Valrörelsen är olaglig!

Repris från 2010.

Jag plockade åt mig en liten broschyr nere på Stadsbiblioteket häromdagen, ”Valet i fickformat”, och till min häpnad fick jag läsa följande:

Vad är olagligt?

Brott som ska anmälas till polisen är t.ex. om någon […] ger eller tar emot belöning för att rösta på ett visst sätt eller för att inte rösta alls.

Men detta måste ju innebära att alla vallöften som politikerna ställer ut – som att sänka någon skatt eller höja något bidrag eller utlova den ena eller andra formen av ekonomisk stimulans – är olagliga! De är ett sätt att muta väljarna att ”rösta på ett visst sätt”. Och vad innehåller en valkampanj egentligen annat än att ställa ut löften till väljarna? Jo, det förstås: att övertyga väljarna att de löften andra partier kommer med är just detta: tomma löften.

Och till yttermera visso måste det ju vara olagligt att rösta, eftersom det innebär att man tar emot de av våra politiker utlovade belöningarna för att rösta på just dem och alltså tar emot deras mutor!

Vad kan nu politikerna tänkas svara på det här resonemanget? Varför får jag som privatperson inte erbjuda alla som vill rösta som jag (eller inte vill rösta alls) en tia var? Gjorde jag det, skulle jag bli polisanmäld för tilltaget. Men politiker lovar mycket, mycket mera, och dessutom inte med sina egna pengar, utan med de pengar vi välvilligt ställt till deras förfogande genom att snällt betala vår skatt. Och då har jag ändå inte berört de gigantiska summor som går till att trycka upp valpropaganda, köpa reklam i radio och TV, eller snickra upp de valstugor som de närmaste veckorna kommer att förfula våra torg.

Ju mer jag tänker på det här, desto mer djupgående förefaller mig hyckleriet.

Men det enda svar jag kan förvänta mig från våra politiker är förmodligen att P.O. Samuelsson är en kuf som ägnar sig åt att spä på politikerföraktet.

Om man ska ta det här på allvar, så är det ju faktiskt också ett effektivt sätt att hindra nya partier (t.ex. Liberala Partiet) från att komma in i riksdagen. Betänk: LP har inga skattemiljoner att lägga ut ens på att trycka valsedlar, än mindre då på att skräpa ner miljön med valaffischer. Pengarna måste komma ur kandidaternas egen ficka. Men även LP måste ju utlova skattesänkningar (och kraftiga sådan i just detta fall). Så att LP:s kandidater mutar väljarna ur egen ficka och inte med skattemedel – det måste väl vara olagligt?

Det här har jag skickat runt till ett antal tidningar; så får vi se om det resulterar i att alla politiska partier blir polisanmälda.

Islam en fredens religion?

Nytt försök till cirkulärinsändare.

Jag förstås inte hur någon kan hävda att islam är en ”fredens religion”. Jag har läst Koranen (i Zetterstéens översättning), och jag har inte hittat ett enda fredligt ord i den. Däremot har jag hittat följande:

Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig. – Sura 9:5

Vad är det för fredligt i det? Ja, talet om ”fridlysta månader” tycks ju antyda att islam är en ”fredens religion” vissa månader om året. Vilka månader som är fridlysta framgår dock inte av texten, bara att de är fyra till antalet. Lite längre fram i samma sura:

Striden mot dem som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig. – Sura 9:29

Fred blir det alltså först när vi har ödmjukat oss och underkastat oss islam.

Eller ta det här – som visserligen inte står i själva Koranen, utan är en ”hadith”, d.v.s. ett uttalande som härstammar från profeten själv:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden ska säga O Muslimer, o Abdulla, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.

Och varför skulle judarna behöva gömma sig bakom stenar och träd? Den enda rimliga förklaringen är att de ska förföljas, tills de inte har något annat att gömma sig bakom.

Hursomhelst visar detta citat att judehatet inom islam inte började med staten Israels bildande 1948 eller med bosättningspolitiken; det är lika gammalt som islam självt.

Kritik mot islam avfärdas allt som oftast som ”islamofobi” – och fobier ska man ju inte ha. Men vad är islamofobt med att citera Allahs och hans profets egna ord?

$ $ $

Så långt insändaren. På engelska finns det en sammanställning av Korancitat och ”hadithar” som alla handlar om ”berättigat” muslimskt våld, både mot judar och mot otrogna i allmänhet. (Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon liknande sammanställning på svenska.)

$ $ $

Någon idiot mindre läskunnig på Facebook hänvisade mig till Muhammeds sista predikan som ett exempel på hur fredlig islam är. Så här står det t.ex.:

Hela människosläktet är från Adam och Eva, en arab är inte överlägsen en icke arab inte heller är en icke arab överlägsen en arab; en vit är inte överlägsen en svart inte heller är en svart överlägsen en vit – förutom när det gäller fromhet och goda handlingar. Lär er att varje muslim är en broder till varje muslim och att muslimer utgör ett broderskap. Ingenting ska bli lagligt för en muslim som tillhör en annan muslim om det inte givits frivilligt och villigt. Tillfoga därför inte er själva någon orättvisa.

Så det skulle alltså visa att allt prat om att döda månggudadyrkarna och judarna bara var tomt prat och att islam inte vill döda en enda varelse? Men alla som kan läsa ser ju att det bara handlar om att muslimer är bröder med andra muslimer, inte att alla människor är bröder.

Ja, någon sorts fred kommer det att bli den dag islam vinner världsherravälde och det inte finns några månggudadyrkare eller judar – eller några otrogna alls – kvar att döda.

Och detta är ju något som är gemensamt för alla totalitära ideologier, religiösa eller (som kommunismen) sekulariserade: Man inbillar sig att så snart den egna ideologin segrat och tagit ledningen och makten, kommer det att bli fred på jorden.

Antisemitism eller ”bara” Israelkritik?

Att Aftonbladets kultursida är ondskans hemvist i svensk samhällsdebatt – ja, det är väl allom bekant. På sista tiden har den publicerat ett par synnerligen osmakliga antisemitiska skämtteckningar (har ni Facebook, kan ni se dem här). Med anledning av detta har Svenska kommittén mot antisemitism publicerat en bloggpost, ur vilken jag citerar:

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas och parallellt med en massiv men överlag icke-antisemitisk kritik av Israels politik, upplever Europa en stark antijudisk våg med åtskilliga angrepp på judar, judiska institutioner och en omfattande spridning av fördomar och hat på sociala medier, även i Sverige. […] Det är utan tvekan så att antisemitism-begreppet ibland används slarvigt eller missbrukas av politiska skäl i debatten om Israel. […] Däremot är det en ogrundad generalisering att antyda eller påstå att alla som kritiserar Israels politik anklagas för antisemitism […] [Man] väljer […] att på nytt ge näring till myten att de som försöker väcka uppmärksamhet kring att judefientlighet är ett allvarligt problem idag bara är ute efter att tysta kritiken mot Israel.

Man skiljer alltså på antisemitism och ”legitim” Israelkritik och beklagar att det sätts antisemitstämpel på all kritik mot Israels politik.

På ett allmänt plan kan påståendena om att kritik mot Israel ”tystas ner” med anklagelser om antisemitism ses som en spegelbild av den propaganda som förekommer i främlingsfientlig eller antimuslimsk argumentation och som gör gällande att man i Sverige ”inte får” diskutera invandringspolitik eller islam och att alla som gör det automatiskt anklagas för rasism och islamofobi. I båda fallen förefaller i själva verket syftet bakom sådana påståenden ofta vara att tvärtom tysta eller avlegitimera debatt om fördomar och hat.

Men går det verkligen att dra en så skarp skiljelinje mellan antisemitism och ”legitim” Israelkritik?

Så gott som all Israelkritik jag sett framföras i svenska media har gått ut på att Israel har ”gått för långt” och att Israel borde visa ”återhållsamhet” och ”förhandlingsvilja” – och inte särskilt mycket, om ens något, om att Hamas gått för långt och borde visa återhållsamhet och förhandlingsvilja. Översatt till icke-eufemistisk svenska: Israel har inte rätt att lyfta så mycket som ett finger för att försvara sig – och det mot terrororganisationer som på sitt program inte bara har staten Israels utplåning utan rentav att hela Mellanöstern ska göra ”judenrein”. (Se både PLO:s stadga från 1968 och Hamas stadga från 1988; liksom också min tidigare bloggpost Vad Hamas vill.[1])

”Israelkritik” som går ut på att Israel ska vika ner sig för sådana organisationer måste väl ändå kallas antisemitisk?

Och jo – jag kan också rikta kritik mot Israels politik.

Från staten Israels grundande 1948 fram till Osloavtalet 1993 var Israel kompromisslöst i sitt försvar. Israel vann krigen: Kriget som arabländerna förde mot den nyblivna staten 1948–1949, Sexdagarskriget 1967, Yom Kippurkriget 1973, Libanonkriget 1982. För att inte tala om fritagningen i Entebbe 1976 och bombningen av en misstänkt irakisk kärnvapenanläggning 1981.

Men så kom då Osloavtalet; och sedan dess har det varit eftergift efter eftergift – varvat då med försvarsåtgärder de gånger det varit absolut nödvändigt.

Utöver att Osloavtalet renderade Yassir Arafat ett delat fredspris (en av många skandaler i fredsprisets historia), påstås den ha inlett en ”fredsprocess” och ha varit första steget mot en ”tvåstatslösning”. Har vi kommit ett enda steg närmare vare sig fred eller tvåstatslösning sedan dess?

”Fred i vår tid!” utropade Neville Chamberlain efter Münchenöverenskommelsen med Hitler år 1938. Den gången tog det inte mer än ett år för världen att inse att det inte var inledningen på någon fredsprocess – det var liksom lite för svårt att missa. Men Osloavtalet, som skulle ge Israel fred med sina grannar, kallas fortfarande för inledningen på en ”fredsprocess”, hur ofta Israel än blivit attackerat sedan dess.

Detta är min Israelkritik. Men om jag skickade detta i form av en debattartikel till någon av våra tidningar, hur stora tror ni chanserna är att få den publicerad? Ja, frågan är retorisk.

$ $ $

Just nu läser jag Henrik Bachners ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige (Stockholm: Atlantis, 2009). Genomgående för den debatten var att den fördes enligt en (med en fin akademisk term) ”antisemitisk diskurs”. Med detta menas att vissa schablonartade uppfattningar om judarna – som t.ex. att de hade ett oproportionerligt stort inflytande inom pressen och inom finansvärlden, och att de i någon mån själva bar skulden till att de blivit så hatade – accepterades och fördes till torgs, inte bara av nazister och uttalade antisemiter, utan också av anti-nazister och av sådana som protesterade mot judeförföljelserna i Nazityskland. Vissa uppfattningar om judar togs helt enkelt för givna, även av dem som annars försvarade judarna. Hela boken är fylld av varierande yttringar av detta. T.o.m. Alf Ahlberg – en av den tidens stridbaraste anti-nazister – föll ibland in i detta schablontänkande.[2] [PS. Enda undantaget tycks vara Herbert Tingsten.]

Är det då inte detsamma vi bevittnar idag? Långt ifrån alla skribenter är ju lika antisemitiska som Aftonbladets kulturredaktion – men de accepterar ändå en ”anti-israelisk diskurs”, där ansvar och skuld schablonmässigt läggs på Israel, och där judeförföljelser och hot om judeutrotning visserligen är att beklaga men ändå någons sorts ”naturlig reaktion” på staten Israels påstådda förbrytelser (varav den grundläggande förbrytelsen måste vara att den överhuvudtaget existerar).

$ $ $

Uppdatering 21 augusti: Angående den växande antisemitismen i allmänhet och på Aftonbladet i synnerhet kan jag rekommendera den här debattartikeln av Aron Flam.


[1]) Liksom också mina tidigare bloggposter Den ryggradslösa svenska pressen och Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna.

[2]) Även den besynnerliga idé att förmå alla judar att utvandra till Madagaskar dryftades på allvar, och inte bara av nazister.

Svar till Göran Rosenberg

Jag har skickat detta till Expressens insändarsida; till vad gagn återstår att se.

Göran Rosenberg avslutar sin artikel på Expressens kultursida 12.8 med orden:

Antisemitism är inte att leka med.
Inte Israels armé heller.

Nej, det får vi verkligen hoppas. Om Israels armé vore att leka med, skulle PLO och Hamas för länge sedan ha lyckats i sitt uppsåt att utplåna staten Israel och förjaga eller utrota alla judar i området.

Till allmänhetens tjänst ska jag också översätta Rosenbergs artikel till begriplig svenska:

Den antisemitism som riktar sig mot judar som tar Israels parti och menar att Israel har rätt till självförsvar – antisemitism som maskerar sig som ”Israelkritik” – är fullt acceptabel antisemitism.

Den antisemitism som däremot riktar sig mot de judar som inte tar Israels parti – sådana som Rosenberg själv eller Dror Feiler – är inte acceptabel.

Så om alla judar (och alla vi andra. för den delen) tog parti för PLO och Hamas mot Israel, skulle vi bli kvitt antisemitismen?

$ $ $

PS 15 augusti: Ett par citat till ur Rosenbergs artikel:

Med detta sagt har judar förmodligen aldrig levt så skyddat och haft så stor frihet och mött så stor erkänsla och respekt som i dag.

Jämfört med vad? Med nazitidens Tyskland? Med Ryssland under tsartiden, då pogromer var vanligt förekommande? Med Polen i slutet av 60-talet, då antisemitismen fick många polska judar att utvandra? Eller, för den delen, i Sovjetunionen? – Men med tanke på hur antisemitismen sprider sig idag, även i Sverige, är ju Rosenbergs uttalande närmast barockt.

Och måste tilläggas, under 2 000 år aldrig haft så stor makt.

Vafalls? Hade inte Rosenberg strax innan konstaterat vad vi ändå alla vet (utom i arabvärlden), nämligen att Sions vises protokoll är ett falsarium, skulle man ju tro att det är därifrån han fått det.

Nej, Rosenbergs svenska är inte alldeles begriplig …

Den ryggradslösa svenska pressen

OK, jag har inte möjlighet att följa all svensk press, så om det finns någon tidning som inte är fullständigt ryggradslös vad beträffar konflikten mellan Israel och Hamas ber jag om ursäkt på förhand. Men jag misstänker att de exempel jag tar upp nedan är blott alltför representativa.

Och en tidning som inte gärna kan kallas ryggradslös är oberoende nazistiska Aftonbladet, som konsekvent lägger all skuld på Israel. Ta t.ex. Henning Mankells ”svar” till ambassadör Isaac Bachman i Aftonbladet 24 juli, vilket jag finner alltför vämjeligt att bemöta. (Bachmans eget svar finns här.) Eller Peter Kadhammars kolumn i Aftonbladet 30 juli – som säger att det är Hamas, inte Israel, som behöver försvara sig.

Men i övrigt… Ta som exempel denna ledare i liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren 22 juli, ur vilken jag citerar:

Hamas, som utövar diktatur över Gazas befolkning, är inget att ömma för. Organisationen är en fiende till fred i allmänhet och i synnerhet till en fredlig tvåstatssamvaro mellan Israel och Palestina. Hamas har skadat den palestinska befolkningen oerhört. Dels har Hamas gjort Israels avslut av Gazaockupationen för en del år sedan till en startpunkt för raketbeskjutning mot Israels städer, och därmed till en upprepad torpedering av möjligheterna till fredsprocess. Dels har Hamas, som vid flera tidigare tillfällen, visat upp sin metod att riskera eller offra civilbefolkning i Gaza genom att ha den som skydd för raketer och annan militär verksamhet.

Så åtminstone en del av skulden vilar på Hamas! Men så fortsätter man:

Vägen tillbaka till meningsfull fredsprocess måste däremot innebära att man försöker att stärka och inte undergräva de palestinska ledare som faktiskt valt fredens väg. Detta har USA och andra försökt, men Israels regering har inte sällan lagt krokben […] Så har Hamas motpol på palestinsk sida undergrävts.

Och vilka palestinska ledare har valt fredens väg???

Ja, gräver man ett par år tillbaka i läggen, till en tidigare ledare (20 november 2012), så finner man att ”Hamas motpol” som ”valt fredens väg” är – den palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas.

Man måste häpna över Eskilstuna-Kurirens naivitet här. Att Fatah och palestinska myndigheten idag ligger lågt (och överlämnar terrorverksamheten åt Hamas) betyder ju inte att de på minsta vis övergett det slutmål de har gemensamt med Hamas: staten Israels utplåning och judarnas utjagade i havet. Att vänta på att Hamas ska göra grovjobbet är sannerligen inte att ”välja fredens väg”. Men detta tog jag upp i min bloggpost Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna, så jag behöver inte upprepa mig.

Men låt mig lämna oberoende ryggradslösa Eskilstuna-Kuriren för oberoende ryggradslösa Expressen.

I dagens Expressen (1 augusti) kan man läsa det här från ledarskribenten Johannes Forssberg under rubriken Israels flykt från ansvar:

Hamas är en fundamentalistisk skitsekt som bara har fört olycka med sig till Gaza. De förtrycker oliktänkande [… }. Hamas har, i stället för att bygga upp Gaza, investerat sina pengar i ett meningslöst och urskiljningslöst krig mot israeliska civila där det alltid är palestinierna som i slutändan dör. Hamas vill utradera Israel, även om de inte ens har kapacitet att tillfoga landet ytliga skråmor.

Så något fel är det tydligen också med Hamas. Tidigare i samma artikel kan man läsa följande:

Det folkliga stödet [inom Israel] för kriget i Gaza är fortfarande nästan enhälligt och opåverkat av de höga civila palestinska dödstalen. Flertalet israeler delar nämligen regeringen Netanyahus uppfattning att det i själva verket är Hamas som är direkt ansvarigt för varje dödat palestinskt barn.

Netanyahu, hans talesperson, och otaliga andra försvarare av Israels krig har upprepat föreställningen oavbrutet i världens medier de senaste veckorna: Det är givetvis en stor tragedi när barn dödas men allt är Hamas fel, som gömmer sig och sina vapen bland civila.

Och fortsätter:

I påståendet finns ett korn av sanning.

Ett korn av sanning? Ett korn av sanning?? Ett korn av sanning???

Man har hittat raketer som Hamas har gömt i andra FN-skolor i Gaza, även om dessa byggnader varit tomma på folk. Hamaskrigare lever och verkar bland civila Gazabor. De vaknar och går och lägger sig i vanliga bostadshus, i den mån de inte gömmer sig under jorden.

Var inte det mer än ett enstaka litet korn av sanning?

Moraliskt är det förkastligt att de inte i stället huserar på egna militärförläggningar i öknen, även om detta är förståeligt ur ett strategiskt perspektiv – de skulle i så fall ha förgjorts för länge sedan.

Javisst. T.o.m. Expressens ryggradslöse ledarskribent kan förstå att detta är moraliskt förkastligt. Men:

… Hamas är ingen moralisk rörelse.

Och av en rörelse som inte är moralisk, ska man förstås inte vänta sig moral! Helt annorlunda är det förstås med Israel:

Men ingenting av allt detta gör det moraliskt försvarbart att lägga det direkta ansvaret för alla palestinska dödsoffer på Hamas.

Och:

Hur många dödsoffer krävs för att Israel ska bli moraliskt ansvarigt för den strategi som går ut på att hantera konflikten med militär överlägsenhet utan att göra det minsta för att försöka lösa den? [Min kursivering.]

Hur ska det här kunna tolkas annat än som att man inte kan ställa moraliska krav på Hamas, eftersom Hamas ändå inte har någon moral?

Jag utelämnade den här raden tidigare:

… och [Hamas] står för samma slags vidrig moralfanatism som tyvärr vinner mark även i Israel …

Jag tyckte det här var lite väl vidrigt för att citera. För vad betyder det, annat än att israeler är lika goda och lika fanatiska kålsupare som Hamas, bara för att de äntligen gör något för att bemöta hotet från Hamas? Och om Hamas ska urskuldas eftersom de ändå inte har någon moral, hur rimmar det med att de skulle vara ”moralfanatiker”? Det finns ingen rim och reson i den moraliska relativismen här.

Men åter till den kursiverade delen av citatet ovan. Vad har Israel inte gjort i sina fåfänga försök att bilägga konflikten på fredlig väg? Ja, det började med den där överenskommelsen som ingicks i München – f’låt Oslo – år 1993, som bara ledde till att PLO under Yassir Arafat tog kommandot i Gaza och på Västbanken, och definitivt inte, som stadgades i avtalet, att terrorism och våldshandlingar från palestinsk sida skulle upphöra.[1] Och sedan, 2005, fick Gaza självstyre och de israeliska bosättningarna utrymdes, och vad det lett till vet vi ju idag alltför väl. Och allt detta ska alltså Israel snällt ta på sig skulden för och sedan fortsätta med en eftergiftspolitik som aldrig får en ända förrän staten Israel slutgiltigt upplösts och alla judar flyttat ut i havet eller till andra tillflyktsorter.

Och idag? Israel har accepterat den ena humanitära vapenvilan efter den andra, och varenda gång har Hamas brutit vapenvilan. Men eftersom skuldbördan ändå ska fördelas lika, är det Israel som varje gång får skulden.

Summa summarum: Oavsett vad som kommer fram om Hamas – och oavsett hur Hamas behandlar den egna civilbefolkningen – är ändå allt som händer Israels fel, bara för att Israel inte varit nog undfallande gentemot Hamas.

Vad är det all denna moraliska relativism innebär? Att det rätta att göra i alla världens konflikter är att fördela skulden lika, att försöka sitta på båda stolar samtidigt och vänta sig något annat än att ramla mellan stolarna. De moraliska relativisterna kallar det förstår ”nyanserat” och menar att allt annat skulle vara ”fanatiskt”. Men det är inte ett dugg nyanserat. Det är bara fegt. Bottenlöst fegt.

Fotnot:

[1]) Det här citatet, som väl sammanfattar situationen, hittade jag på Sveriges Radios hemsida:

Egentligen var allt mycket bättre före den fredsprisbelönade Osloöverenskommelsen. Då kunde palestinierna trots israelisk ockupation resa relativt fritt och ekonomin fungerade förhållandevis väl. Och inte heller i Israel tycker man att Osloöverenskommelsen har fört nått gott med sej. Det palestinska motståndet har hårdnat. Självmordsbombare gör livet osäkert för alla israeler. Och freden är i dag lika avlägsen som för tio år sedan.

Och den här bilden säger det mesta:

Compromise

Ironisk fråga om en allvarlig sak

Jag har skickat detta till ett antal tidningar.

Det finns ju gott om glesbebyggda områden på Gazaremsan. Så när Hamas skickar raketer mot Israel i sitt försvar mot den sionistiska världskonspirationen, varför förlägger man inte avfyrningsramperna till dessa områden, där få, om ens några, civila skulle drabbas av israeliska vedergällningsaktioner? Varför förlägger man dem i stället till Gaza City? Och varför placerar man dem så nära sjukhus, skolor, hotell och moskéer som möjligt, där civilbefolkningen löper som allra mest risk att drabbas av israelisk vedergällning? Och varför är de skyddsrum som ändå finns i Gaza City reserverade för Hamas egen ledning, medan civilbefolkningen lämnas helt oskyddad?

Vi som blivit hjärntvättade av den massiva sionistiska, pro-israeliska propaganda som helt genomsyrar svenska media skulle gärna vilja ha en förklaring från er som undsluppit hjärntvätten och vet bättre.

För att säga att det beror på att Hamas inte bryr sig ett vitten om den egna befolkningen, ja rentav vill se så många civila dödsoffer som möjligt för att förmå omvärlden att hata Israel, det måste väl ändå vara en sionistisk propagandalögn?

Eller?

Som vanligt är det svårt för mig att bevaka alla tidningar, så meddela mig gärna, ifall ni skulle se det publicerat.

Uppdatering 26 juli 2014: Den här insändaren kom in i – hör och häpna – Aftonbladet!

Aftonbladet

Uppdatering 6 augusti 2014: Insändaren publicerade i Eskilstuna-Kuriren idag; tyvärr bakom en betalvägg, så att endast prenumeranter kan läsa den på nätet.

Vem är det som inte vill ha fred?

Hamas - IsraelFör en tid sedan skrev jag en bloggpost, Vad Hamas vill, som förklarar varför det aldrig någonsin kan bli någon förhandlingslösning eller tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och terrorgrupperna i Palestina: Både Hamas och Fatah har som sitt slutmål att helt utplåna staten Israel och göra hela området ”judenrein”. Att inbilla sig att man kan förhandla om formerna för ens egen utplåning (något som de israeliska ledarna tydligen inbillar sig, att döma av hur många gånger de gått tillbaka till förhandlingsbordet och hur många smärre eftergifter de gjort under årens lopp) är förstås rent önsketänkande; och definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Budskapet i min bloggpost har uppenbarligen inte gått hem; och Allah förbjude att svenska opinionsbildare någonsin skulle läsa min blogg; hemska straff väntar dem då efter döden.[1]

Sedan 2001 har det avfyrats mer än 15 200 raketer mot Israel, d.v.s. i genomsnitt tre om dagen. Och detta är alltså ett genomsnitt – vissa perioder har det varit lugnt, andra perioder har det kommit betydligt fler raketer. Någon siffra på antalet dödsoffer för dessa attacker har jag inte, men jag tror inte de är alltför många: Israel har byggt skyddsrum och har, i varje fall numera, ett effektivit anti-missilförsvar. (Däremot är det klarlagt att många barn i Israel lider av post-traumatisk stress p.g.a. beskjutningarna. Att barnen blir skrämda av att behöva springa ned i skyddsrum med jämna eller ojämna mellanrum är självklart, antingen man använder en fin psykiatrisk diagnos på det eller ej.)

Hursomhelst: Det händer att Israel får nog av det här och bestämmer sig för att ta itu med Hamas; och de gånger det händer kommer det som ett brev på posten – eller snarare: som ett Nigeriabrev med e-posten – anklagelser mot Israel för att bryta freden och omöjliggöra den där fredliga lösningen som alla tror kommer, bara Israel bestämmer sig för att glömma bort att Hamas och Fatah vill förinta staten Israel och göra området ”judenrein”.

Det första som händer när Israel denna gång agerar i självförsvar är att Dagens Nyheter publicerar en artikel av den israeliske ”fredsaktivisten” Gideon Levy under rubriken Israel vill inte ha fred. Ja, ni kan läsa artikeln och spana förgäves efter det minsta omnämnande av det faktum att både Fatah och Hamas har Israels utplånande på sitt program. Nej, det kan ju aldrig vara det som är problemet; problemet är att Israel inte gärna vill se sig självt utplånat.

Som man kan vänta sig publicerar också Aftonbladet en artikel på samma tema av Torsten Kälvemark. Inget om Fatahs och Hamas slutmål där heller, förstås. Men det slutar med ett intressant citat:

Det finns ett berömt uttalande av Chaim Weizman, Israels förste president: ”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.”

Varför ska då inte arabvärlden dömas efter sitt sätt att behandla judarna?

Ibland blir det helt absurt. I en kolumn i Aftonbladet skriver Elisabet Höglund att Israel redan 1948, direkt efter statens bildande, började krig mot arabvärlden. (Nu korrigerat i nätversionen, men i papperstidningen har det inte kommit in någon rättelse.) Vad ska vi höra härnäst? Att det var Polen som startade Andra världskriget? Eller rentav att det var de polska judarna som låg bakom kriget och att detta var orsaken till att Hitler var så avogt inställd mot judar och att gaskamararna i koncentrationslägren var en akt av självförsvar?

Men allt det här pratet om att Israel inte vill ha fred (medan Fatah och Hamas inget högre önskar än fred) borde väl ha vederlagts en gång för alla (förutom att det är självvederläggande) av den här incidenten: Den 15 juli kl. 9 på morgonen gjorde Israel eldupphör i stridigheterna. Hamas varade omedelbart på detta eldupphör med ett 50-tal raketangrepp mot Israel. Men fortfarande skulle det alltså vara Israel som inte vill ha fred, och Hamas som är berett att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra slut på våldet. – Aftonbladet rapporterar om detta, men inte för att säga att Hamas brutit vapenvilan, utan för att säga att Israel gjort det.

Åter till raketbeskjutningarna: Israel anklagas rutinmässigt för att använda oproportionerligt våld, när det kommer till vedergällning. Men vad skulle ett proportionerligt våld vara? De få dagar då Hamas inte avfyrar några raketer, ska Israel inte heller göra det. Kommer det en eller två, ska Israel svara med en eller två; och de dagar det kommer 50 eller 100, då först ska Israel svara med 50 eller 100. Någon markinvasion kan det aldrig bli tal om, eftersom Hamas inte inleder någon markinvasion mot Israel.

Men även om Israel gjorde på det viset, skulle antalet dödssiffror i Gaza bli oproportionerligt stort. Israel har sina skyddsrum och sitt anti-robotförsvar. Vad finns det i Gaza? Jo, en del skyddsrum finns där också; men de är reserverade för Hamas egna ledare. Hamas är väldigt noga med att placera sina avfyrningsramper på tättbebyggt område. Israel är noga med att förvarna om sina attacker, via sms eller med flygblad, så att oskyldiga civila ska ha en möjlighet att förflytta sig därifrån; Hamas uppmanar tvärtom civila att stanna kvar. Israel försöker åtminstone hålla dödssiffrorna nere; Hamas har inte det ringaste intresse av att spara Gazas egen befolkning; de räknar kallt med att få omvärldens sympatier; och det får de också, eftersom ”världsopinionen” uppenbarligen har huvudet djupt nedborrat i sanden.

Och varför gör inte Hamas detsamma, när de avfyrar sina raketer mot Israel, d.v.s. meddelar i förväg när raketerna kommer, så att oskyldiga israeler kan sätta sig i säkerhet? Frågan är förstås retorisk; men det säger en hel del om opinionsläget att den överhuvudtaget ska behöva ställas.

Och en sak till: Det finns gott om glesbefolkade områden på Gazaremsan, dit Hamas skulle kunna förlägga sina avfyrningsramper, ifall Hamas brydde sig det ringaste om Gazas egen befolkning. I stället förlägger man dem alltså till Gaza City, och gärna i anslutning till skolor, sjukhus, hotell och t.o.m. moskéer, allt för att försäkra sig om så många civila dödsoffer som möjligt att visa upp för världen. Men detta är alltså något som ”världsopinionen” helt och hållet blundar för.

Och så det rutinmässiga påståendet att Hamas våld inget annat är än ett svar på Israels ockupation. Uppenbarligen glömmer man, eller väljer att blunda för, att ockupationen av Gaza upphörde år 2005 och att de israeliska bosättningarna på Gazaremsan i samband med detta utrymdes. Man skulle ju ha trott (och trodde det, naivt nog, också) att detta skulle leda till fred och att Gaza skulle resa sig ur sin misär. Ja, det skulle det också ha gjort – om det inte vore för Hamas.

Västbanken är fortfarande ockuperad, och bosättningarna där finns kvar. Så varför kommer våldet idag just från Gaza och inte från Västbanken? – Och varför ser vi inte något politiskt våld från den minoritet (ca 20%) araber som lever och bor inom Israels gränser?

(Sedan bortser man ju också från den historiska bakgrunden till ockupationen. Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel inte bara Västbanken och Gaza, utan också Golanhöjderna och Sinai. Men Sinai lämnades snart tillbaka till Egypten, i utbyte mot fred. Och Israel har hela tiden varit villigt att också lämna tillbaka Golanhöjderna[2], Västbanken och Gaza – ”land för fred” – men det har inte kommit någon fred. Ändå kallas ockupationen ”illegal”.)

Likaså anklagas Israel rutinmässigt för att ha en blockad mot Gaza, fastän det dagligen fraktas in förnödenheter från Israel till Gaza. Israel är väldigt noga med att se till att det inte smugglas in vapen till området. De som kallar detta ”blockad” måste ju då mena att vapen ska smugglas in och sättas i händerna på Hamas.

Ett ord om bosättningarna

En av de värsta illusioner som grasserar är att konflikten skulle bottna i Israels bosättningspolitik och att det skulle bli fred, bara Israel utrymmer bosättningarna.

För det första är det ren lögn att bosättningarna skulle vara stulna, bara för att de finns på ockuperad mark. Marken är köpt och betald. Att kalla det stöld är som att påstå att danskar och tyskar stjäl svensk mark, när de köper sommarstugor i Sverige.[3]

För det andra är detta blott och bart ett krav på att Västbanken (och tidigare även Gaza) ska hållas ”judenrein”. Men Hamas och Fatahs krav är att hela Israel ska bli ”judenrein”. Att utrymma bosättningarna skulle de bara se som en delseger och ett steg på vägen mot slutmålet. (Och utrymningen av bosättningarna på Gazaremsan ledde inte till fred. Men definitionen på vanvett är som bekant att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.)

Och sist men långtifrån minst är det muslimska judehatet inte någon färsk företeelse. I Hamas stadga citeras profeten Muhammed:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd.[4]

Profeten Muhammed levde på 600-talet, åtskilliga århundraden innan det fanns en enda bosättning på av Israel ockuperat område!

Antisemitisk ”kritikstorm”

Det går förstås inte att skriva om opinionsläget i den här frågan utan att ta upp Stefan Löfvens uttalande.

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.

Det här är ett intetsägande och till intet förpliktigande uttalande. Löfven skrev precis vad man kan förvänta sig av en ledande politiker som vill maximera antalet röster i det kommande valet och därför inte vill stöta sig med vare sig den ena sidan eller den andra – så han försöker fördela ansvaret jämnt mellan de stridande parterna och uppmanar båda att ”gå tillbaka till förhandlingsbordet”.[5]

Men denna mesiga och intetsägande halvmesyr till ställningstagande fick Aftonbladet att rapportera om en våldsam kritikstorm mot hans uttalande. Ni vet förmodligen redan vad den här kritikstormen gick ut på, men jag länkar ändå till en rapport med skärmdumpar från hans Facebooksida. Läs så mycket av det ni orkar utan att drabbas av spykänslor[6]. Och kom sedan och säg att motståndet mot Israel inte är antisemitiskt motiverat!

$ $ $

Sällan har Ayn Rands definition av ”evasion” varit mer tillämplig än i denna fråga:

… inte blindhet, utan vägran att se;
inte okunnighet, utan vägran att veta.

Eller, med några svenska synonymer: blunda för fakta, ha skygglappar för ögonen, vända bort blicken, slå dövörat till, sticka huvudet i sanden.

$ $ $

För att inte vara alltför negativ ska jag ge några länkar till artiklar med lite mer vett och sans och normal mänsklig anständighet.

Först Israels ambassadör, Isaac Bachman, som fick in en debattartikel i Expressen 16 juli under rubriken Hamas främsta offer är de som bor i Gaza.

Och till min oförställda häpnad fick Bachman också in ett inlägg i Aftonbladet under rubriken Hamas bär skulden för de palestinska offren.

Göran Fröjdh har bloggat under rubriken Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död.

Benjamin Katzeff Silberstein skrev i Svenska Dagbladet 15 juli under rubriken Palestiniernas främsta fiende.

Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel skriver i Vestmanlands Läns Tidning 17 juli under rubriken Grova anklagelser mot Israel.

Det absurda i Aftonbladets påhittade kritikstorm har förstås uppmärksammats av fler än mig:

Bitte Assarmo i Folkbladet.

Marika Formgren i Barometern.

Judehat är inte kritik (ledare i Sydsvenskan)

Åke Wredén i Eskilstuna-Kuriren.

Christian Dahlgren i Östgöta-Correspondenten.

PS: Upptäckte just att också Stefan Karlsson har bloggat om konflikten.

Och en blogg jag kan rekommendera är Sapere aude!

$ $ $

Och till sist nänns jag inte undanhålla er den här rapporten från Amerikas bästa och pålitligaste nyhetskälla, The Onion.

$ $ $

Här hittar ni tidigare bloggposter i detta ämne.

Fotnoter:

[1]) ”Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis.” (Koranen, sura 4, vers 49; citerat av mig i Koranstudier.)

[2]) Under förutsättning att Syrien erkänner Israels rätt att existera som stat, vilket Syrien vägrat. Se Wikipedia.

[3]) En poäng som jag plankat från Jacob Svoboda.

[4]) Detta är en hadith, d.v.s. ett uttalande av Muhammed som nedtecknats av hans anhängare under hans livstid eller kort efter hans död. I själva Koranen har jag inte hittat någon uppmaning att helt utrota judarna; däremot innehåller den ett flertal klagomål över att judarna inte lyssnat till sina egna profeter, vilka Muhammed ansåg sig begripa så mycket bättre än judarna själva.

[5]) Lika intetsägande och till intet förpliktigande är detta uttalande från socialdemokraternas utrikespolitisks talesman Urban Ahlin:

Upptrappningen av konflikten är mycket allvarlig. Våldet från bägge parter måste upphöra så att det finns förutsättningar för fredssamtal.

En hel värld fördömer morden på de tre israeliska tonåringarna och den palestinske pojken från Jerusalem. Vi fördömer också Hamas raketbeskjutning mot Israel och kräver att den upphör.

Men vi måste nu vara lika tydliga i reaktionen mot de Israeliska bombningarna av Gaza. Israels reaktion måste vara proportionerlig och i enlighet med folkrättens principer.

I det akuta skedet måste våldet, från båda parter, upphöra. På längre sikt har alla parter ett ansvar att återgå till förhandlingsbordet.

För att fred och en tvåstatslösning ska bli möjlig måste vi skapa goda förutsättningar. Det innebär att bosättningspolitiken och att handeln med varor från bosättningarna som ger indirekt stöd till Israels illegala ockupation upphör. Sverige bör därför införa märkning av produkter från bosättningarna.

Ja, om man nu bortser från sådana petitesser som att Ahlin går Hamas ärenden genom att kalla ockupationen illegal och kräva ursprungsmärkning av produkter från bosättningarna.

[6]) Några smakprov:

Utrota alla judar, de äckligaste människor som finns.

Börjar nästan önska att Hitler finns kvar.

Stefan, jävla jude, ska dricka ditt blod.

Dra åt helvete, din jude!

Din fegis, böjer dig för sionistlobbyn

Glöm inte att Israel styr den globala median idag.

Svensk media ägs av sionister, så Sverige är också under ockupation.

Judarna styr världspolitiken.

Varför pratar ingen om hur Rothschild skapade Israel med sina pengar och makt?

Du är en springpojke för Bilderberggruppen.

Israel ska skickas rakt ut i Medelhavet.

Bör väl räcka för att framkalla spykänslor?

Svar till Mattias Gardell

Mattias Gardell skrev på Aftonbladets kultursida igår (18 juli) under rubriken Inför övergrepp kan man inte vara neutral. Mitt svar:

Mattias Gardell har så rätt: Man kan inte anständigtvis förhålla sig neutral i konflikten mellan Israel och Hamas.

Gardell, liksom Aftonbladets kulturredaktion, vet lika väl som jag att Hamas och Fatah har Israels totala utplåning som sitt slutmål – det står i deras respektive partiprogram, och båda finns på nätet i svensk översättning, så det finns ingen ursäkt i världen att vara okunnig om det.[1]

I Hamas program citeras profeten Muhammed, som säger att judarna ska bekämpas och dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Detta kan bara betyda, inte bara att judarna ska jagas bort, utan att de ska utrotas.

Gardell, och Aftonbladets kulturredaktion, vet också lika väl som jag att Hamas fullt avsiktligt placerar sina avfyringsramper inom tättbebyggt område, gärna i närheten av skolor och sjukhus, så att de inte kan slås ut utan att det blir civila offer. De skyddsrum som finns i Gaza är reserverade för Hamas egen ledning. Hamas är överhuvudtaget inte intresserat av att skydda civilbefolkningen; tvärtom vill man se så många civila offer som möjligt, eftersom de kan användas i propagandasyfte.

Så hur kan neutralitet vara en möjlighet i denna konflikt?

Aftonbladet borde byta partibeteckning till ”oberoende nazistisk”.

(Partibeteckningen har jag plankat från en av mina Facebookkontakter, vilket jag hoppas han inte har något emot. – F.ö. var Aftonbladet oberoende nazistisk redan under krigsåren – åtminstone tills krigslyckan vände och det blev opportunt att vända kappan efter vinden.)

$ $ $

PS. På tal om Aftonbladets nazistiska/antisemitiska förflutna: Det följande stod att läsa i Aftonbadet 14 augusti 1941, i samband med en ”förflyttning” (d.v.s. fördrivning) av judar som ägde rum i Litauen:

Vi sågo judarna på gatorna. Där kommo de ute i körbanan, alla märkta med den gula stjärnan…. Det var icke uppbyggligt. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. Såsom situationen var, låg det också i judarnas intresse att de samlades för sig. Ghettot fick de inte lämna utan tillstånd. Och ingen fick utan särskild tillåtelse besöka det. Det skulle betyda lugn och ordning i staden. Det skulle betyda att den inhemska befolkningen fick sin chans att skapa sitt eget liv. [Min kursivering.]

$ $ $

[1]) Här hittar ni Hamas stadga, och här hittar ni Fatahs (PLO:s) stadga.

$ $ $

Uppdatering 2 augusti 2014: Med anledning av Gardells senaste artikel i Aftonbladet har jag skickat följande svar:

Mattias Gardell är professor i religionsvetenskap och expert på islam. Det kan därför inte vara av okunnighet som han i sin artikel i dagens Aftonbladet (2 augusti) förtiger vad som faktiskt kommer att hända den dag Hamas, Fatah och/eller Islamiska jihad har ”befriat” Palestina: nämligen att hela området kommer att göras ”judenrein”, och att de judar som vågar stanna kvar – i enlighet med profetens egen uppmaning – kommer att dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Det är inte okunnighet; det är lögnaktighet.

Och Aftonbladet är fortfarande lika antisemitiskt som det var under krigsåren.

Det Palestina behöver befrias från är förstås just Hamas och de andra terrororganisationerna. Så någon borde skriva en glödande framtidsvision om den frihet som väntar både judar och araber i Palestina, ifall det någonsin skulle bli verklighet.

Kampen mot terrorismen och lagen om det uteslutna tredje

Repris (något nedkortad) av nätnattväktare från 1 maj 2002. Knappast mindre aktuell idag. – Om jag bara orkade, skulle jag blogga om vad som händer idag också. Men desinformationen och dubbelmoralen är så kompakt att jag helt enkelt inte orkar ta itu med den. Tills vidare hänvisar jag till bloggposten Vad Hamas vill från november 2012. Också Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna från december samma år.

Lagen om det uteslutna tredje, som är ett av identitetslagens korollarier, säger att ingenting kan vara och icke vara på samma gång och i samma avseende. Men kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det kan inte blåsa samtidigt som det råder vindstilla. Och om en äkta man köper ett fång rosor till sin hustru må han vara god i det avseendet; men gör han det därför att han ångrar att han misshandlat henne kvällen innan är han (det är väl det minsta man kan säga?) inte god i alla avseenden.

Denna lag är speciellt tillämplig på mänskligt handlande, eftersom mänskligt handlande så ofta handlar om val mellan varandra uteslutande alternativ. Man kan t.ex. sitta på krogen och fundera över om man ska ta in en starköl till eller låta bli. Vad man än väljer måste man göra antingen det ena eller andra; man kan inte både beställa den extra ölen och låta bli. Eller låt oss säga att någon friar till dig. Det finns bara två möjliga svar på ett frieri: ja eller nej. (Man kan förstås säga: ”Det kom så överraskande; ge mig tid att tänka efter.” Men det skjuter ju bara beslutet på framtiden; ingen kan leva sitt liv med ett obesvarat frieri som grundpremiss. Och f.ö. är även detta ett exempel på det uteslutna tredje: den som väljer att besvara frieriet senare avstår från att besvara det med en gång, och vice versa.)

Vad har nu detta med det världspolitiska läget att göra? En sak är klar för var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden: att världen står inför ett terroristhot, och att det terroristhotet långt ifrån är obetydligt.

Och här står vi inför ett antingen–eller: antingen bekämpar vi terrorismen, eller så gör vi det inte. Låter vi bli att bekämpa den står vi inför ett annat antingen–eller: antingen gör vi ingenting alls utan sitter bara ner och väntar på nästa terrorattack, utan att bekymra oss alltför mycket över om det blir en liten pluttattack som den 11 september eller om det blir en atombomb nästa gång, eller en attack med kemiska eller biologiska stridsmedel. (”Än sen? Dö ska vi ju ändå förr eller senare.”) Eller också faller vi till föga för alla krav terroristerna ställer – låter dem diktera fredsvillkoren – monterar ner vår industriella, genomkommersialiserade och framför allt sekulariserade civilisation, och knäfaller med huvudet mot Mecka.

Eller också bestämmer vi oss för att det måste vara möjligt att besegra terrorismen – och nöjer oss inte bara med att säga det, på det vanliga och till intet förpliktigande politikermaneret, utan gör det också. Och vi nöjer oss inte bara med att jaga in bin Laden i en grotta (som om terrorismen bara berodde på en enskild persons elakhet) – vi förklarar krig mot alla de länder i Mellanöstern som utgör terroristhärdar, och ser till att vi vinner det kriget, snabbt och med så små förluster som möjligt. Vi ber inte heller terroristernas många sympatisörer inom världsopinionen och dess centrum – Förenta Nationerna – om lov innan vi gör det; vi låter inte terroristsympatisörerna diktera villkoren för hur kriget ska föras. Målet för kriget ska vara att fienden besegras, så att vi kan diktera fredsvillkoren; målet får inte vara att endast driva honom till ett förhandlingsbord där våra värden (frihet, sekularism, kapitalism) ska schackras bort i utbyte mot ett eller annat av fiendens värden (teokrati, religiös underkastelse, ekonomisk stagnation).

Vilka är våra bundsförvanter i detta krig? Ja, inte är det Pakistan eller Saudi-Arabien eller Kommunist-Kina (länder som USA underhandlar med för att få lov att bekämpa al-Qaida). Om USA utsätts för terroristattacker är dess mest naturliga bundsförvant ett land som i många år varit hemsökt av liknande attacker från samma håll, nämligen den muslimska världen. Och vilket land är det? Gissa en gång.

USA:s kamp mot al-Qaida och Israels kamp mot PLO är så uppenbart delar av samma kamp att man kan förvånas över att någon alls kan missa det. Men USA:s regering är uppenbart fullt kapabel att missa det. Serien av självmordsattentat mot Israel kulminerade i påskas, och Israels regering tycktes inse att tiden för förhandlings”lösningar” med Arafat och PLO var ute. Och ett kort ögonblick tycktes också president Bush och USA:s regering ha drabbats av samma insikt, för deras första uttalanden talade om stöd för Israel. Men så kom den ylande världsopinionen till Arafats undsättning, och genast började Bush yla med. Med samma självrättfärdiga tonfall han tidigare använt mot Afghanistans talibaner och mot världens terrorister i allmänhet, fordrade han nu ett tillbakadragande – inte att PLO skulle dra sig tillbaka, utan att Israel skulle dra sig tillbaka och återuppta alla dessa ändlösa ”förhandlingar” med Arafat som aldrig tidigare lett till något annat än fler självmordsattacker. Som emissarie för att få till stånd dessa förhandlingar väljer han sedan Colin Powell – samme person som för tio år sedan övertalade pappa Bush att inte fullfölja kriget mot Saddam Hussein utan dra sig tillbaka; med det förutsägbara resultatet att Saddam – utöver att förfölja minoriteter i sitt eget land – kunnat fortsätta bygga upp fabriker för att framställa massförstörelsevapen avsedda att användas mot Israel och USA.[1]

Det sägs – ofta nog för att bygga upp ett permanent illamående – att USA bara tänker på sina egna intressen. Det enkla faktum är ju att USA här handlar stick i stäv mot sina intressen (som ligger i att terrorismen besegras, antingen den riktar sig mot USA direkt eller ej). Dessutom är det ett slag i ansiktet på terrorismens offer – som förväntas vända andra kinden till i det oändliga.

Observera nu ett kort ögonblick (och lägg det gärna på minnet, så att ögonblicket blir långt) vad jag inte har sagt ovan. Jag har inte sagt att Israels agerande varit perfekt. Och jag menar nu inte allt tjafs om att Israel skulle agera med överdriven brutalitet: det är omöjligt att föra ett krig, det må vara hur rättfärdigt som helst, utan brutalitet – och den brutaliteten bör läggas framför Arafats dörr, precis som Hiroshima och Dresden bör läggas framför axelmakternas dörr. Men den situation Israel idag befinner sig i har Israel självt dragit på sig.

Man får inte glömma eller blunda för att den rådande situationen i Israel och på Västbanken är ett direkt resultat av Osloavtalet 1993 – där Israel gav upp den relativa säkerhet man lyckats uppnå efter sexdagarskriget 1967 och fredsavtalen med Jordanien och Egypten och gav sin ärkefiende, Yasser Arafat, chansen att bygga upp sitt terrornätverk, inte i Libanon eller Tunis utan alldeles vid Israels egna gränser. Det var för den kapitulationen världsopinionen tilldelade två israeliska politiker – Rabin och Peres – ett delat nobelpris. Och med vem fick de dela det? Jag bara frågar. Det är för den kapitulationen Israel idag betalar priset – och de palestinier Arafat begagnar som kanonföda också, för den delen. (Läs gärna Benjamin Netanyahus Fighting Terrorism, speciellt kap. 5, ”The Gaza Syndrome”.)

Israel anklagas för att ”gå för hårt fram” idag. Men vad Israel borde kritiseras för är att inte gå tillräckligt hårt fram. T.ex. tänker Israel dra tillbaka sina trupper från Västbanken inom kort. Allt det kommer att leda till är att terrororganisationerna (Hamas, Islamiska Jihad, al-Aqsabrigaderna, Arafats egna ”Fatah-hökar”) får sin chans att samla sig till förnyade attacker. Vi får en ny våg av självmordsattentat, och så är vi tillbaka till ruta noll igen och får se samma gamla apspel upprepas än en gång.

Inte heller har Israel för avsikt att kröka ett hår på Yasser Arafats eget huvud. Men Arafat, om någon, måste oskadliggöras. Det bästa vore att ta honom i fängsligt förvar och sedan ge honom samma behandling Adolf Eichmann fick på sin tid: en rättegång där varenda en av hans illgärningar, från 1965 och framåt, läggs fram till beskådande. Sedan avrättning.

(Jag får ibland höra att Arafat, lika lite som Usama bin Laden, är den ende terroristen i världen, och att det därför inte skulle nytta mycket till att oskadliggöra just honom. Det är för all del sant att de inte är de enda; men de är centralfigurer, och deras undanröjande skulle betyda ett stort avbräck för terrorismen.)

Inte för att Ariel Sharon eller någon annan israelisk politiker lyssnar på mig, men detta är vad jag skulle föreslå dem:

Israel borde omedelbart utträda ur Förenta Nationerna. FN har aldrig gjort annat än antagit resolutioner som fördömt Israel varje gång Israel försvarat sig; Israel borde betrakta FN som Arafats bundsförvant och sin egen fiende.

Israel borde omedelbart avbryta alla diplomatiska förbindelser med USA. Bushs agerande i den senaste konflikten är skamlöst nog för att rättfärdiga ett sådant steg. Och om USA överger sin enda naturliga bundsförvant i Mellanöstern, borde USA också få dra konsekvenserna. Nästa gång självmordsbombare slår till i USA i stället för i Israel, har Israel all rätt att säga: ”Rätt åt er!” (Ett sådant steg skulle också möjligtvis kunna väcka USA:s regering ur dess pragmatiska slummer. Skulle det ske, går det bra att återuppta de diplomatiska förbindelserna igen.)

De ockuperade områdena (Västbanken och Gaza) ska inte alls förbli ockuperade. De ska införlivas med Israel. Israel tog dessa områden i sexdagarskriget och har alltsedan dess varit berett att lämna tillbaka dem i utbyte mot varaktig fred. Det här var för 35 år sedan, och Israel har fortfarande ingen varaktig fred. Det är hög tid att ta tillbaka erbjudandet. Områdena ska i varje fall inte upplåtas åt en organisation vars uttalade syfte är att utplåna Israel. (Palestinier som inte delar PLO:s mål bör erbjudas bli israeliska medborgare med rösträtt till Knesset, precis som araber bosatta inom själva Israel idag har. Det finns ingen möjlighet att kalkylera hur många sådana palestinier det idag finns – de som inte sympatiserar med PLO håller tyst med det; talar de ut riskerar de att bli mördade.)

I samband med detta senaste: det hävdas ofta att det är fel av Israel att tillåta och uppmuntra bosättningar på ockuperat område. Jag kan hålla med om att detta är en grav motsägelse. Om avsikten är att någon gång lämna tillbaka de ockuperade områdena till fienden, då borde bosättningar inte tillåtas. Och om bosättningspolitiken betyder att Israel inte har en tanke på att lämna tillbaka de ockuperade områdena, då borde Israel klart och tydligt säga detta. Min lösning är att Israel säger det klart och tydligt. Och fredliga palestinier har ingenting att frukta av bosättare; Arafat och hans mördargäng har det. Men inte heller Israels politiker förefaller bekanta med lagen om det uteslutna tredje eller dess implikationer för mänskligt handlande.

Nu finns det naturligtvis ett alternativ till denna lösning. Men alternativet är inte fortsatta förhandlingar och fortsatta kompromisser. Alternativet är att öppet ta PLO:s sida och fordra att Israel ”drivs ut i havet”. Anhängarna av detta alternativ kan förvisso anföra argument för det. Sättet staten Israel först bildades är knappast det ideala. Israel kom till genom en FN-resolution som landets araber uppenbarligen inte var helt nöjda med (de gick i krig mot den nya staten med en enda gång). Israel är en stat grundad på religiös gemenskap, och en stat ska inte vara det; en statsmakt ska vara religiöst neutral. Det finns religiös fanatism inom Israel, likaväl som det finns inom arabvärlden. Varför ska en religiös stat stödjas, en annan motarbetas? Israel har också haft sina terrorister (Sternligan, som låg bakom mordet på Folke Bernadotte, är det mest kända exemplet). Det var inte nödvändigt för judar att efter Andra världskriget emigrera just till Israel; de kunde ha emigrerat till USA (där så många av deras trosfränder redan finns) i stället. Sionism är en form av nationalism och fullt jämförbar med andra former av nationalism. Pro-semitism är avigan av antisemitismens falska mynt. Israels rätt till landet är inte mer gudomlig än någon annans rätt. Det går säkert att lägga fram hur många argument som helst, somliga av dem rentav en smula plausibla.

Men nu är det här en fråga om det uteslutna tredje. Försvarar man inte Israels rätt mot PLO och arabvärlden och den där förbannade ”världsopinionen”, då får man allt dra konsekvenserna och fordra att Israel utplånas från jordens yta. Antingen har Israel rätt att existera, eller också har Israel inte rätt att existera. Något tredje gives icke.

Och sedan får man i konsekvensens namn också fordra att USA töms på alla sina invandrarättlingar och att landet lämnas tillbaka till indianerna.

$ $ $

[1]) Nej, några massförstörelsevapen hittade man faktiskt inte, när USA så småningom invaderade Irak. Däremot hittade man en del massgravar. Kommentar från Cox & Forkum:

Cox&Forkum

 När jag skrev det här år 2002, tog jag för givet att Saddam Hussein faktiskt försökte framställa massförstörelsevapen som inte bara skulle användas mot kurder.

Alla ska med! Ingen kommer undan!

Jimmy Jansson (s), kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, skrev ett debattinlägg i Eskilstuna-Kuriren 8 juli 2014 under rubriken ”Samarbete är bättre än konflikt”. Inlägget ligger bakom en betalvägg, så det är ingen mening med att länka till det; men jag saxar en del typiskt politikersnack:

En stad är dess medborgare, företag och föreningar. Det är där stor makt och förmåga att förändra ligger. Politiken kan underlätta, samordna och styra resurser. Det handlar om samarbete mellan alla som på olika vis har ett ansvar.

En stad med många medborgare innebär olika uppfattningar. Vad är bra och vad är dåligt? Vad är det bästa för att möta en förändring? Samarbete eller konkurrens? Jag eller vi? För att nå framgång i att förändra en stad till det bättre är det klokt att hitta några minsta gemensamma nämnare där åtminstone de flesta kan enas. Konflikt kan ge energi men även vara skadlig. Det är en balansgång.

Att utveckla en kommun är komplext. Det krävs samarbete och att kunna pröva nya idéer. Samtidigt är det viktigt att vara målmedveten om den utstakade vägen och få så många som möjligt att hjälpas åt.

Att vi tar ett gemensamt ansvar för att var och en kan växa som individ, ung som gammal. Ekonomiska och sociala klyftor tynger alla. Vi måste bygga på de framgångar och de resurser som skapas. Utan dem har vi inget att fördela. Klyftor bryter sönder den gemenskap och värdegrund vi behöver ha att stå på.

Ansvar, gemensamt och eget, samarbete och hårt arbete är det som bär. Vi är på väg. Eskilstuna är en stad som byggt sin historia på kraft och vilja. Men ingen kan avstå från att dra sitt strå. Alla vi som bor i vår kommun måste få och förväntas vara delaktiga utifrån där vi står. Kommuninvånare, företag, föreningar och folkvalda. Tillsammans och var och en för sig. Då lyckas vi.

Ja, så snackar en typisk kommunpolitiker. Mitt svar, som jag skickat till Eskilstuna-Kurirens insändarsida:

”Alla ska med! Ingen kommer undan!” är en välkänd socialdemokratisk valslogan, som jag (tämligen osökt) kommer att tänka på, när jag läser Jimmy Janssons inlägg i dagens Eskilstuna-Kuriren (8 juli).

Kort sammanfattning av budskapet: Hela kommunen måste ställa sig bakom Jimmy Jansson; annars klarar han inte av sitt jobb.

(”Ingen kommer undan!” är förstås vad filosoferna brukar kalla ett korollarium, d.v.s. en nödvändig följdsats.)

Vi får väl se om det kommer in; och om det i så fall också hamnar bakom en betalvägg.

PS. Insändaren kom in idag (10 juli), men bakom en betalvägg.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 516 andra följare