vi tillbaka vid vikingatidens barbari, det som en gång var så fosterländskt.

Kort utvikning om Tegnérs Svea

Att Svenska akademien fick Tegnér att ”tona ner” det revanschistiska budskapet i Svea och sätta in den kända raden ”och inom Sveriges gräns erövra Finland åter” är allmänt känt. Vad Tegnér skrev från början vet jag inte, och jag har förgäves sökt efter det på nätet. Men ett par kommentarer:

Uttrycket ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter” är grammatiskt tvetydigt. Det kan betyda att inom Sveriges gränser göra något som kompenserar för förlusten av Finland, men det kan ju faktiskt också läsas som att återerövra Finland så att det åter hamnar inom Sveriges gränser. Men att den första tolkningen är den avsedda framgår av sammanhanget:

Gråt, Svea, vad du mist, men skydda, vad du äger!
Från Sundets rika strand längst upp till fjällhög nord,
där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord,
vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda!
O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda.
Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt.
Led flodens böljor kring som tamda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!

Men Svea innehåller också en andra del, som inte är lika mycket läst och citerad som den första. Tegnér skildrar här hur han ser i en syn hur Sverige krigar och går segrande ur kriget. Så ”revanschismen” i dikten är inte helt borttagen.

(Hela dikten kan läsas på Wikisource.)

Kort utvikning om barbari och civilisation

George Reisman drar i sin uppsats Utbildningen och den rasistiska vägen mot barbari gränsen mellan barbari och civilisation vid utvecklingen av ett skriftspråk. Han gör det, därför att det är skriftspråket som gör det möjligt att överföra kunskap och information från en generation till en annan och därmed gör det möjligt för en civilisation att inte bara överleva utan också utvecklas. (Före skriftspråket var ett samhälle hänvisat till det fåtal som hade förmågan att memorera berättelser och myter ur det förflutna, och den metoden måste ju ha haft sina begränsningar.)

Man skulle kunna tillämpa ett strängare kriterium och säga att gränsen mellan barbari och civilisation går när människor och politiker umgås civiliserat med varandra och avstår från all form av tvång och all form av plundring. Men med ett så strängt kriterium skulle jag säga att vi fortfarande är barbarer och att civilisationen fortfarande befinner sig i sin linda.

---

[1]) Ett tipstack till Martin Persson, som länkade till DN-artikeln på Facebook.

[2]) Hur många översättningar till främmande språk finns det t.ex. av Gunno Eurelius Dahlstierna? Eller av Skogekär Bergbo? Eller ens av välkända svenska klassiker som Georg Stiernhielm eller Lars Wivallius?

[3]) Jag skriver så, eftersom jag inte tror att de är tillräckligt litterata för att ens kunna läsa Geijer eller Tegnér.

[4]) Jag kan tänka mig att göra undantag för Ragnar Danneskjöld, men så är han också en fiktiv gestalt utan motsvarighet i verkliga livet.

[5]) Man kan också tänka på målare som David Klöcker Ehrenstrahl och tonsättare som Joseph Martin Kraus. Och vår främste medeltida konstnär, Albertus Pictor, kom också han från Tyskland.

[6]) Och det ska vi inte heller begära av dem – helst inte då så länge de lever i skräck för att bli hemskickade eller när de, även sedan de fått permanent uppehållstillstånd eller rentav svenskt medborgarskap, hindras av allehanda regler att ta sig in på arbetsmarknaden. Det var lättare för medeltidens tyska köpmän och för 1600-talets valloner.

Hyllning till elektriciteten

(Repris från ifjol; men jag har lagt till ett stycke.)

I århundrade efter århundrade, alltsedan Prometheus dagar, levde människor utan andra ljuskällor än solen, månen, stjärnorna och elden. Sedan kom elektriciteten.

Idag är vi så vana vid elektriciteten att vi inte ens reflekterar över vad den betyder för oss. En liten inventering bara:

Vi kan läsa böcker till sent på kvällen utan att behöva överanstränga ögonen. Vi kan sätta på teven och titta på rörliga bilder i färg. Vi kan knäppa på datorn och interagera med hela världen över nätet. Vi kan stoppa in en CD i skivspelaren och när som helst njuta av den musik vi gillar mest. Vi har kyl och frys som hindrar våra matvaror från att bli skämda eller ruttna. Vi kan lätt ta tåget och resa till andra platser, när vi behöver miljöombyte (eller måste pendla till jobbet). Och hur tror ni sjukvården skulle klara sig, ifall det inte fanns elektricitet på lasaretten?

Sedan några år anordnas ett jippo vid den här tiden på året, som går ut på att släcka ned all elektricitet under en timma, som ett led i en kampanj att helt avskaffa elektriciteten och gå miste om alla ovan uppräknade välgärningar elektriciteten ger oss. Den är ett led i en strävan att föra oss tillbaka till den tid då vi inte hade någon elektricitet: en tid före bokläsning sent på kvällen, före teve och CD-spelare, före kyl och frys, före eldrivna tåg, och till en tid då sjukvården var betydligt mer primitiv än idag. En tid av mörker och kyla och svält. Och allt detta för att förhindra att vi framgent ska få lite varmare somrar och lite mildare vintrar.

Om nu någon tycker allt detta är lappri och att vi gott skulle klara oss utan elektricitet, föreslår jag att all elektricitet stängs av, inte bara under en kort timme, utan en hel vecka eller en hel månad. Då skulle nog alla förstå vad vi skulle gå miste om och få mer än en försmak av den misär det skulle leda till.

Vi andra ska i stället hylla elektriciteten genom att den 23 mars, mellan 20.30 och 21.30, tända varenda lampa i våra lägenheter och placera ut strålkastare på våra balkonger.

$ $ $

Ifjol blev denna insändare införd i Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Eskilstuna-Kuriren. Någon sade sig ha sett den också i Expressen, men tydligen en dag då jag själv inte läste den. – I år har jag skickat insändaren till betydligt fler tidningar.

$ $ $

På Facebook finns en sida som heter Life Hour och en grupp som heter Human Achievement Hour. Klicka ”gilla” och gå med i gruppen.

$ $ $

Uppdatering 25 mars: Min insändare kom in i Eskilstuna-Kuriren 22 mars. (Däremot verkar det inte som om någon annan tidning nappat. Möjligen blev min insändare lite för lång, eftersom jag lagt till ett stycke.)

Dagen efter kom också ett inlägg från Tege Tornvall, som gick ut på att jorden inte kan livnära särskilt många människor ifall vi avstår från allt som kan vara energiförbrukande. Min egen kommentar:

Folkutrotning är den logiska slutpunkten för miljörörelsens agenda. De flesta ”miljövänner” vill säkert inte gå fullt så långt – de tänker bara inte sina egna idéer till deras logiska slutpunkt. Men somliga av deras ideologer säger det helt öppet. Arne Næss (1912–2009), grundare av en filosofiskola som kallas ”ekosofi” eller ”djupekologi”, menade t.ex. att jorden borde ha betydligt mindre befolkning, eftersom detta skulle ”gagna naturen”. Att minska jordens befolkning utan att ta kål på en stor del av den är förstås fullständigt omöjligt; alltså implicerar idén folkutrotning. Eller också får man förbjuda människorna att överhuvudtaget sätta barn till världen, men inte heller det lär gå att genomföra om man inte inför väldigt sträng diktatur med befogenhet att arkebusera dem som trotsar förbudet och ändå skaffar sig barn.
Jag har skrivit om Arne Næss idéer här:
http://www.nattvakt.com/online/bilagor/djupekologi.htm

Fortsatt klimatdebatt i Eskilstuna-Kuriren

Klimatdebatten i Eskilstuna-Kuriren har fortsatt sedan jag senast skrev om den – och redaktionen ska hållas räkning för att den låter båda sidor komma till tals. Här några höjdpunkter och något enstaka lågvattenmärke.

$ $ $

Den 18 februari skriver Tommy Classon att miljöpolitiken är en bluff och drar paralleller med gångna tiders häxprocesser (något som han förstås senare blev avhånad för av Björn Lymar och andra skribenter). – En kommentator gav en intressant länk, en intervju med meteorologen Lennart Bengtsson.

$ $ $

Den 26 februari kom det ett riktigt vettigt inlägg från Tege Tornvall. Bl.a. påpekar han att koldioxidutsläppen också har positiva effekter:

…den alstrar även energi, oundgänglig bristvara för Jordens nödlidande miljarder.

Varken CO² eller vattenånga är gifter utan tvärt om nyttiga för livet på Jorden. CO² är genom fotosyntes växtlighetens livsnödvändiga näring i samspel med sol och vatten. Att mer CO² får det att växa mer kan inte nog ofta upprepas.

Han påpekar också miljörörelsens människofientlighet:

Allt detta bygger på synen på människan som ond, varg i veum = våldsverkare i helgedomen. Det är i grunden en människofientlig syn och leder till människofientlig politik.

(Tege Tornvall debatterar också flitigt på Newsmill, bl.a. om klimatfrågan. Och han finns också på Facebook.)

$ $ $

Andreas Kuehnle skriver i en insändare 27 februari:

Historien är då, sammanfattningsvis, mycket enkel: människan bränner olja som producerar koldioxid som absorberar värme som leder till högre temperaturer som vi kan mäta och som kallas global warming.

Jovisst, men frågan är ju om detta motiverar en avveckling av vår industricivilisation och en återgång till förindustriella förhållanden. (Om historiekunskaperna skulle sina, kan jag upplysa om att den tiden karaktäriserades av en hel del misär.) Men om man anser det, kan man lika gärna löpa linan ut och förespråka mänsklighetens utrotning. Det skulle rädda klimatet, åtminstone på kort sikt. På lite längre sikt finns det andra faktorer som påverkar klimatet, sådana som i gångna tider gett oss istider omväxlande med interglaciära perioder.

$ $ $

Och så återkommer Björn Lymar 2 mars med ytterligare ett svar till Sture Åström. Den enda poängen med hans svar är att det finns många olika faktorer som påverkar klimatet, och att koldioxid är en av dem. Som vi inte visste det. Och som om någon skulle ha förnekat det – allt debatten handlar om är ifall det är den fullständigt avgörande faktorn eller bara en faktor bland många andra. – Alltnog, så kom jag med följande svar, som i och för sig bara upprepar vad jag sagt många gånger förr; men det behöver upprepas:

Nu när Björn Lymar utropat sig som segrare i debatten mot Sture Åström återstår alltså bara ”en debatt som handlar om hur vi verkligen ska klara av att dämpa, bromsa och hindra vår […] påverkan på miljö och klimat” – m.a.o. en debatt om hur strypningen av vårt industrisamhälle ska gå till och hur snabbt den ska genomföras.

IPCC förespråkar en nedskärning av koldioxidutsläppen på 60% till år 2050. Eftersom snart sagt all mänsklig verksamhet – industrier, bilar, flygplan, ja t.o.m. boskapsskötsel –  medför koldioxidutsläpp, skulle det medföra mer än en halvering av all materiell produktion på några decenniers sikt; m.a.o. mer än en halvering av vår levnadsstandard. För oss i västvärlden skulle detta innebära en återgång till förindustriella förhållanden. Vad det skulle innebära för mindre utvecklade nationer får ni själva försöka föreställa er.

Det kan inte nog betonas att detta är sant alldeles oavsett om AWG-förespråkarna eller skeptikerna har rätt i debatten om global uppvärmning. Skulle AWG-förespråkarna ha rätt, innebär det att klimat och miljö ”räddas” till priset av vår industricivilisations undergång. Skulle skeptikerna ha rätt, innebär det att industricivilisationen går under utan att det gör ett smack för att ”rädda” klimatet.

Det här begriper nog ”miljövännerna” också, ifall de bara tänker efter en smula. Så de struntar i att tänka efter.

”De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.” – George Reisman, Miljörörelseförödelsens aritmetik.

Uppdatering 11 mars 2013: I dagens Eskilstuna-Kuriren finns dels en replik från Tommy Classon, dels en replik till Tege Tornvall från David Kihlberg och Pär Holmgren. Jag saxar slutklämmen:

Global uppvärmning är redan ett faktum och vi måste förbereda oss på ett förändrat klimat. Men vi har ännu möjlighet att begränsa uppvärmningen och undvika de värsta scenarierna som forskarna varnar för.

Min kommentar:

Klimatförändringarna har alltså två huvudorsaker: dels naturliga orsaker (som solens aktivitet, fler eller färre solfläckar), dels våra koldioxidutsläpp. De naturliga orsakerna kan vi av naturliga skäl inte göra något åt; varken statliga eller överstatliga dekret kan öka eller minska antalet solfläckar; så stor är varken statens eller Förenta nationernas allmakt. Koldioxidutsläppen, däremot, kan vi göra något åt: det är bara att sluta släppa ut koldioxid i atmosfären.

Eftersom så gott som all mänsklig verksamhet, från boskapsskötsel till avancerad industri, ger koldioxidutsläpp, betyder det att vi måste återgå till jägar- och samlarstadiet för att göra något åt dem. (Allrahelst borde förstås mänskligheten utrotas, så att ingen kan få för sig att avancera från jägar- och samlarstadiet.)

Om någon tycker att jag överdriver här, vill jag påpeka att FN:s klimatpanel (IPCC) förordar en nedskärning av 60% av utsläppen fram till år 2050. Det skulle inte räcka för att driva oss tillbaka till jägar- och samlarstadiet, men det skulle gott och väl räcka till att driva oss tillbaka till tiden fören den industriella revolutionen. Och det skulle inte utrota mänskligheten, utan ”bara” döma den till ett liv i misär.

Men eftersom de naturliga orsakerna fortfarande finns kvar, skulle inte ens dessa drastiska åtgärder räcka till för att ”rädda klimatet”, Däremot skulle det göra en hel del för att genomdriva miljörörelsens industri- och människofientliga agenda.

De som påstår sig bekymra sig om våra efterkommandes liv och välbefinnande måste först genomskåda och sedan bekämpa denna agenda. Den är ett recept för massmord.

Global uppvärmning?

Detta är en något uppdaterad Facebookanteckning jag skrev för ett par dagar sedan.

Varje gång jag länkar till något inlägg i klimatdebatten får jag kommentarer från en person som vill försvara klimatforskningen och som bl.a. menar att forskare som ifrågasätter mänsklig klimatpåverkan är att jämföra med evolutionsforskare som förespråkar kreationism. (Samme person menar att problemet är att forskningen har blivit politiserad, och det invänder jag förstås inte emot, även om jag menar att den politiska agendan är skrämmande; se George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik.) Så nu vill jag gärna ha lite klarhet i exakt vilka klimatteorier som kan kallas ”kreationistiska”.

Låt mig börja med att påpeka att klimatförändringar har förekommit under hela jordens historia och att de förekom innan det ens fanns människor på jorden som kunde släppa ut koldioxid. Ingen betvivlar väl detta, men få tycks inse att det har relevans för dagens debatt.

Nu kan jag tänka mig ett antal alternativa teorier här:

1. Det förekommer ingen global uppvärmning alls idag. (Om någon verkligen förespråkar det alternativet vet jag inte, men det är i varje fall ett alternativ.)

2. Det förekommer en viss global uppvärmning, men våra koldioxidutsläpp har inte alls med det att göra; det är precis samma sorts orsaker som orsakade klimatförändringar i det förflutna.

3. Våra koldioxidutsläpp har en viss inverkan, men i jämförelse med dessa andra orsaker är den försumbar.

4. Nej, det är tvärtom så att koldioxidutsläppen är den helt dominerande faktorn, och de faktorer som förr orsakade att istider kom och gick är i dagens läge helt försumbara. (Och därav den politiska agendan att vi måste lägga ned våra industrier, sluta åka bil eller flygplan och upphöra med boskapsskötsel och bli vegetarianer, eftersom även kobajset bidrar till utsläppen.)

Naturligtvis finns det graderingar av några av dessa alternativ. Är uppvärmningen bara någon enstaka grad sett över ett sekel, eller riskerar vi att medeltemperaturen stiger med 10 eller rentav 20 grader inom överskådlig framtid?[1] Eller exakt vad är procenttalen vad gäller hur stor del av uppvärmningen som måste tillskrivas koldioxiden respektive de faktorer som gjorde slut på istiderna? I båda fallen kan det ja vara i stort sett vad som helst mellan 1% och 99%.

Så vilka av dessa alternativ är ”kreationistiska” och vilka är exempel på god vetenskap?

Anhängarna av idén att koldioxidutsläppen måste strypas radikalt för att förebygga varmare somrar och mildare vintrar och de olägenheter detta kan vålla brukar också ”fula ut” sina meningsmotståndare genom att kalla dem (oss) ”klimatförnekare”. Som om någon skulle förneka att vi har ett klimat. Eller att klimatet kan ändras under århundradenas gång. Termen är förstås ett försök att bunta ihop oss med förintelseförnekare. Den kompletta lumpenheten i denna argumentationsmetod står säkert klar, åtminstone för mina läsare.

Men är det så mycket bättre att fula ut och stämpla meningsmotståndare som motsvarigheten till kreationister?

Av de fyra alternativ jag nämnde talar det mesta för alternativ 2 eller 3. Alternativ 1 är osannolikt, eftersom vi säkert befinner oss i en uppvärmningsperiod.  Alternativ 4 bedömer jag som absurt. Ändå är det detta alternativ som man ber mig acceptera. Här är det läge att följa Ellsworth Tooheys goda råd: att inte bry sig om att granska en dårskap utan bara fråga sig vad den åstadkommer. Vad denna dårskap avser att åstadkomma är skrämselhicka och därav följande acceptans av miljörörelsens industri- och människofientliga agenda.

Och eftersom jag inte vill tillbringa resten av mina levnadsdagar med granskning av dårskaper stänger jag kommenteringen på denna bloggpost.

PS. En positiv sak med debatten på Facebook var att vi verkar överens om vad jag ser som det absolut viktigaste i all klimatdebatt – nämligen att de åtgärder som föreslås för att råda bukt med den globala uppvärmningen kommer att vara fullständigt förödande, ifall de faktiskt skulle genomföras. Sternrapporten rekommenderar en sänkning av utsläppen på 25% till år 2050, medan IPCC går så långt som till 60%. (Uppgifterna från Reismans uppsats.) Eftersom nästan all industriell verksamhet ger koldioxidutsläpp, skulle siffrorna över minskad produktivitet och minskad levnadsstandard att vara ungefär desamma. Det fordras kanske lite fantasi för att föreställa sig vilken mänsklig misär som döljer sig bakom dessa torra siffror. – Nu är jag lite optimistisk och tror inte att det ska gå så långt; förr eller senare kommer t.o.m. ansvariga myndigheter att ta sitt förnuft till fånga. Misären måste ju någon gång bli synlig t.o.m. för dem.

---

[1]) Det här är en medveten överdrift från min sida, eftersom ingen mig veterligen förutspår något sådant; den högsta siffra jag har sett är 4 grader – detta enligt Världsbanken, som normalt inte sysslar med klimatforskning. På Newsmill kan man läsa ett svar från meteorologen Tage Andersson.

Korrelation och kausalitet

Att statistisk korrelation inte nödvändigtvis innebär kausalitet är allom bekant; en statistisk korrelation kan vara en tillfällighet; och i bästa fall visar en sådan korrelation att det kan finnas ett orsakssamband att leta efter, men den säger inte exakt vad orsakssambandet är. Däremot innebär kausalitet alltid korrelation; vet man vad orsakssambandet är, blir man ytterst förvånad om man inte också stöter på en korrelation. Känner man till tyngdlagen, blir man ju knappast förvånad över att de flesta föremål man råkar tappa faller till golvet eller till marken; om t.ex. en fjäder eller ett löv inte faller till marken, förklarar man det med att det finns någon annan kraft som motverkar tyngdkraften, i det här fallet att vinden griper tag i föremålet; om en fågel faller till marken beror det förmodligen på att den blivit skjuten av en jägare; och om ett flygplan eller en rymdraket ramlar ner beror det på att motorn av någon anledning pajat. Och vi lever inte i ett universum där ballonger sjunker till marken som stenar eller där stenar svävar iväg som ballonger.

Och det finns en nästintill hundraprocentig korrelation mellan det faktum att det faller snö från himlen och det faktum att marken blir vit. Enda undantaget här är om snöfallet är lätt och marktemperaturen håller vid 0 eller någon plusgrad, så att snön smälter bort med en gång. Om jag nu drar den induktiva slutsatsen att ”snö gör marken vit” eller ”orsakar att marken blir vit”, och någon kommer med invändningen att ”korrelation inte är kausalitet”, är det väl ingen som tar en sådan invändning på allvar?

Var det här något att orda om? Varför skriver jag två långa stycken för att illustrera något som ändå är så gott som självklart? Är jag månne ute efter att raljera med David Hume?

Nej, så är det inte; utan det har med debatten om vapenlagar, vapenkontroll och vapenförbud att göra.

För så fort man pekar på statistik i denna debatt – som att så gott som alla vansinnesskjutningar inträffat på platser där det är förbjudet att bära vapen, eller om man påpekar att sådana vansinnesskjutningar är ytterst ovanliga i Schweiz där så gott som varje hushåll är beväpnat, eller att det aldrig inträffar att sådana massakrer  inträffar på skjutbanor – är det alltid någon som lite snusförnuftigt invänder att statistiken inte säger något, eftersom ”korrelation inte är kausalitet”.

Men orsakssambandet är väl inte svårare att se här än i mina tyngdlagsexempel ovan?

Vilka vill ha vapenlösa och därmed värnlösa offer? Tyranner, vanliga brottslingar och vettvillingar. (Gränserna mellan dessa tre kategorier är flytande.) Vanliga brottslingar söker sig till platser där självförsvar är förbjudet. Tyranner ser till att självförsvar blir förbjudet så att undersåtarna inte kan bjuda motstånd och göra revolt.

Så om man hittar korrelationer mellan strikta vapenlagar och ökad brottslighet, är det bara vad man kan vänta sig.

(Tidigare i samma ämne: Jag har tappat förtroendet för Leif GW Persson.)

Uppdatering 22 februari: Jag har också bloggat om detta på engelska.

Gammal debattartikel blir som ny

I mars 1982 skrev jag en debattartikel under rubriken Det kallaste av alla kalla odjur, som handlade om tvångsomhändertagande av barn vilkas föräldrar av myndigheterna bedöms som ”olämpliga”.  (Ni kanske minns debatten från den tiden om Sverige som ett ”Kinder-GULAG”.) Den blev också publicerad (med några smärre förkortningar) i Expressen under rubriken ”Häxjakten på olämpliga föräldrar”.

Idag upptäckte jag, av en slump och till min oförställda förtjusning, att hela min artikel har blivit återgiven på nätsidan FreeSweden.net.

Nätsidan ifråga handlar om hemundervisning och hur hemundervisning motarbetas av politiker och myndigheter här i Sverige. Det är bara att önska den lycka till i sitt arbete.

Jag har läst igenom artikeln och tycker faktiskt, såhär trettio år senare, att den är riktigt bra.

Klimatdebatt i Eskilstuna-Kuriren

I Eskilstuna-Kuriren 28 januari 2013 publicerades inte mindre än fyra debattinlägg om klimatfrågan, varav tre från den i detta sammanhang goda sidan. Jag passade på att komma med några repliker via Facebooks insticksprogram.

Först den onda sidan, representerad av miljöpartisten Björn Lymar, som besvarade tidigare inlägg från Sture Åström. Han avslutar så här:

Att mänsklig verksamhet påverkat miljö och klimat är ställt utom allt tvivel. Samma sak med ökning av växthusgaser. Även om det finns en och annan förnekare så kan vi andra vara överens: kolet i de fossila bränslena hör inte hemma i vår atmosfär.

Det här råkar vara ett halmgubbeargument, eftersom Åström inte förnekat växthuseffekten utan bara hävdat att den är försumbar. Men det finns en annan invändning som jag själv kom med:

Skulle någon kunna förklara för mig varifrån de enorma koldioxidutsläpp kom som fick den senaste istiden att ta slut för sisådär 10 000 år sedan? Det fanns ju inga industrier på den tiden, än mindre då någon bilism; och såvitt jag vet hade människorna inte ens börjat med boskapsskötsel, så utsläppen kan ju inte ens ha kommit från kobajs. – Och jag frågar alltså bara om den senaste istiden, inte om de tidigare växlingar mellan istider och betydligt varmare klimat som förekom långt innan det ens fanns människor på jorden.

Så Sture Åström själv, som återigen tar upp klimatalarmisternas förvanskningar av data. Min replik:

Jag tror säkert att Sture Åström har rätt; och jag tror också att IPCC medvetet förvanskar data för att skrämma oss till underkastelse under kraven på industrisamhällets avveckling. Vad jag saknar är en diskussion om vad som skulle hända om dessa krav gick igenom. Man föreslår allt från 25% till 60% minskning av koldioxidutsläppen, med allt vad det skulle medföra i sänkt levnadsstandard och rentav återgång till förindustriella förhållanden. – Jag har översatt en artikel av George Reisman, Miljörörelseförödelsens aritmetik, som förklarar detta.

Så ett inlägg av fysikläraren Ludmilla Hell, som bl.a. skriver:

Flera nyheter är sensationella tillsammans: De officiella förvaltarna av hypotesen om koldioxidens katastrofala uppvärmning börjar inse dess brister. […] Sedan NASA i 20 år har negligerat andra drivkrafter än koldioxid, inser de nu att solen medverkar. […] Den mest uppenbara förklaringen är naturliga variationer. […] Den kosmiska strålningen minskar, när solsystemet i sin vandring passerar mellan Vintergatans spiralarmar. Då stiger jordens temperatur, vilket enligt Henrik Svensmark beror på att färre moln bildas. Hans teori får alltså mycket starkt stöd. […] Därmed återstår för koldioxiden bara liten eller obetydlig verkan.

Min replik:

Utan att vara expert vill jag ändå påstå att Henrik Svensmarks teori är den rimligaste jag har stött på. Den förklarar ju de enorma klimatförändringar – istider avlösta av betydligt varmare perioder – som förekommit i alla tider, långt före den industriella revolutionen, ja, långt innan det ens fanns människor på jorden. Hela denna långa historia av klimatförändringar är ju något som dagens ”klimatalarmister” helt bortser ifrån och förtiger så gott de kan. Säkert kommer de att göra sitt bästa för att bortse från och förtiga Svensmark också. Men sanningen är på marsch, även om den går på larvfötter.

Till sist ett inlägg av Keijo Hokkanen, klimatrealist. Han inleder så här:

Efter att ha tagit hand om effekterna av global uppvärmning genom snöskottning flera år i rad nu, har jag börjat bli mer och mer förvånad över det kollektiva och sektliknande beteende hos media och beslutsfattarna à la 30-talets Tyskland.

Han hade andra bra poänger också, men jag hakade på här:

Parallellen med 30-talets Tyskland är mitt i prick. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger, tror folk att den är sann, enligt en icke helt okänd propagandaminister från den tiden.

Här blev det lite debatt, och någon hävdade att det visserligen förekommit små klimatförändringar i det förflutna, men de vi ser idag är så väldigt mycket värre. Så jag fick upprepa det här med istider:

Att klimatförändringarna idag skulle vara värre än förr är ju fullständigt nonsens. Lär man inte längre ut i skolorna att vi har haft återkommande istider? Att den senaste tog slut för ca 10000 år sedan och att vi därefter har haft en långsam men stadig landhöjning? Att vi hade betydligt mildare klimat här i Skandinavien under bronsåldern än vi har idag? Eller att vi hade en köldperiod som kallas ”lilla istiden” och som kulminerade vid mitten av 1600-talet och bl.a. gjorde det möjligt för svenska armén att tåga över Bälten? Eller har alla dessa forskningsrön kullkastats? Skulle inte tro det…

I dagens EK (29 januari) kom det också en kort replik till Lymar från Sture Åström, där han bemöter Lymars halmgubbeargument:

Jag har inte förnekat människans klimatpåverkan, men visat att koldioxiden inte kan göra något som märks.

Jag passade på att upprepa mitt huvudargument:

OK, Sture Åström; men det verkliga hotet mot vår överlevnad är ju de drastiska nedskärningar av koldioxidutsläppen som föreslås och som, om de genomförs, kommer att strypa vår industricivilisation och driva oss tillbaka förindustriell tid. [Jag kursiverar "om de genomförs", eftersom det är fullt möjligt att t.o.m. våra politiker tar sitt förnuft till fånga, när de ser vart det barkar hän. Man får inte vara hur pessimistisk som helst.]

Både du och jag är pensionärer och kommer förmodligen att vara döda innan detta sker. Men vi borde ändå ägna någon liten tanke åt de framtida generationer som kommer att få leva sina liv i armod.

Jag hade tänkt skriva ”förhoppningsvis” i stället för ”förmodligen”, men det avstod jag ifrån. Men jag ser förstås inte direkt fram emot att leva i framtidens människofientliga men ack så ”miljövänliga” och ”klimatsmarta” samhälle.

Om mina repliker har någon som helst effekt återstår att se. Men det är ändå ett gott tecken att Eskilstuna-Kuriren åtminstone låter det sunda förnuftet i klimatfrågan komma till tals.