Till sista andetaget

Jan Guillou har förärats tilldelats Leninpriset, ett pris som årligen utdelas av Jan Myrdalsällskapet till någon som skriver i Jan Myrdals anda.[1] Hans tacktal publicerades i Aftonbladet 11 april 2014 under rubriken ”Man ska käfta emot till sista andetaget”. Myrdal är ett stort föredöme för Guillou:

Man skall skriva som Jan Myrdal, man skall träna sig att bli kolumnist i hans efterföljd, man skall finna en romanform som kan bära diskussionen om höger och vänster, man skall bli en solidarisk författare, inte en anpassad, inte lydig, man skall käfta emot till sista andetaget och man skall räcka långfingret åt var fin litterär jury. [Min kursivering.]

Några som bokstavligen käftade emot till sista andetaget var de dissidenter som massakrerades på Himmelska Fridens Torg 4 juni 1989. Vad hade den olydige, oanpasslige och solidariske Jan Myrdal att säga om det? Jo, från början var han kritisk, men ganska snart ändrade han sig och tog massakern i försvar.

Wikipedialänken ovan ger ingen källhänvisning, men för den som vill följa Myrdals egen ofta upprepade uppmaning att ”gå till läggen” och ta reda på vad han faktiskt skrivit, så står det i Det odelbara ordet (Skriftställning 19). I samma volym återfinner man också hans försvar för de iranska ayatollornas fatwa eller dödsdom mot Salman Rushdie. Volymen har underrubriken ”Tankar om yttrande- och tryckfrihet och rasism”. Så nu vet vi också hur Myrdal ställer sig till Salman Rushdies yttrandefrihet.

Jan Myrdal har ju också till sista andetaget försvarat Pol Pots terrorvälde i Demokratiska Kampuchea, och han har också försvarat skenrättegångarna i Stalintidens Sovjet (han betraktar dem som en ”objektiv nödvändighet”, vilket också är hur han ser på ovannämnda massaker.)

Lydnad och anpasslighet är naturligtvis inget jag själv rekommenderar; men varför ska olydnaden och oanpassligheten plötsligt upphöra, när det kommer till de vidrigaste av diktaturer? Här i Sverige och i Västvärlden är det fortfarande inte förenat med livsfara att vara olydig och oanpasslig; det värsta som kan hända är att man blir misshandlad av Revolutionära fronten.[2]

Och Lenin då? Är han också ett föredöme?

Lenins analys av imperialismen som kapitalismens högsta stadium står sig emellertid väl. Vi behöver ju bara se oss omkring i dagens värld där svenska soldater sänds att tjäna under USA i Afghanistan.

M.a.o. är Sverige av idag ett alltigenom kapitalistiskt samhälle, där staten håller fingrarna från näringslivet och opinionsbildningen och bara ägnar sig åt att stävja tvång/våld och bedrägeri? Och det skulle vara därför som vi skickar soldater till Afghanistan?

Lenin störtade det ryska slavsamhället 1917 och avslutade samma år Rysslands deltagande i den överhetens människoslakt som betecknas som första världskriget.

Men oktoberrevolutionen riktade sig inte alls mot tsarregimen – den var redan störtad. Oktoberrevolutionen riktade sig mot den kortvariga Kerenskijregimen, som i alla fall gjorde ett försök att avskaffa det gamla slavsamhället, men inte hann med det innan den själv störtades. Lenin återinförde slavsamhället, med sig själv som överste slavdrivare och tsar. – Och detta är historiekunskaper som Jan Guillou rimligen borde besitta![3]

Socialism är för mig demokrati, den enda tänkbara formen av verklig demokrati.

Ja, så är det kanske för Jan Guillou, men knappast för socialismens otaliga offer.

Leninpriset är på 100 000 kronor, vilket skulle vara mycket för mig men en spottstyver för Jan Guillou – som dessutom plöjer ned de flesta av sina miljoner i ett aktiebolag och därmed betalar betydligt mindre i skatt än om han redovisat dem som inkomst, och som samtidigt deltar i det s.k. Högskatteupproret, som går ut på att de som inte kan plöja ned sin pengar i aktiebolag ska ha oförändrat höga eller rentav ännu högre skatter. Så vad ska han göra med pengarna?

Låt mig därför genast påpeka att prissumman den här gången, helt i Lenins anda vågar jag påstå, oavkortat kommer att överföras till den palestinska frihetskampen.

Pengarna ska m.a.o. gå till judeutrotning. Ja, eller åtminstone till statens Israels utplånande och israelernas fördrivande ut i havet.

Falskt medvetande

Marxister kallar ibland andra ideologier för ”falska medvetanden” (Jan Myrdal använder ofta den termen). Idén är att de härskande klasserna i samhället prånglar ut idéer som förvänder synen på de arbetande massorna, så att de inte inser sitt eget bästa och inte inser att det är den kommande socialistiska revolutionen som ”åt alla lycka bär”. Så i stället för att göra revolution försöker arbetarna göra det bästa av sin situation i det rådande samhället och eftersträva att själva skaffa sig Volvo, villa och vovve. Och ibland – hemska tanke! – lyckas de också med det. Det ”falska medvetandet” förvränger verklighetsuppfattning och gör att vi inte ens kan se vad som ligger rätt inför ögonen på oss.

Nu finns det faktiskt en ideologi som det här stämmer helt in på, och det är förstås marxismen.

Jan Myrdal och Jan Guillou (och många, många med dem) bär syn för sägen.

Fotnoter:

[1]) Sällskapet delar också ut ett mindre pris, Robespierrepriset, till minne av en annan massmördare som Jan Myrdal beundrar och i vars anda vi ska verka. – Heder, förresten, åt Susanna Alakoski, som ifjol vägrade ta emot Leninpriset, eftersom hon vuxit upp alltför nära gränsen till Sovjetunionen och visste en del om vart Lenins idéer lett.

[2]) Se om detta också min förra bloggpost.

[3]) Däremot stämmer det att Ryssland inte drog sig ur Första världskriget förrän efter oktoberrevolutionen. Nämner det för slippa petimeteraktiga invändningar.

Lika goda kålsupare?

Jag har aldrig blivit misshandlad av nazister. Gör det mig till nazist?

Jag har heller aldrig blivit misshandlad av Revolutionära fronten, men det är mest av en lycklig slump. För lite drygt två år sedan blev två yngre kamrater och meningsfränder till mig misshandlade av medlemmar av Revolutionära fronten; jag hade suttit och pratat med dem på ett kafé i Eskilstuna, och sedan skildes vi åt; de gick till stationen och jag gick till mitt stamhak för en öl och en matbit. Hade jag följt dem till stationen för att vinka av dem, hade jag också blivit misshandlad.

Och varför blev de misshandlade? Var de nazister? Var de ens sverigedemokrater? Visst inte. De var medlemmar i Liberala partiet, ett parti som söker återuppliva den klassiska liberalismen, den som motsätter sig statsingripanden i näringslivet – och som en konsekvens därav förespråkar fri invandring. När blev det nazistiskt att förespråka frihet från statsingripanden i näringslivet och fri invandring?

Och det här är inget undantag. Här i Eskilstuna har medlemmar av Moderata ungdomsförbundet några gånger blivit attackerade av Revolutionära fronten. Ungmoderater brukar vara rätt radikala frihetsförespråkare – i varje fall innan de går vidare och gör karriär i moderpartiet. (Även andra borgerliga politiker har blivit attackerade.)

Finns det någon tanke bakom detta? Är det meningen att om en organisation som påstår sig bekämpa nazism och rasism ger sig på frihetsförespråkare, så ska det automatiskt bli naziststämpel på dem? Ett skruvat resonemang, förvisso, men vad kan man vänta sig av våldsbejakande socialister?

(På sina klisterlappar skriver de att de ”talar det enda språk nazisterna förstår”. Den verkliga innebörden är förstås att de talar det språk de har gemensamt med nazisterna.)

Och innan jag går vidare ska jag upprepa något jag tagit upp förut, nämligen att nationalsocialismen, precis som namnet säger, är en form av socialism.[1] Man ska därför inte kalla dem för högerextremister. De är precis lika mycket vänster som sina vedersakare på den s.k. vänsterkanten.

(När man påpekar detta för ”vanliga”, icke-nationella, socialister stoppar de bara huvudet i sanden, så att bara deras skitiga bakända sticker upp i luften.)

Alltnog. På senaste tid har det inletts rättegångar mot medlemmar av Revolutionära fronten; och det finns goda chanser att även den misshandel jag först berättade om kommer upp i rätten inom kort.

Så låt oss se vad de vanliga socialisterna har att säga. Vad är det för bakända de visar upp, sedan huvudet stuckits i sanden?

En mycket vanlig socialist är Jan Guillou. Så här skriver han i Aftonbladet 6 april 2014:

Dessvärre har vi också fått en handfull virrpannor som kallar sig vänster och betraktar politiskt våld som sin huvuduppgift. De är visserligen inte så dumma så att de riktar sitt våld mot staten, eftersom det bara skulle leda till att de snabbt buntades ihop och sköts eller låstes in på livstid.

En av dessa gökar, herr Joel Bjurströmer Almgren, är nu åtalad för att två gånger i påstått självförsvar ha knivhuggit en nazist i ryggen. Alltså samma brott med samma förklaring som några nassar snart skall dömas för.

Kålsupare! jublar då hela den borgerliga pressen och vår folkpartistiska demokratiminister. Att vara vänster är detsamma som att vara nazist. På de borgerliga ledarsidorna talas salvelsefullt om ”det meningslösa våldet”, en återkommande favoritfras, och förstås om likheten mellan vänster och nazism.

Känsloläget inom den borgerliga pressen och hos demokratiminstern ska jag inte uttala mig om (de får väl svara för sig själva). Men tror verkligen Guillou att vi som blivit utsatta för Revolutionära frontens våld går omkring och jublar över att dessa socialister talar samma språk som nationalsocialisterna?

Men nazisternas våld är ingalunda meningslöst. De har starkt uttalade ideologiska meningar med sitt våld. För dem är det rätt att döda undermänniskor för hand så länge man inte har makten, för att i en drömd framtid efter maktövertagandet inleda det industriella mördandet.

Och på vad sätter skiljer detta nationalsocialisterna från vanliga socialister? Drömmer inte alla socialister om en framtid där de kan hänga upp kapitalister i lyktstolparna? (Eller i sina slipsar, för att citera en känd visa.) Ja, utom då Guillous egna vänner inom den palestinska motståndsrörelsen, som i stället drömmer om en framtid där de kan döda judar när de gömmer sig bakom stenar och träd.[2]

Något motsvarande program har inte virrpannor som herr Joel Bjurströmer Almgren. Det är över huvud taget svårt att förstå honom i politiskt avseende. Ett av de många brott han dömts för var att slåss med tunnelbanevakt och förklara att ”jävla turk, jag ska ta dej, jag ska plocka dej”. Det är inte mer vänster än Hells Angels.

Det är nämligen omöjligt att få ihop någon enda vänstergruppering med rasism. Ty vänstern är definitionsmässigt antirasistisk. Och denna avgrundsskillnad låtsas inte kålsuparteoretikerna se. Liksom gökar som herr Joel Bjurströmer Almgren inte tycks se, eller struntar i, hur de underblåser den borgerliga propagandan om hurusom vänster är detsamma som nazism.

Så inget ont kommer någonsin från vänster? Och skulle det ändå komma från vänster, så är det inte någon riktig vänster? Ja, det är så socialisterna slingrar sig undan.[3]

En person jag väntat mig bättre av är Aftonbladets Oisín Cantwell. Men så här skriver han i Aftonbladet 9 april 2014:

Det rättsliga efterspelet till den nazistiska attacken [i Kärrtorp] slutar med andra ord rimligen med att en vänsterextremist döms till det hårdaste straffet av alla inblandade.

Vilket kommer att få en del liberala ledarskribenter att pipa av lycka, då de redan med betydande energi har hävdat att båda sidor varit lika goda kålsupare.

För att teorin ska fungera måste anhängarna dock låtsas som att den grundläggande skillnaden mellan dessa två extrema rörelser inte existerar.

Nämligen att nazister anser att det är helt i sin ordning att döda invandrare, feminister, bögar och annat folk de inte tycker har något existensberättigande i ett befriat Sverige. Den svenska vänstern å andra sidan är främmande för mord som politisk metod. [Min kursivering.]

OK, det finns ett litet, litet korn av sanning i detta. I ett avseende är faktiskt våra nazister värre kålsupare än andra som talar samma språk: nazister har faktiskt gjort sig skyldiga till mord.[4] Revolutionära fronten har ännu inte mördat någon. Hittills, vill säga. Betyder detta att det ska ett mord, och inte bara misshandel, till för att vi ska slippa bli beskyllda för att komma med kålsuparteorier?

Vettigare är Expressens Britta Svensson, som skriver i Expressen 11 april 2014:

Huvuddelen av [Revolutionära frontens brott] riktar sig, enligt Säpo, mot meningsmotståndare i vit makt-miljön. Det är häpnadsväckande att det finns etablerade debattörer som anser att det här är brottslighet som borde vara tillåten.

Om människor med viss politisk ideologi ska få rätt att utöva våld mot dem med viss annan politisk syn måste ju rättsapparaten utreda och registrera båda sidornas åsikter. Om det ska vara tillåtet att utöva våld mot nazister, krävs en särskild lagstiftning där den som av staten klassats som nazist saknar rättigheter andra har.

Men inte heller hon uppmärksammar att Revolutionära fronten inte alls bara ger sig på nazister och sverigedemokrater utan också genuina frihetsförespråkare.

Och frontens egen ideologi, då?

På Revolutionära frontens Facebooksida[5] kan man läsa följande:

Varje dag ser vi hur det kapitalistiska systemet sliter sönder våra liv. Våra boendekostnader blir bara högre, våra vänner fattigare och jobben färre och mer osäkra. Allt detta så att de rika kan bli rikare. Som en direkt konsekvens av detta ser vi hur fascisterna åter igen organiserar sig för att sprida rashat som splittrar arbetarklassen.

Vi vägrar acceptera en sådan utveckling och slår därför tillbaka med all kraft vi har. Allt från att aktivt konfrontera fascister på våra gator, till att agitera och organisera på våra arbetsplatser och områden.

Om inte fronten (liksom f.ö. stora delar av den breda allmänheten) vore så fullständigt historielös, skulle den veta att det var kapitalismens genombrott som för ett par hundra år sedan började lyfta Västvärlden ur fattigdom och misär; liksom det idag är inslagen av kapitalism som börjat lyfta stora delar av Tredje världen ur fattigdom och misär. (Misären finns huvudsakligen kvar i Nordkorea, ett land som inte har den ringaste kapitalism). För att uttrycka det brutalt: om det inte vore för kapitalismen, skulle fronten inte ha något att riva sönder; de skulle inte ens vara i livet.

Och att det är produktion som bygger upp och att det är våld som sliter sönder, det kan väl inte vara så svårt att fatta? Ändå roar de sig alltså, och skryter med det, att slita sönder andras liv. Kunde de inte i stället göra ett ynka litet försök att ta sig ut på arbetsmarknaden och försörja sig själva? Först då skulle de kunna hävda att just de representerar arbetarklassen.

Och att fronten sprider lika mycket hat som sina påstådda vedersakare är väl ändå rätt uppenbart.

Att sedan socialismen – den må kalla sig nationalsocialism eller något annat – sliter sönder våra liv ännu värre när den kommer till makten – är en annan sak, eller snarare en annan aspekt på samma sak.

(Det här borde jag förstås skicka till Aftonbladet. Men hur fan ska jag kunna korta ner det till 1500 tecken inklusive mellanslag?)

Post scriptum: Precis som jag lagt ut denna bloggpost får jag veta att inställningen till Revolutionära fronten lett till splittring inom Ung Vänster. Förbundsstyrelsen tar avstånd, men många medlemmar stöder fronten. De betraktar den som hjältar.

Redan på skolgården fick man lära sig att ”två mot en är fegt”. Fyra mot två (som det var i misshandeln av mina kompisar) är förstås precis lika fegt; och inte blir det mindre fegt av att de var maskerade för att slippa slå till svars för vad de gjort. – Men Ung Vänster bryr sig förstås inte om att fronten inte alls bara ger sig på nazister eller ens sverigedemokrater (och ursäkta att jag tjatar om det).

Och så kan man läsa att fronten ”skyddar barnfamiljer”. Är Liberala partiet ett hot mot landets barnfamiljer?

Fotnoter:

[1]) Se återigen George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär. Eller läs nationalsocialisternas eget partiprogram från 1920.

[2]) Vilket de uppmanas till av profeten själv i en hadith. (Jag har citerat den i min bloggpost Vad Hamas vill.)

[3]) Resten av Guillous artikel har jag inga invändningar mot. Det är säkert sant att 68-vänstern aldrig grep till våld, och att det aldrig fanns någon Röda arméfraktion i Sverige. Men nu handlade det ju alltså om påstådda kålsuparteorier. – Och att Guillou är alltigenom genomfalsk bör framgå av hans tacktal när han tilldelades Leninpriset, till vilket jag kanske återkommer.

[4]) För att friska upp minnet kan jag ju nämna mordet på Björn Söderberg 1999, dödsmisshandeln av Ronny Landin 1986, mordet på John Hron 1995 och Malexandermorden 1999. Det finns fler fall.

[5]) Förr hade fronten en hemsida också, men den har tagits bort – varför vet jag inte.

Låt inte mörkrets makter segra!

Varje år, i slutet av mars, stiger mörkrets makter fram och uppmanar oss alla att under en timmes tid släcka ned det elektriska lyset, för att visa att vi står på mörkrets makters sida. Alltför många människor lyder den uppmaningen.

Jovisst kan vi klara oss utan elektricitet under en timme. Vi kan nog göra det en hel dag också – även om det betyder att vi en dag får klara oss utan radio och TV och inte kan använda våra datorer, vilka som bekant drivs med elektricitet. Vi blir också tvungna att stänga av kyl och frys och får hoppas att matvarorna inte hinner ruttna. Det blir värre för våra sjukhus, om de ska vara utan el en hel dag, och all industri går självfallet i stå, om så bara för en dag.

Men förläng den här timmen till en vecka eller en månad, så blir det säkert klart för alla och envar vad elektriciteten verkligen betyder i våra liv. Det blir svårt att hindra maten att ruttna, om man inte har tillgång till en jordkällare eller har möjlighet att själv bygga en jordkällare. På sjukhusen kommer patienter att dö, när de livsuppehållande apparater som används inte längre kan användas. Industrin kommer inte bara att gå i stå, den kommer att upphöra helt.

Och det är också avsikten från mörkrets makters sida. Deras mål är att driva oss tillbaka till en tid då det inte fanns någon elektricitet – till de förhållanden som rådde före den industriella revolutionen eller ännu längre tillbaka – till de förhållanden som rådde i förhistorisk tid.

Det är inte bara några smärre bekvämligheter – som att kunna titta på TV, gå ut på nätet, spara matrester i frysen, eller ens läsa en bok utan att behöva överanstränga ögonen – som mörkrets makter vill få oss att avstå från. Det är hela den underbara civilisation vi åtnjuter idag som ska omintetgöras. Det är en agenda av ren och oförfalskad ondska.

Så släck inte ner lyset under ”Earth Hour”. Tänd alla lysen ni har, och gå gärna ut på stan och demonstrera ert avståndstagandet från mörkrets och ondskans makter genom att tända enorma strålkastare, ifall ni skulle ha några sådana. Låt oss visa att vi inte går med på att vår civilisation, till stor del grundad just på elektricitet, monteras ned.

$ $ $

Jag har skickat det här till ett antal tidningar; om ni skulle se den publicerad någonstans, så meddela mig gärna; jag kan inte bevaka varenda tidning i landet.

Ifjol skickade jag en cirkulärinsändare under rubriken Hyllning till elektriciteten, men den blev såvitt jag vet bara publicerad i en enda tidning. Likadant gjorde jag i förfjol, och då blev den publicerad i några fler tidningar. Den här gången har jag varierat mig en smula, även om budskapet är detsamma.

$ $ $

Några lästips:

När mörkrets apostlar står för dörren (bloggpost av Henrik Sundholm från 2010).

Jag tänder upp under Earth Hour (Metrokolumn av Johan Norberg från 2010).

Min egen bloggpost Samvetslöst utnyttjande av barn.

Den giftiga miljörörelsen av George Reisman. Jag upprepar ett citat ur denna uppsats:

Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Och i förfjol länkade jag också till en artikel av Ken Lockitch på ARI. Länken till den artikeln fungerar inte längre, men jag kan ju upprepa det jag citerade ur den:

We, in the West, take our abundant energy for granted. It is hard for us to imagine what life would actually be like under the sort of draconian restrictions on energy use that global warming activists are demanding. Earth Hour clouds the issue even more by making the renunciation of energy seem like a big party. People spend a fun hour in the dark, safe in the knowledge that the comforts and life-saving benefits of industrial civilization are just a light switch away.

What we really need to raise awareness about is just how indispensable carbon-based energy is to human life. Forget one measly hour with just the lights off. How about ”Earth Month,” without any form of fossil fuel energy? Let those who claim that we need to stop emitting carbon dioxide try spending a month shivering in the dark without heating, electricity, refrigeration; without power plants or factories, grocery stores or hospitals; without any of the labor-saving, time-saving, and therefore life-saving products that industrial energy makes possible.

Uppdatering 31 mars 2014: Jag har inte sett min insändare publicerad någonstans i år. (Men jag har som sagt inte möjlighet att bevaka alla tidningar jag skickade den till.) Så mörkrets och ondskans makter får väl sägas ha tagit en delseger i år igen. Inte att undra på, när alla offentliga megafoner tar deras parti.

Å andra sidan var segern knappast överväldigande. De allra flesta svenskar struntade i Earth Hour, enligt en notis i DN. Jag skulle bara önska att fler svenskar inte vore så likgiltiga inför det hot miljörörelsen och klimatalarmismen utgör, och hade rest sig i protest genom att tända alla ljus och helst satt ut starka strålkastare på balkongerna.

Höger och vänster

Säkert är det många med mig som – med en blandning av häpnad, vrede och vämjelse – reagerat mot att nationalsocialister konsekvent beskrivs som högerextremister – fastän nationalsocialismen, både till namnet och till gagnet, är en socialistisk ideologi, och alltså hör hemma på samma våldsbejakande vänsterkant som ”antifascisterna” i AFA och/eller Revolutionära Fronten.[1]

Om två maffiafamiljer eller två kriminella motorcykelgäng bekrigar varandra, är det ju ingen som tar detta till intäkt för att de skulle befinna sig i motsatta ändar av något ideologiskt spektrum; alla förstår att det rör sig om en territoriell maktkamp mellan grupper som delar samma våldsbejakande ideologi – en ideologi som går ut på att rofferi är att föredra framför produktion, m.a.o. en vänsterideologi.

Som alla som öppnat en historiebok vet har termerna ”höger” och ”vänster” sitt ursprung i begynnelsen av Franska revolutionen, där de som ville bevara den rådande samhällsordningen (l’ancien régime) satt till höger om talmansstolen i nationalförsamlingen, medan de som ville störta samhällsordningen satt till vänster. (De som velade och varken ville det ena eller det andra satt i mitten och fick heta ”centern” eller ibland ”träsket”.)

I linje med detta har man allt sedan dess kallat de samhällsbevarande eller konservativa krafterna för ”höger” och de samhällsomstörtande för ”vänster”, vare sig de velat omstörta samhället med våld eller på reformistisk väg.

Reaktionära krafter – alltså sådana som inte bara vill bevara den för tillfället bestående samhällsordningen, utan också vrida klockan tillbaka – har också traditionellt kallats ”höger”. Men då måste man ju fråga sig varför inte den moderna miljörörelsen – som är ute efter att föra oss tillbaka till förindustriell tid – aldrig betecknas som en reaktionär högerkraft.

Men det har skett en betydelseglidning. Gammaldags klassiska liberaler (idag ytterst oegentligt kallade ”nyliberaler”) betecknas idag som ”höger”. Den amerikanska tea-party-rörelsen, som vill återuppliva den på sin tid väldigt samhällsomstörtande amerikanska konstitutionen, betecknas regelmässigt som ”extremhöger”, som om just extrem frihet skulle befinna sig längst till höger på skalan.

Denna betydelseglidning leder till vad jag skulle vilja kalla en extrem hopbuntning (eller ”package deal”, som det heter på engelska): extrema frihetsvänner buntas ihop med den helt motsatta ytterligheten. Genuin, klassisk liberalism, i John Lockes och de amerikanska grundlagsfädernas efterföljd, buntas ihop med fascister och nazister. Och sådana extrema frihetsvänner blir misshandlade av AFA/Revolutionära Fronten, bara för att få det att se ut som om vi vore fascister eller nazister. – Ja, detta måste väcka häpnad, vrede och vämjelse hos alla som har en gnutta anständighet kvar i kroppen.

Visserligen påstår fransmännen att ”les extrèmes ses touchent”, att ytterligheterna berör varandra. Men de enda beröringspunkter jag kan se är de knytnävsslag som den ”autonoma” vänstern utdelar mot sanna frihetsvänner.

$ $ $

PS. När man påpekar det här för ”vanliga” (icke-nationella) socialister/kommunister, sticker de huvudet i sanden och visar upp rumpan.


[1]) Att den är socialistisk också till gagnet bör framgå av de tyska nationalsocialisterna eget partiprogram från 1921. Några punkter ur programmet:

  • Det enskilda intresset får icke stå tillbaka för allmänintresset, utan måste hållas inom ramen för en helhet och till allas gagn. Därför kräver vi:
  • Avskaffande av arbetsfria inkomster. Brytande av ränteslaveriet.
  • Vi kräver förstatligandet av alla (hittills) bolagiserade företag.
  • Vi kräver vinstdelning i storföretagen.
  • Vi kräver en storskalig utbyggnad av åldringsvården.
  • Vi kräver kompromisslös kamp mot envar, som genom sin verksamhet skadar allmänintresset.
  • Samhällsandan måste inympas redan i skolan …
  • Staten ska ansvara för ett höjande av folkhälsan genom att sörja för mor och barn, genom förbud mot barnarbete, för bättre folkhälsa genom lagstadgad gymnastik- och sportplikt och genom det starkaste understöd av föreningar som sysslar med idrottsverksamhet för ungdomar.

Och utöver Reismans uppsats, som jag länkade till, kan jag rekommendera en lång, faktaspäckad artikel av Torbjörn Kvist, Kapten Röhm, militarismen och den nazistiska vänstern.

Samvetslöst utnyttjande av barn

Svar på insändare i Expressen 8 mars; insändarna finns inte med i tidningens nätupplaga, så jag kan inte länka till den.

Somliga människor – politiker, journalister och andra – försöker använda det påstådda klimathotet som en förevändning för att förmå oss att sluta använda både elektricitet och andra energikällor. Gör vi det inte frivilligt, är de fullt beredda att använda statligt tvång för att få igenom sin agenda.[1] Skulle de lyckas, skulle det driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen, kanske ännu längre tillbaka, med allt det mänskliga lidande det skulle innebära. Och så påstår de att de gör det av omsorg för kommande generationer, d.v.s. just de generationer som kommer att drabbas. Detta är fullkomligt samvetslöst och måste betraktas som ett planerat massmord.

Men som om det inte vore nog, har de nu lyckats få ett par ungdomar som inte ens kommit upp i tonåren att skriva insändare till förmån för denna destruktiva agenda (se Expressens insändarsida 8 mars).

Att man i den åldern inte har haft en chans att sätta sig in i ämnet faller väl av sig självt? Dessa barn är värnlösa offer för föräldrars och/eller lärares indoktrinering. Och skulle agendan bli verklighet, kommer de att få betala dyrt längre fram i livet.

Samvetslöshet på samvetslöshet, med andra ord.

$ $ $

Uppdatering 19 mars 2014: Ytterligare en insändare jag har skickat till Expressen:

Tommy Hammarström skriver i Expressen 17 mars att den fossila elden helst ska vara släckt till år 2050, d.v.s. att all användning av fossila bränslen ska upphöra det året. Hammarström själv kommer att vara 104 år det året, ifall han får leva så länge, och behöver därför inte personligen bekymra sig över konsekvenserna av avvecklingen av fossila bränslen. Men nog borde han ägna en liten tanke åt kommande generationer? Om det här blir verklighet, kommer de att drivas tillbaka till förindustriella förhållanden, med allt det kommer att innebära av misär, svält och förtida död. Men det är väl inget som vi som lever idag behöver bekymra oss om. Eller?

(Hammarström skriver också att det är skillnad på ”väder” och ”klimat” och att det är idiotiskt att ta en barmarksvinter i Sverige eller extremkyla i Nordamerika till intäkt vare sig för klimatförändring eller avsaknad av klimatförändring. Men det hindrar ju honom inte från att ställa sig på ”alarmisternas” sida och förespråka avveckling av industricivilisationen.)

Och f.ö. har Expressen redan tackat nej till mitt debattinlägg Låt inte mörkrets makter segra! Är det någon som är förvånad?

$ $ $

Uppdatering 22 mars 2014: Miljörörelsen fortsätter att skicka ut barnsoldater i kriget mot industricivilisation; se denna insändare i dagens Eskilstuna-Kuriren.

$ $ $

Uppdatering 25 mars 2014: Göran Fröjdh har skrivit en utmärkt bloggpost om hur Världsnaturfonden gör förskolebarn till barnsoldater i detta krig.


[1]) ”Und bist du nicht willig, so brauch‘ ich Gewalt!“ – Goethe, Der Erlkönig.

Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

När jag gick i realskolan på 50-talet fick jag lära mig att det strax före Andra världskrigets utbrott ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland  och Sovjetunionen, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten. Ja, så stod det i läroboken; och min historielärare, som var aktiv inom Vänsterpartiets föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, sade inte heller något annat. Så ni får ursäkta mig om jag tror att den här pakten faktiskt ingicks och att den hade en viss betydelse för hur krigets inledande år gestaltade sig – som t.ex. att Sovjet inte på minsta vis opponerade sig mot den invasion av Polen som inledde själva kriget, eller att Nazityskland inte heller opponerade sig mot att Sovjet angrep Finland 1939, mycket annat att förglömma.

Sedermera har det ju också framkommit att pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll, där Nazityskland och Sovjetunionen kom överens om att de, om bara krigslyckan stod dem bi, skulle dela upp Östeuropa sinsemellan; bl.a. då att Sovjet skulle få annektera Balticum.

Men var det verkligen så? Inte om man får tro Åsa Linderborg, som i en debattartikel i Aftonbladet 3 mars 2014 skriver så här:

[Timothy] Snyder […] är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget […] [Min kursivering.]

Så allt jag fått lära mig i skolan, rentutav av en lärare som själv var sovjettrogen kommunist, och allt jag läst mig till på Wikipedia innan jag skrev det här, är alltså åt pepparn fel? Tesen att Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans startade Andra världskriget är så pass originell att den endast kan framföras av västerländska konspirationsteoretiker med en antikommunistisk agenda?

Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks 23 augusti 1939, och Nazitysklands invasion av Polen ägde rum en vecka senare, 1 september 1939. Finska vinterkriget inleddes inte förrän 30 november samma år. Detta tidsintevall på ca två månader skulle alltså vara bevis nog på att Sovjetunionen inte var med om att inleda Andra världskriget?

Man kan bara spekulera om hur Åsa Linderborg har tänkt här. Några alternativ:

  • Någon sådan icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen har aldrig ingåtts – än mindre då något hemligt tilläggsprotokoll. Den här pakten är bara en fråga om desinformation från västmakterna sida. I själva verket stod Nazityskland och Sovjetunionen hela tiden mot varandra, och Finland var helt enkelt en nazitysk lydstat, som angreps av Sovjet i rent, preventivt självförsvar. – Men i så fall förblir det ett mysterium att min kommunistiske historielärare inte kände till detta och inte kunde ta tillfället i akt att korrigera läroboken på den punkten.
  • Nazitysklands invasion av Polen var en del av Andra världskriget, men Sovjetunionens angrepp på Finland var inte en del av Andra världskriget, utan en hel annan sak, utan samband med övriga världshändelser vid den tiden.
  • Andra världskriget inleddes i själva verket först 22 juni 1941, med Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Allt som skedde dessförinnan var bara smärre skärmytslingar.

Ja, så kan man spekulera, om man vill vara sarkastisk.

Nåväl, att Åsa Linderborg är intellektuellt ohederlig är ju inte precis någon nyhet. Men att hon kommer med en så genomskinlig lögn, det är näst intill obegripligt.

$ $ $

Uppdatering 11 mars: Jag missade ett par väsentliga fakta i historieskrivningen ovan. Först att också Sovjetunionen invaderade Polen (17 september 1939); och sedan att Sovjet annekterade de baltiska staterna 3 oktober samma år. Båda dessa saker inträffade alltså före inledningen av Finska vinterkriget.

Och i sovjetisk historieskrivning inleddes ”Det stora fosterländska kriget” först med Tysklands invasion av Sovjet i juni 1941. Så man får väl anta att Åsa Linderborg lutar sig mot denna sovjetiska historieskrivning, när hon försöker förneka att Tyskland och Sovjet tillsammans satte igång Andra världskriget.

Jag kollade upp detta på Wikipedia efter att ha läst Bo Hugemarks kommentar nedan.

Bo Hugemark är (ifall ni inte redan visste det) en känd debattör och militärhistoriker och bl.a. medförfattare till Operation Garbo. (Men den boken har jag, skam till sägandes, inte läst.)

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Aftonbladet påstår sig välkomna debattartiklar från läsekretsen, men de får inte vara längre än 1500 tecken, inklusive mellanslag, och hur mycket till debattartikel kan man åstadkomma på det utrymmet?

Hur som helst, och skam den som ger sig, har jag skickat en komprimerad version (betydligt mindre än 1500 tecken) till Aftonbladet:

Den 23 augusti 1939 ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den 1 september invaderade Nazityskland Polen. Den 17 september invaderade också Sovjetunionen Polen. Den 3 oktober annekterade Sovjet de baltiska staterna, och den 30 november angrep Sovjet också Finland.

Ändå påstår Åsa Lindeborg i Aftonbladet 3 mars 2014 att det är en myt (”en originell tes”) att det var Tyskland och Sovjet som tillsammans startade Andra världskriget.

Jo, det är ju möjligt att Åsa Lindeborg följer den officiella sovjetiska historieskrivningen, som menar att kriget (”det stora fosterländska kriget”) i själva verket inte inleddes förrän 22 juni 1941, i och med Tysklands invasion av Sovjet, och att allt som skett dessförinnan bara var obetydliga inledande skärmytslingar.

Men om det inte är det hon menar, varför försöker hon då servera oss en så genomskinlig lögn?

Chanserna för att Aftonbladet tar in detta är förstås minimala, och tar de in den, kommer säkert något idiotsvar från Åsa Linderborg.

Vad har politikerna emot de fattiga?

Anders Borg har aviserat en smärre höjning av skatten på alkohol och tobak och en höjning av bilaccisen med 200 kronor. Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion menar att detta är alldeles för litet. Jag har en kommentar till denna ledare, som jag här omarbetat till en kort insändare:

Det slår aldrig fel, oavsett vilket av blocken som sitter vid makten: det kommer alltid en höjning av alkohol- och tobaksskatten, av fordonsaccisen och av bensinskatten och skatten på elektricitet. Dessa s.k. punktskatter drabbar alltid dem hårdast som sämst kan betala dem – detta är en fråga om enkel matematik.[1] De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan de fattiga får nöja sig med det billigaste rödtjutet, och rentav kan vara hänvisade till att plocka fimpar på gatan, ifall röksuget blir för starkt. De rika har också råd med bensinslukande limousiner och kanske rentav jetplan, medan de fattiga för försöka skaffa sig en begagnad bil eller hålla sig till cykeln eller apostlahästarna. Till de rika räknar jag förstås de politiker som beslutar om vilka skatter vi ska betala, och som också bestämmer vilka löner, pensioner och andra förmåner de ska bevilja sig själva.[2] Vad är det egentligen politikerna har emot de fattiga? Har de det inte svårt nog ändå, utan att behandlas som plundringsobjekt av staten?

Hade jag velat skriva en längre debattartikel och räknat med att få den publicerad, skulle jag också tagit upp inflationen, som ju är en dold skatt som drabbar de fattiga betydligt värre än de rika. (Jag hoppas att ni alla känner till Richard Cantillons och Ludwig von Mises analyser av hur inflation fungerar.) Jag skulle också ha visat att alla skatter – speciellt då skatterna på de rika, de som har kapital nog att föra det ekonomiska framåtskridandet framåt – i slutändan måste drabba värre, ju fattigare man är. Om detta har jag skrivit i bloggposten Liberala Partiets skatteprogram (och säkert nämnt det någon annanstans också).

Uppdatering 25 februari: Stefan Karlssons kommentar nedan inspirerade mig till ytterligare en insändare:

De fattiga ska hålla sig nyktra!

(Uppföljare till tidigare insändare om punktskatter.)

Alkoholskatten grundar sig som bekant på mängden alkohol i drycken. Detta innebär att en fattigpensionär betalar betydligt högre skatt i procent räknat på sitt rödtjut eller sin halva Renat är de rika knösarna betalar för sina årgångsviner och sin Napoleonkonjak.

Anders Borg brukar försvara de höga alkoholskatterna med att vi ska arbeta i stället för att supa. Är vår finansminister inte medveten om att själva definitionen på en pensionär är att han/hon inte har något jobb att gå till?

Om någon av mina insändare blir publicerad står förstås skrivet i stjärnorna. Men dagens horoskop i samma tidning säger i varje fall att om jag bara tror på mig själv är mycket vunnet. Däremot inget om att jag måste hålla mig nykter!

Uppdatering 28 februari: Min första insändare publicerades i dagens Eskilstuna-Kuriren.

Uppdatering 4 mars: Och min andra insändare kom in idag.


[1]) Aritmetisk exkursion: Säg att en pensionär får ut 10 000 kronor i månaden efter skatt (det finns de som får ännu mindre, men 10 000 är en behändig siffra att laborera med) och att han röker ett paket cigaretter om dagen à 50 kronor paketet (lite snålt tilltaget, men det är återigen en bekväm siffra att laborera med), vilket alltså betyder 1500 kronor/månad. Säg också att han avstår från det rena råsupandet och nöjer sig med två starköl om dagen på den lokala puben, vilket i runda slängar blir 80 kronor/dag eller 2400 kronor/månad. Det betyder alltså att han har 6900 kronor kvar till mat, hyra, telefon, TV, internetuppkoppling och alla andra moderna bekvämligheter som blivit livsnödvändiga. Längre semesterresor är inte att tänka på.

Exakt hur mycket en riksdagsman har kvar att röra sig med efter det att den fiktiva skatten dragits av har jag inte lyckats komma underfund med, men jag tror att det i runda slängar är 40 000 kronor/månad. Med samma rök- och ölvanor som vår pensionär ovan skulle han alltså ha 36 900 kronor kvar, och därmed har han också råd med en eller annan Havannacigarr och en eller annan butelj av ett lite finare årgångsvin; han kan gå på betydligt fler teaterföreställningar och konserter än vad en fattigpensionär kan; och säkert har han också råd med en större och dyrare lägenhet (utöver övernattningslägenheten som skattebetalarna betalar åt honom). Semesterresor har han säkert också råd med, utöver alla de resor han måste göra i tjänsten och får traktamente för.

Ministerlöner är förstås ännu mycket högre. Reinfeldt får 78 000 kronor per månad efter den fiktiva skatten, vilket ger honom 74 100 kronor kvar till Havannacigarrer och annat, Övriga ministrar får ca 65 000, och det blir förstås något färre Havannacigarrer och något billigare årgångsviner. Kanske lite kortare och mindre lyxiga semesterresor också.

Och direktörslöner inom det privata näringslivet kan förstås vara ännu mycket högre. Men om deras löner har jag ju faktiskt översatt George Reismans öppna brev till en omåttligt rik direktör. Må de njuta av sina Havannacigarrer och årgångsviner, och må de ta långa och välförtjänta semestrar!

Liknande uträkningar kan säkert göras vad gäller bilaccis och bensin- och elskatt.

[2]) Jag tror förresten inte heller att Eskilstuna-Kurirens ledarskribenter är direkt utfattiga.

Höjda politikerlöner?

Ja, det är vad en moderat påläggskalv och doktorand i nationalekonomi pläderar för i en artikel i Skellefteåtidningen Norran 27 december 2013. Det är så mycket fel med den idén att jag inte vet i vilken ordning jag ska ta dem.

För att börja någonstans så vet jag inte vad ”mainstream”-ekonomer lär ut, men enligt den ”österrikiska” skolan och det vanliga sunda bondförståndet finns det bara två sätt för stater och politiker att öka sina inkomster:

1. Höja skatterna.

2. Utöka penningmängden.

Ett tredje sätt är att låna upp pengarna, men eftersom lånen förr eller senare ska betalas igen, återstår ändå bara dessa båda alternativ.

Det är i alla händelser ofrånkomligt att det är väljarna som får stå för notan; i varje fall de väljare som arbetar inom  den privata sektorn och vilkas skatter inte är fiktiva. Och därför borde ju också väljarna få ta ställning till förslaget. Så kommer moderaterna att göra detta till en valfråga i nästa val? Kommer vi att få se valaffischer med texten ”Höj politikernas löner NU!”? Nej, knappast. Förslaget får nog vila till efter valet.

Och redan nu är det ju så att det är politikerna själva som sätter sina egna löner och beviljar sig förmånliga pensioner och en del andra ”fringe benefits”, som övernattningslägenhet i Stockholm och gratis tågresor i första klass. Så om politikerna själva tycker att de är värda en löneökning är det ju inte så svårt för dem att åstadkomma. Finansieringsfrågan klara de nog också av: En eller annan skatt kan säkert höjas, eller också kan de gå till Riksbanken och begära lite mer ”quantitative easing”. Det märker säkert inte väljarna, förrän penningmängdsökningen slår igenom i konsumtionspriserna; och det solklara sambandet mellan ökad penningmängd och höjda priser är det ju inte många som ser; mycket tack vare att ”mainstream”-ekonomerna inte lär ut det, utan försöker tuta i oss att det är pris- och löneökningarna som driver på inflationen och inte tvärtom.

Och så det där med att fotbollsspelare som avancerat från pojklaget till någon av Europas storklubbar tjänar hundra gånger mer än statsministern. Det beror förstås på att fotboll är en väldigt populär sport och att många gläds av att se Zlatan cykelsparka bollen i mål. Så därför sponsrar näringslivet fotbollsspelare och använder fotbollen för sin reklam. (Sporter med mindre publikstöd, som t.ex. varpakastning eller bältesspänning, genererar inte sådana fantasisummor.) – Dessutom har sportstjärnor, till skillnad från statsministrar, inga generösa pensionsvillkor utan måste lägga undan en del av sina förmögenheter för den framtid då deras karriärer är över. De som inte gör det riskerar att sluta sina liv i armod (tänk Nacka eller Garrincha). Statsministrar har sitt på det torra, även sedan de röstats bort.

Om politiken vore lika populär bland de bredare samhällslagren som fotbollen, ja, då skulle ju näringslivet kunna sponsra valdebatter lika mycket som de idag sponsrar fotbollen; och då skulle våra politiker kunna tjäna lika mycket pengar som fotbollsspelarna och skulle inte ha något större behov av förmånliga pensioner och andra ”fringe benefits”. Men så populära lär de aldrig bli, hur det nu kan komma sig.

Och så var det det här med att topparna inom näringslivet också tjänar betydligt mer än topparna inom politiken. Men varför skulle de inte det? Duktiga företagsledare är värda sina höga löner; och inom det privata näringslivet faller mindre duktiga företagsledare ifrån. (För utförligare motivering varför de förtjänar sina höga löner, se George Reismans öppna brev till Warren Buffett.) Och som det ser ut idag ägnar sig våra politiker huvudsakligen åt att sätta käppar i hjulen för företagsamheten. Varför skulle det belönas med lika höga löner som för dem som trots detta håller hjulen någotsånär i rörelse?

Efter all denna kritik finns det ändå ett stycke i artikeln som jag sympatierar med:

Å andra sidan anklagas riksdagen ofta för att vara för stor, vilket leder till att många ledamöter är passiva knapptryckare. Ett förslag är att halvera antalet riksdagsledamöter och samtidigt dubblera ersättningen. Då skulle riksdagsledamöterna få mer att göra samtidigt som fler kompetenta personer kan lockas att kandidera.

Javisst. Vi har alldeles för många politiker idag. Och i ett fritt samhälle med ”nattväktarstat” skulle vi behöva ännu färre, eftersom de alls inte skulle ha lika mycket att göra.

Men hur i all världen skulle detta förslag kunna få riksdagsmajoritet?

OK, vi leker med tanken att en motion av detta innehåll faktiskt ställs i riksdagen. Vilka skulle rösta för motionen? Möjligen – och jag säger möjligen – de riksdagsledamöter som sitter säkert i sadeln: de som står högst upp på respektive partiers valsedlar. De kan möjligtvis lockas av den dubblerade lönen och inte bli alltför avskräckta av den dubblerade arbetsbördan. Men de övriga? Skulle de vilja bli utsparkade ur riksdagen och gå miste om hela sin lön som riksdagsledamöter, sina pensionsförmåner och övriga ”fringe benefits”? Knappast.

Nej, en reform i denna riktning får nog allt komma underifrån, från valmännen och valkvinnorna. Och det kommer att ta tid. De som har makten brukar också klamra sig fast vid makten.

Väder och klimat

Varje gång det inträffar något som verkar strida mot idén om en katastrofal kommande global uppvärmning, och därmed nödvändigheten att avveckla vår industricivilisation – som t.ex. extremkyla i USA eller att det inte skett någon uppvärmning alls de senaste sexton åren – är alarmisterna inte sena att påpeka att man måste skilja mellan ”klimat” och ”väder”. Vädret kan växla från dag till dag eller från vecka till vecka, och vädret kan vara vackert den ena sommaren för att sedan vara kallt och regnigt nästa, medan klimatet behöver ett århundrade eller ett par för att ändras nämnvärt.

Och det är ju sant. Men alarmisterna själva är väldigt selektiva med det här argumentet. För när det är varmare än normalt – en het sommar eller en barmarksvinter – då betyder detta att vi faktiskt har global uppvärmning; men är det kallare än normalt – som i USA den här vintern eller när sommaren regnar bort för oss – är det minsann ”bara väder”.

Robert Tracinski påpekar detta i en artikel under rubriken Freezing is the New Warming:

Of course, we will be given the usual reminders that “weather isn’t climate,” that there is a difference between the short-term temperatures of any given day, month, or year, and the long-term trend. But the warmthers lost all credibility on this issue back in the late 1990s, when they touted every warm summer, every heat wave, and every big hurricane as proof that global warming was finally here. Apparently, weather is climate, but only when it’s hot outside.

Läs gärna hela artikeln, för den innehåller mer som visar på den totala godtyckligheten i alarmisternas argumentation.

Förnekare och skeptiker

Alarmisterna envisas med att kalla sina motståndare för ”klimatförnekare” eller ”klimatskeptiker” – som om det funnes någon som förnekar eller ens tvivlar på att vi överhuvudtaget skulle ha något klimat eller att klimatet skulle kunna ändras över tiden – som om vi skulle ha förnekat eller tvivlat på att det har funnits istider eller att vi haft perioder med betydligt varmare klimat än vi har idag.

Det här är förstås ett skamgrepp: avsikten är att bunta ihop oss med andra förnekare, som t.ex. förintelseförnekare. Alarmisterna är inte bara osakliga och intellektuellt ohederliga, de är direkt smutsiga.

Koldioxid är livets gas

Under denna rubrik skrev Ludmila Hell ett debattinlägg i Eskilstuna-Kuriren 13 januari 2014. Jag citerar:

För ett normalt liv krävs 7-7,5 procent koldioxid i vårt blod. Sjunker halten till 4 procent innebär det omedelbar död.

Men läs gärna resten också.

Jag har sagt förut att om alarmisterna skulle lyckas i sitt uppsåt att helt strypa koldioxidutsläppen, skulle det driva oss tillbaka till förindustriell tid, med allt vad det skulle innebära av lidande och förtida död. Och jag redan åtskilliga gånger länkat till George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik. Men om det Ludmila Hell skriver stämmer, skulle det ju vara än värre: det skulle leda till att livet på jorden mer eller mindre utplånades! Men så illa kommer det nog inte att gå: politikerna har ännu några år på sig att ta den gnutta förnuft de har i behåll till fånga. Men det visar ändå hur livsfientlig miljörörelsen och klimatalarmismen faktiskt är.

97-procentsbluffen

Ja, ni har säkert hört det: att hela 97% av världens klimatforskare är överens om att det blir allt varmare och varmare och att det är mänsklig påverkan som åstadkommer detta. Och några av er har nog också hört hur man kommit fram till denna siffra; men om ni inte har det, så berättar Sture Åström hur det gått till i den här debattartikeln. Orkar ni inte klicka på länken, så ska jag citera en del:

Under 2008 skickade University of Illinois ut ett frågeformulär till 10 257 forskare. Resultatet publicerades den 19 januari 2009. Svar kom från 3 146 forskare, medan 7 111 alltså inte svarade.

Av de svarande betraktade sig 77 stycken som klimatforskare. Av dessa svarade 75 stycken rätt på frågan om människan bidragit till jordens uppvärmning. Därifrån kommer siffran 97 procent. De 75 var alltså 7 promille av de tillfrågade.

Så genant behandling av statistik kan inte bero på okunskap. Varje högstadieelev förstår att hela undersökningen blir värdelös när 70 procent inte svarar. Varje journalist måste förstå att världen har många fler seriösa forskare än 77, som arbetar inom områden med bäring på klimatet.

Återigen: läs gärna hela artikeln!

Föräldravrålet

Ja, det finns en grupp som kallar sig så och som vill att vi ska vråla till politikerna att de ännu mer än vad de gör idag gå i miljörörelsens och klimatalarmisternas ledband. Men var och en som har barn eller barnbarn eller (som jag) syskonbarn och syskonbarnbarn borde stämma upp ett vrål att stoppa klimatvanvettet – ifall de nu inte faktiskt önskar outsäglig misär för sina barn och barnbarn.

Mig gör det förstås detsamma, eftersom jag har fyllt 71 och säkert kommer att vara död när konsekvenserna av vanvettet visar sig på allvar. Men behåll denna bloggpost i minnet och läs om den, när den dagen kommer, och kom sedan inte och säg att jag inte har varnat er!

$ $ $

PS. Läs gärna också The Madness of Environmentalism på min engelska blogg.

$ $ $

Uppdatering 21 januari: Samma poäng som Tracinski görs av David Deming i en artikel i The Washington Times:

As frigid conditions settled over the nation, global-warming alarmists went into full denial mode. We were emphatically lectured that singular weather events are not necessarily indicative of long-term climate trends. True enough, but haven’t we been repeatedly told that weather events such as hurricanes Sandy and Katrina are unequivocal proof of global warming?

Återigen: Läs gärna hela artikeln.

Avanonymisera AFA!

Jag har väldigt lite till övers för människor som skriver anonymt på nätet, eftersom jag anser att man ska stå för det man skriver, och kan man inte det, ska man inte skriva alls. Men jag kan ha förståelse för det, ifall man riskerar att bli hotad, trakasserad eller misshandlad, ifall man skriver under eget namn. Lika lite har jag till övers för sverigedemokrater, nationaldemokrater och ännu värre s.k. patrioter. Allra minst har jag till övers för dem som inte bara yttrar sig hatiskt och hotfullt under anonymitetens täckmantel utan faktiskt går ut och misshandlar sina medmänniskor under anonymitetens täckmantel.

Därför hade jag till en början svårt att känna någon upprördhet, när Expressen för kort tid sedan hängde ut ett antal sverigedemokrater som skrivit anonymt på diverse ”invandringskritiska” sajter. Men det var bara till en början.

Det visade sig ju snart att Expressen hade anlitat en grupp som kallar sig ”Researchgruppen” och vars medlemmar själva också har ett förflutet inom Rånarluvevänstern!

Nåväl, om detta gäller alla som är med i Researchgruppen eller bara dess mest namnkunniga medlemmar, det vet jag inte säkert. För när man ber dem presentera sig med namn, svarar de inte alls på frågan. Andras identitet kan de avslöja, men sina egna identiteter hemlighåller de.

Alltnog; för att få lite klarhet i saken lade jag in det följande på Researchgruppens Facebooksida:

Jag har ett litet uppdrag till Researchgruppen, ifall ni skulle ha tid och lust att åta er det. Jag skulle vilja att ni avanonymiserar de personer som kallar sig aktionsgruppen Autonoma Arbetare i Skåne och de som ligger bakom bloggen Motkraft.

Den här aktionsgruppen attackerade för en tid sedan ett par arbetsförmedlare i Skåne genom att hälla ammoniak i deras brevlådor och skrev i samband med det följande på Motkraft:

”Revolutionen kommer inte att ske med vita handskar och våra metoder kommer inte att vara ’mjuka’ eller politiskt korrekta. Vi i aktionsgruppen Autonoma Arbetare i Skåne påstår att direkta angrepp på chefer, politiker och kapitalister är den bäst lämpade metoden utifrån dagens situation.”

(Denna bloggpost har tagits bort nu, men jag hann kopiera texten ovan, innan den försvann. Och varför den tagits bort kan jag ju bara spekulera över.)

Jag tror ni håller med mig att hur illa det än är att sprida hatbudskap på nätet, så är det ännu ett snäpp värre att på detta sätt låta hatet ta sig uttryck i handling.

Ett antal småfåglar har kvittrat i mitt öra att ni själva skulle ha någon sorts samröre med denna och liknande grupperingar. Men sådana rykten sätter jag inte någon tilltro till, ifall jag inte skulle få otvetydiga bevis på att de faktiskt stämmer. [Som otvetydigt bevis räknar jag då att Researchgruppen skulle vägra att ta emot uppdraget.]

Tyvärr är jag inte särskilt rik, så jag kan bara erbjuda en symbolisk summa – låt oss säga 100 kronor – i vederlag för detta uppdrag. För den goda sakens skull hoppas jag ändå att ni åtar er det.

Researchgruppens svar:

Vi befinner oss just nu i ett läge där vi inte kan ta på oss fler uppdrag. Men tack för omtanken och god jul.

POS:

Nämen, vad synd. Och jag som hade ställt sådana förhoppningar på er. Men är ni också så överlupna med uppdrag att ni inte ens har tid att presentera er med namn, så som jag bad er om igår? Som det är nu känner jag bara till namnen Martin Fredriksson och Mathias Wåg, men ni måst ju vara några fler?

En annan debattör:

Om det nu är så att du är så oroad över Autonoma Arbetares åsikter så kanske du kan ta kontakt med dem och diskutera med dem, istället för att vara dryg mot Researchgruppen.

POS igen:

Tror du de talar om för mig vad de heter, om jag frågar dem snällt? Jag trodde i min enfald att Researchgruppen skulle vara intresserad av att avanonymisera anonyma våldsverkare. Och om du missat min poäng för jag väl lov att upprepa den: det är illa nog att hota med våld under anonymitetens täckmantel, men det än ännu lite värre att också utföra våld under anonymitetens täckmantel.

Det finns för övrigt en liknande aktionsgrupp i Eskilstuna som för snart två år sedan misshandlade två yngre kamrater till mig och utsatte en tredje för hot om misshandel. Att jag inte själv blev misshandlad var en tillfällighet: jag hade suttit och pratat med dem på ett kafé, men tog en annan väg hem. Mina kamrater blev misshandlade. därför att de tillhörde ett litet politiskt parti som har fri invandring på programmet, så inte ens med den sjukaste fantasi kan man ta detta som ett led i kampen mot rasismen. Den aktionsgruppen skulle jag gärna se avanonymiserad, men det lär jag inte få någon hjälp med här.

Researchgruppen igen:

Vår sida är inte din privata projektionsvägg. Försök hålla dig saklig.

POS igen:

Jag har inte gett annat än sakupplysningar här. Om ni inte uppskattar vad jag skriver, kan ni ta bort mina inlägg och blockera mig.

Ja, sedan tog debatten slut, och någon anledning att käbbla vidare har jag inte. De otvetydiga bevisen har jag ju ändå: Researchgruppen skulle aldrig lyfta ett finger för att avanonymisera de anonyma våldsverkare som döljer sig bekom pseudonymen AFA; och att överhuvudtaget påpeka att de existerar kallas för ”osaklighet”.

$ $ $

Somliga av dem som hängts ut av Expressen via Researchgruppen har inte ens uttalat sig rasistiskt eller främlingsfientligt, utan hängts ut för att de alls varit inne på Avpixlat och sagt något. Två sådana fall tas upp på Merit Wagers blogg. En av dem har försökt hyfsa debatten, och den andre har uttalat sig kritiskt om SD:s ekonomiska politik. Det verkar inte vara så viktigt för dem vem som hängs ut för näthat, bara att någon hängs ut.

$ $ $

Lika goda kålsupare?

Är rånarluvesocialisterna lika goda kålsupare som de nationella socialisterna vad gäller våldshandlingar? Nej, det kan man inte säga. Rånarluvesocialisterna har mig veterligen ännu inte lyckats ta livet av något av sina offer; däremot har ett antal mord begåtts av nationella socialister. Vi har dödsmisshandeln av Ronny Landin 1986, dödsmisshandeln av John Hron 1995, mordet på Björn Söderberg 1999 och polismorden i Malexander samma år.

Men om allt rånarluvesocialisterna kan säga till sitt försvar är att de nationella socialisterna är ännu värre, då är det ju inte mycket till försvar.

Men skulle någon av dessa grupperingar någonsin ta ledningen och makten, då kommer vi att få se betydligt fler mord, oavsett vilken av grupperingarna som gör det.

Alltnog; på ledarplats i Aftonbladet 19 december skrev Anders Lindberg bl.a.:

Många i det borgerliga Sverige driver en form av kålsuparteori där nazister och antifascister egentligen ses som samma sak. Det blev tydligt i kommentarerna efter söndagens nazistattack. Det är en analys som i princip likställer nazistiska brottslingar men de vanliga barnfamiljer i Kärrtorp som var deras tilltänkta offer, vilket blir ­moraliskt ohållbart.

Det här måste ses som ett bottenrekord i intellektuell ohederlighet.

Vad ”många i det borgerliga [d.v.s. icke-socialistiska] Sverige” är förstås just de våldshandlingar, typ ammoniakattacken på skånska arbetsförmedlare, som de påstådda ”anti-fascisterna” gjort sig skyldiga till. Så vem fan är det som buntar ihop dem med barnfamiljer i Kärrtorp? Inte ”det borgerliga Sverige”, utan Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg!

Att det här ens ska behöva sägas…

Och Aftonbladets kulturskribent Petter Larsson skriver så här i Aftonbladet 16 december:

Extremvänstern är alltså – […] extremistiskt mycket emot rasism, nazism och sexism.

Så extremt emot rasism att de misshandlar medlemmar av ett parti som förespråkar fri invandring?

$ $ $

Det har skrivits en del vettigt (eller åtminstone relativt vettigt) om de här sakerna också.

Johan Lundberg skrev i Svenska Dagbladet 19 december under rubriken Expressen silar mygg och sväljer kameler. Expressen borde bl.a. ha grävt

… lite djupare i den explicita antisemitism som frodas inom påstått antirasistiska organisationer.

Aftonbladets egen reporter Oisín Cantwell gör en sansad bedömning i Aftonbladet 19 december.

Fredrik Segerfeldt bloggar om saken här och här. Likaså Stefan Karlsson här och här.

Anna-Lena Lodenius skriver också bra på SvT Debatt.

Också Dagens Nyheter tar upp det på ledarplats 21 december.

Också Expressens egen Anna Dahlberg skriver på tidningens ledarsida 22 december. Jag citerar slutklämmen:

Jag hoppas bara att talarna [i Kärrtorp] också tar tillfället i akt att betacka sig för det våld som utövas i antifascismens namn.

Märkligt bara att hon inte nämner att hennes egen tidning använt sig av en grupp med kopplingar till de påstådda ”anti-fascisterna” för sitt senaste stora scoop.

Och just innan jag ska lägga ut det här på bloggen ser jag att Eskilstuna-Kuriren har en riktigt bra ledare om att våld är oacceptabelt, oavsett om det kommer från nationella socialister eller rånarluvesocialister.

$ $ $

En obligatorisk länk i alla dessa sammanhang: Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär.

$ $ $

Det här blev en rätt lång bloggpost. Men jag ville ha det här sagt före julen, så att jag nu kan fira jul i lugn och ro.

$ $ $

Uppdatering 15 januari 2014: Piratpartiets Anna Troberg skriver i gårdagens Expressen bl.a.:

Inför namnpubliceringarna samarbetade Expressen med Researchgruppen. Det är ett nätverk som inte berättar mycket om sig själv vare sig på sin hemsida eller på Facebook.

Klart är dock att några av eldsjälarna kommer från vänsterextremistiska AFA. Extremism kan dock inte bekämpas med extremism. Tar man sitt journalistiska uppdrag på allvar bör man därför välja bättre sängkamrater.

Researchgruppen länkar till denna artikel på sin Facebooksida, men har inget att säga om att de själva inte törs gå ut med sina namn eller om att AFA huvudsakligen ägnar sig åt att, under anonymitetens täckmantel, prygla upp meningsmotståndare, som tydligen automatiskt ska bli fascister, bara för att det misshandlas av påstådda ”anti-fascister”. Däremot hävdar den att AFA var med och grundade Piratpartiet, vilket tydligen ska förlåta deras missgärningar.

Uppdatering 8 mars 2014: Tack vare att Researchgruppen nominerats till årets Guldspade vet jag nu namnen på de som ingår i den: Martin Fredriksson, Mathias Wåg, My Vingren, Carl Tullgren, Måns Nilsson och Loan Sundman. Jag vet inte om alla dessa har anknytning till till AFA/Revolutionära Fronten, men jag misstänker det.

(PS. Jag skrev också på Researchgruppens egen Facebooksida och undrade över deras anknytning till AFA och om de ställer sig bakom deras våldshandlingar. Men det inlägget har de tagit bort. Möjligen har de tagit bort mina tidigare inlägg, citerade ovan, också.)

Personligen hoppas jag att Guldspaden går till Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 489 andra följare