En seger för antisemitismen

Den 7 september skulle det hållas en manifestation för Israel och mot antisemitismen på Celsiustorget i Uppsala. Men den manifestationen har inställts. Säpo har avrått med motiveringen att det skulle kunna bli våldsamma motdemonstrationer.

Samtidigt har Nationalsocialistisk Front (som numera verkar under täcknamnet Svenskarnas Parti) inga som helst svårigheter att få demonstrationstillstånd, och detta fastän polisen måste lägga ned enorma resurser för att skydda dem mot våldsamma motdemonstranter. Ingen förklaring på varför inte motsvarande resurser kan läggas ned på att skydda en proisraelisk demonstration.

En stor seger för antisemitismen – liksom för de ”Israelkritiska” röster som inte har kurage nog att identifiera sig som antisemiter.

Jag har skickat detta till några representanter för den ryggradslösa svenska pressen. Som vanligt har jag inte möjlighet att bevaka alla tidningar, så skulle ni se det publicerat, meddela mig gärna, antingen här eller på Facebook.

PS. Uppgiften att det var Säpo som avrådde från manifestationen har ifrågasatts på Facebook. Orsaken skulle i stället vara en historia som valsat runt den senaste tiden, nämligen att organisatören skulle ha blivit misshandlad i Uppsala för att ha burit en Davidsstjärna. Och den misshandeln påstås dessutom ha varit ett påhitt. (Metros ”viralgranskare” har tagit upp saken.[1]) Men den förklaringen är också besynnerlig. Det finns, som jag ser det, två alternativ:

  1. Ja, misshandelshistorien är faktiskt påhittad. Men varför i all världen skulle den i så fall lägga hinder i vägen för manifestationen?
  2. Misshandelshistorien är sann, och manifestationen inställdes för att skydda organisatören och hennes familj. Men i så fall är det ju ännu värre!

Nu visste jag inte om detta när jag skrev insändaren, så jag var kanske lite väl snabb på tangentbordet. Och kanske jag får mothugg om detta; men i så fall finns ju mitt svar här ovan.

Kanske jag får mothugg om detta; men i så fall finns ju mitt svar här ovan.


 

[1]) Också den ”viralgranskningen” har ifrågasatts på Facebook. (En detalj är att ”viralgranskaren” börjar med att säga att det var en judinna som misshandlats/påstått ha blivit misshandlad, när det i själva verket var en svenska som sympatiserar med Israel. Kanske inte den viktigaste detaljen, men det tyder i varje fall på slarv.)

Valrörelsen är olaglig!

Repris från 2010.

Jag plockade åt mig en liten broschyr nere på Stadsbiblioteket häromdagen, ”Valet i fickformat”, och till min häpnad fick jag läsa följande:

Vad är olagligt?

Brott som ska anmälas till polisen är t.ex. om någon […] ger eller tar emot belöning för att rösta på ett visst sätt eller för att inte rösta alls.

Men detta måste ju innebära att alla vallöften som politikerna ställer ut – som att sänka någon skatt eller höja något bidrag eller utlova den ena eller andra formen av ekonomisk stimulans – är olagliga! De är ett sätt att muta väljarna att ”rösta på ett visst sätt”. Och vad innehåller en valkampanj egentligen annat än att ställa ut löften till väljarna? Jo, det förstås: att övertyga väljarna att de löften andra partier kommer med är just detta: tomma löften.

Och till yttermera visso måste det ju vara olagligt att rösta, eftersom det innebär att man tar emot de av våra politiker utlovade belöningarna för att rösta på just dem och alltså tar emot deras mutor!

Vad kan nu politikerna tänkas svara på det här resonemanget? Varför får jag som privatperson inte erbjuda alla som vill rösta som jag (eller inte vill rösta alls) en tia var? Gjorde jag det, skulle jag bli polisanmäld för tilltaget. Men politiker lovar mycket, mycket mera, och dessutom inte med sina egna pengar, utan med de pengar vi välvilligt ställt till deras förfogande genom att snällt betala vår skatt. Och då har jag ändå inte berört de gigantiska summor som går till att trycka upp valpropaganda, köpa reklam i radio och TV, eller snickra upp de valstugor som de närmaste veckorna kommer att förfula våra torg.

Ju mer jag tänker på det här, desto mer djupgående förefaller mig hyckleriet.

Men det enda svar jag kan förvänta mig från våra politiker är förmodligen att P.O. Samuelsson är en kuf som ägnar sig åt att spä på politikerföraktet.

Om man ska ta det här på allvar, så är det ju faktiskt också ett effektivt sätt att hindra nya partier (t.ex. Liberala Partiet) från att komma in i riksdagen. Betänk: LP har inga skattemiljoner att lägga ut ens på att trycka valsedlar, än mindre då på att skräpa ner miljön med valaffischer. Pengarna måste komma ur kandidaternas egen ficka. Men även LP måste ju utlova skattesänkningar (och kraftiga sådan i just detta fall). Så att LP:s kandidater mutar väljarna ur egen ficka och inte med skattemedel – det måste väl vara olagligt?

Det här har jag skickat runt till ett antal tidningar; så får vi se om det resulterar i att alla politiska partier blir polisanmälda.

Islam en fredens religion?

Nytt försök till cirkulärinsändare.

Jag förstås inte hur någon kan hävda att islam är en ”fredens religion”. Jag har läst Koranen (i Zetterstéens översättning), och jag har inte hittat ett enda fredligt ord i den. Däremot har jag hittat följande:

Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig. – Sura 9:5

Vad är det för fredligt i det? Ja, talet om ”fridlysta månader” tycks ju antyda att islam är en ”fredens religion” vissa månader om året. Vilka månader som är fridlysta framgår dock inte av texten, bara att de är fyra till antalet. Lite längre fram i samma sura:

Striden mot dem som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig. – Sura 9:29

Fred blir det alltså först när vi har ödmjukat oss och underkastat oss islam.

Eller ta det här – som visserligen inte står i själva Koranen, utan är en ”hadith”, d.v.s. ett uttalande som härstammar från profeten själv:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden ska säga O Muslimer, o Abdulla, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.

Och varför skulle judarna behöva gömma sig bakom stenar och träd? Den enda rimliga förklaringen är att de ska förföljas, tills de inte har något annat att gömma sig bakom.

Hursomhelst visar detta citat att judehatet inom islam inte började med staten Israels bildande 1948 eller med bosättningspolitiken; det är lika gammalt som islam självt.

Kritik mot islam avfärdas allt som oftast som ”islamofobi” – och fobier ska man ju inte ha. Men vad är islamofobt med att citera Allahs och hans profets egna ord?

$ $ $

Så långt insändaren. På engelska finns det en sammanställning av Korancitat och ”hadithar” som alla handlar om ”berättigat” muslimskt våld, både mot judar och mot otrogna i allmänhet. (Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon liknande sammanställning på svenska.)

$ $ $

Någon idiot mindre läskunnig på Facebook hänvisade mig till Muhammeds sista predikan som ett exempel på hur fredlig islam är. Så här står det t.ex.:

Hela människosläktet är från Adam och Eva, en arab är inte överlägsen en icke arab inte heller är en icke arab överlägsen en arab; en vit är inte överlägsen en svart inte heller är en svart överlägsen en vit – förutom när det gäller fromhet och goda handlingar. Lär er att varje muslim är en broder till varje muslim och att muslimer utgör ett broderskap. Ingenting ska bli lagligt för en muslim som tillhör en annan muslim om det inte givits frivilligt och villigt. Tillfoga därför inte er själva någon orättvisa.

Så det skulle alltså visa att allt prat om att döda månggudadyrkarna och judarna bara var tomt prat och att islam inte vill döda en enda varelse? Men alla som kan läsa ser ju att det bara handlar om att muslimer är bröder med andra muslimer, inte att alla människor är bröder.

Ja, någon sorts fred kommer det att bli den dag islam vinner världsherravälde och det inte finns några månggudadyrkare eller judar – eller några otrogna alls – kvar att döda.

Och detta är ju något som är gemensamt för alla totalitära ideologier, religiösa eller (som kommunismen) sekulariserade: Man inbillar sig att så snart den egna ideologin segrat och tagit ledningen och makten, kommer det att bli fred på jorden.

Antisemitism eller ”bara” Israelkritik?

Att Aftonbladets kultursida är ondskans hemvist i svensk samhällsdebatt – ja, det är väl allom bekant. På sista tiden har den publicerat ett par synnerligen osmakliga antisemitiska skämtteckningar (har ni Facebook, kan ni se dem här). Med anledning av detta har Svenska kommittén mot antisemitism publicerat en bloggpost, ur vilken jag citerar:

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas och parallellt med en massiv men överlag icke-antisemitisk kritik av Israels politik, upplever Europa en stark antijudisk våg med åtskilliga angrepp på judar, judiska institutioner och en omfattande spridning av fördomar och hat på sociala medier, även i Sverige. […] Det är utan tvekan så att antisemitism-begreppet ibland används slarvigt eller missbrukas av politiska skäl i debatten om Israel. […] Däremot är det en ogrundad generalisering att antyda eller påstå att alla som kritiserar Israels politik anklagas för antisemitism […] [Man] väljer […] att på nytt ge näring till myten att de som försöker väcka uppmärksamhet kring att judefientlighet är ett allvarligt problem idag bara är ute efter att tysta kritiken mot Israel.

Man skiljer alltså på antisemitism och ”legitim” Israelkritik och beklagar att det sätts antisemitstämpel på all kritik mot Israels politik.

På ett allmänt plan kan påståendena om att kritik mot Israel ”tystas ner” med anklagelser om antisemitism ses som en spegelbild av den propaganda som förekommer i främlingsfientlig eller antimuslimsk argumentation och som gör gällande att man i Sverige ”inte får” diskutera invandringspolitik eller islam och att alla som gör det automatiskt anklagas för rasism och islamofobi. I båda fallen förefaller i själva verket syftet bakom sådana påståenden ofta vara att tvärtom tysta eller avlegitimera debatt om fördomar och hat.

Men går det verkligen att dra en så skarp skiljelinje mellan antisemitism och ”legitim” Israelkritik?

Så gott som all Israelkritik jag sett framföras i svenska media har gått ut på att Israel har ”gått för långt” och att Israel borde visa ”återhållsamhet” och ”förhandlingsvilja” – och inte särskilt mycket, om ens något, om att Hamas gått för långt och borde visa återhållsamhet och förhandlingsvilja. Översatt till icke-eufemistisk svenska: Israel har inte rätt att lyfta så mycket som ett finger för att försvara sig – och det mot terrororganisationer som på sitt program inte bara har staten Israels utplåning utan rentav att hela Mellanöstern ska göra ”judenrein”. (Se både PLO:s stadga från 1968 och Hamas stadga från 1988; liksom också min tidigare bloggpost Vad Hamas vill.[1])

”Israelkritik” som går ut på att Israel ska vika ner sig för sådana organisationer måste väl ändå kallas antisemitisk?

Och jo – jag kan också rikta kritik mot Israels politik.

Från staten Israels grundande 1948 fram till Osloavtalet 1993 var Israel kompromisslöst i sitt försvar. Israel vann krigen: Kriget som arabländerna förde mot den nyblivna staten 1948–1949, Sexdagarskriget 1967, Yom Kippurkriget 1973, Libanonkriget 1982. För att inte tala om fritagningen i Entebbe 1976 och bombningen av en misstänkt irakisk kärnvapenanläggning 1981.

Men så kom då Osloavtalet; och sedan dess har det varit eftergift efter eftergift – varvat då med försvarsåtgärder de gånger det varit absolut nödvändigt.

Utöver att Osloavtalet renderade Yassir Arafat ett delat fredspris (en av många skandaler i fredsprisets historia), påstås den ha inlett en ”fredsprocess” och ha varit första steget mot en ”tvåstatslösning”. Har vi kommit ett enda steg närmare vare sig fred eller tvåstatslösning sedan dess?

”Fred i vår tid!” utropade Neville Chamberlain efter Münchenöverenskommelsen med Hitler år 1938. Den gången tog det inte mer än ett år för världen att inse att det inte var inledningen på någon fredsprocess – det var liksom lite för svårt att missa. Men Osloavtalet, som skulle ge Israel fred med sina grannar, kallas fortfarande för inledningen på en ”fredsprocess”, hur ofta Israel än blivit attackerat sedan dess.

Detta är min Israelkritik. Men om jag skickade detta i form av en debattartikel till någon av våra tidningar, hur stora tror ni chanserna är att få den publicerad? Ja, frågan är retorisk.

$ $ $

Just nu läser jag Henrik Bachners ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige (Stockholm: Atlantis, 2009). Genomgående för den debatten var att den fördes enligt en (med en fin akademisk term) ”antisemitisk diskurs”. Med detta menas att vissa schablonartade uppfattningar om judarna – som t.ex. att de hade ett oproportionerligt stort inflytande inom pressen och inom finansvärlden, och att de i någon mån själva bar skulden till att de blivit så hatade – accepterades och fördes till torgs, inte bara av nazister och uttalade antisemiter, utan också av anti-nazister och av sådana som protesterade mot judeförföljelserna i Nazityskland. Vissa uppfattningar om judar togs helt enkelt för givna, även av dem som annars försvarade judarna. Hela boken är fylld av varierande yttringar av detta. T.o.m. Alf Ahlberg – en av den tidens stridbaraste anti-nazister – föll ibland in i detta schablontänkande.[2] [PS. Enda undantaget tycks vara Herbert Tingsten.]

Är det då inte detsamma vi bevittnar idag? Långt ifrån alla skribenter är ju lika antisemitiska som Aftonbladets kulturredaktion – men de accepterar ändå en ”anti-israelisk diskurs”, där ansvar och skuld schablonmässigt läggs på Israel, och där judeförföljelser och hot om judeutrotning visserligen är att beklaga men ändå någons sorts ”naturlig reaktion” på staten Israels påstådda förbrytelser (varav den grundläggande förbrytelsen måste vara att den överhuvudtaget existerar).

$ $ $

Uppdatering 21 augusti: Angående den växande antisemitismen i allmänhet och på Aftonbladet i synnerhet kan jag rekommendera den här debattartikeln av Aron Flam.


[1]) Liksom också mina tidigare bloggposter Den ryggradslösa svenska pressen och Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna.

[2]) Även den besynnerliga idé att förmå alla judar att utvandra till Madagaskar dryftades på allvar, och inte bara av nazister.

Svar till Göran Rosenberg

Jag har skickat detta till Expressens insändarsida; till vad gagn återstår att se.

Göran Rosenberg avslutar sin artikel på Expressens kultursida 12.8 med orden:

Antisemitism är inte att leka med.
Inte Israels armé heller.

Nej, det får vi verkligen hoppas. Om Israels armé vore att leka med, skulle PLO och Hamas för länge sedan ha lyckats i sitt uppsåt att utplåna staten Israel och förjaga eller utrota alla judar i området.

Till allmänhetens tjänst ska jag också översätta Rosenbergs artikel till begriplig svenska:

Den antisemitism som riktar sig mot judar som tar Israels parti och menar att Israel har rätt till självförsvar – antisemitism som maskerar sig som ”Israelkritik” – är fullt acceptabel antisemitism.

Den antisemitism som däremot riktar sig mot de judar som inte tar Israels parti – sådana som Rosenberg själv eller Dror Feiler – är inte acceptabel.

Så om alla judar (och alla vi andra. för den delen) tog parti för PLO och Hamas mot Israel, skulle vi bli kvitt antisemitismen?

$ $ $

PS 15 augusti: Ett par citat till ur Rosenbergs artikel:

Med detta sagt har judar förmodligen aldrig levt så skyddat och haft så stor frihet och mött så stor erkänsla och respekt som i dag.

Jämfört med vad? Med nazitidens Tyskland? Med Ryssland under tsartiden, då pogromer var vanligt förekommande? Med Polen i slutet av 60-talet, då antisemitismen fick många polska judar att utvandra? Eller, för den delen, i Sovjetunionen? – Men med tanke på hur antisemitismen sprider sig idag, även i Sverige, är ju Rosenbergs uttalande närmast barockt.

Och måste tilläggas, under 2 000 år aldrig haft så stor makt.

Vafalls? Hade inte Rosenberg strax innan konstaterat vad vi ändå alla vet (utom i arabvärlden), nämligen att Sions vises protokoll är ett falsarium, skulle man ju tro att det är därifrån han fått det.

Nej, Rosenbergs svenska är inte alldeles begriplig …

Den ryggradslösa svenska pressen

OK, jag har inte möjlighet att följa all svensk press, så om det finns någon tidning som inte är fullständigt ryggradslös vad beträffar konflikten mellan Israel och Hamas ber jag om ursäkt på förhand. Men jag misstänker att de exempel jag tar upp nedan är blott alltför representativa.

Och en tidning som inte gärna kan kallas ryggradslös är oberoende nazistiska Aftonbladet, som konsekvent lägger all skuld på Israel. Ta t.ex. Henning Mankells ”svar” till ambassadör Isaac Bachman i Aftonbladet 24 juli, vilket jag finner alltför vämjeligt att bemöta. (Bachmans eget svar finns här.) Eller Peter Kadhammars kolumn i Aftonbladet 30 juli – som säger att det är Hamas, inte Israel, som behöver försvara sig.

Men i övrigt… Ta som exempel denna ledare i liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren 22 juli, ur vilken jag citerar:

Hamas, som utövar diktatur över Gazas befolkning, är inget att ömma för. Organisationen är en fiende till fred i allmänhet och i synnerhet till en fredlig tvåstatssamvaro mellan Israel och Palestina. Hamas har skadat den palestinska befolkningen oerhört. Dels har Hamas gjort Israels avslut av Gazaockupationen för en del år sedan till en startpunkt för raketbeskjutning mot Israels städer, och därmed till en upprepad torpedering av möjligheterna till fredsprocess. Dels har Hamas, som vid flera tidigare tillfällen, visat upp sin metod att riskera eller offra civilbefolkning i Gaza genom att ha den som skydd för raketer och annan militär verksamhet.

Så åtminstone en del av skulden vilar på Hamas! Men så fortsätter man:

Vägen tillbaka till meningsfull fredsprocess måste däremot innebära att man försöker att stärka och inte undergräva de palestinska ledare som faktiskt valt fredens väg. Detta har USA och andra försökt, men Israels regering har inte sällan lagt krokben […] Så har Hamas motpol på palestinsk sida undergrävts.

Och vilka palestinska ledare har valt fredens väg???

Ja, gräver man ett par år tillbaka i läggen, till en tidigare ledare (20 november 2012), så finner man att ”Hamas motpol” som ”valt fredens väg” är – den palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas.

Man måste häpna över Eskilstuna-Kurirens naivitet här. Att Fatah och palestinska myndigheten idag ligger lågt (och överlämnar terrorverksamheten åt Hamas) betyder ju inte att de på minsta vis övergett det slutmål de har gemensamt med Hamas: staten Israels utplåning och judarnas utjagade i havet. Att vänta på att Hamas ska göra grovjobbet är sannerligen inte att ”välja fredens väg”. Men detta tog jag upp i min bloggpost Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna, så jag behöver inte upprepa mig.

Men låt mig lämna oberoende ryggradslösa Eskilstuna-Kuriren för oberoende ryggradslösa Expressen.

I dagens Expressen (1 augusti) kan man läsa det här från ledarskribenten Johannes Forssberg under rubriken Israels flykt från ansvar:

Hamas är en fundamentalistisk skitsekt som bara har fört olycka med sig till Gaza. De förtrycker oliktänkande [… }. Hamas har, i stället för att bygga upp Gaza, investerat sina pengar i ett meningslöst och urskiljningslöst krig mot israeliska civila där det alltid är palestinierna som i slutändan dör. Hamas vill utradera Israel, även om de inte ens har kapacitet att tillfoga landet ytliga skråmor.

Så något fel är det tydligen också med Hamas. Tidigare i samma artikel kan man läsa följande:

Det folkliga stödet [inom Israel] för kriget i Gaza är fortfarande nästan enhälligt och opåverkat av de höga civila palestinska dödstalen. Flertalet israeler delar nämligen regeringen Netanyahus uppfattning att det i själva verket är Hamas som är direkt ansvarigt för varje dödat palestinskt barn.

Netanyahu, hans talesperson, och otaliga andra försvarare av Israels krig har upprepat föreställningen oavbrutet i världens medier de senaste veckorna: Det är givetvis en stor tragedi när barn dödas men allt är Hamas fel, som gömmer sig och sina vapen bland civila.

Och fortsätter:

I påståendet finns ett korn av sanning.

Ett korn av sanning? Ett korn av sanning?? Ett korn av sanning???

Man har hittat raketer som Hamas har gömt i andra FN-skolor i Gaza, även om dessa byggnader varit tomma på folk. Hamaskrigare lever och verkar bland civila Gazabor. De vaknar och går och lägger sig i vanliga bostadshus, i den mån de inte gömmer sig under jorden.

Var inte det mer än ett enstaka litet korn av sanning?

Moraliskt är det förkastligt att de inte i stället huserar på egna militärförläggningar i öknen, även om detta är förståeligt ur ett strategiskt perspektiv – de skulle i så fall ha förgjorts för länge sedan.

Javisst. T.o.m. Expressens ryggradslöse ledarskribent kan förstå att detta är moraliskt förkastligt. Men:

… Hamas är ingen moralisk rörelse.

Och av en rörelse som inte är moralisk, ska man förstås inte vänta sig moral! Helt annorlunda är det förstås med Israel:

Men ingenting av allt detta gör det moraliskt försvarbart att lägga det direkta ansvaret för alla palestinska dödsoffer på Hamas.

Och:

Hur många dödsoffer krävs för att Israel ska bli moraliskt ansvarigt för den strategi som går ut på att hantera konflikten med militär överlägsenhet utan att göra det minsta för att försöka lösa den? [Min kursivering.]

Hur ska det här kunna tolkas annat än som att man inte kan ställa moraliska krav på Hamas, eftersom Hamas ändå inte har någon moral?

Jag utelämnade den här raden tidigare:

… och [Hamas] står för samma slags vidrig moralfanatism som tyvärr vinner mark även i Israel …

Jag tyckte det här var lite väl vidrigt för att citera. För vad betyder det, annat än att israeler är lika goda och lika fanatiska kålsupare som Hamas, bara för att de äntligen gör något för att bemöta hotet från Hamas? Och om Hamas ska urskuldas eftersom de ändå inte har någon moral, hur rimmar det med att de skulle vara ”moralfanatiker”? Det finns ingen rim och reson i den moraliska relativismen här.

Men åter till den kursiverade delen av citatet ovan. Vad har Israel inte gjort i sina fåfänga försök att bilägga konflikten på fredlig väg? Ja, det började med den där överenskommelsen som ingicks i München – f’låt Oslo – år 1993, som bara ledde till att PLO under Yassir Arafat tog kommandot i Gaza och på Västbanken, och definitivt inte, som stadgades i avtalet, att terrorism och våldshandlingar från palestinsk sida skulle upphöra.[1] Och sedan, 2005, fick Gaza självstyre och de israeliska bosättningarna utrymdes, och vad det lett till vet vi ju idag alltför väl. Och allt detta ska alltså Israel snällt ta på sig skulden för och sedan fortsätta med en eftergiftspolitik som aldrig får en ända förrän staten Israel slutgiltigt upplösts och alla judar flyttat ut i havet eller till andra tillflyktsorter.

Och idag? Israel har accepterat den ena humanitära vapenvilan efter den andra, och varenda gång har Hamas brutit vapenvilan. Men eftersom skuldbördan ändå ska fördelas lika, är det Israel som varje gång får skulden.

Summa summarum: Oavsett vad som kommer fram om Hamas – och oavsett hur Hamas behandlar den egna civilbefolkningen – är ändå allt som händer Israels fel, bara för att Israel inte varit nog undfallande gentemot Hamas.

Vad är det all denna moraliska relativism innebär? Att det rätta att göra i alla världens konflikter är att fördela skulden lika, att försöka sitta på båda stolar samtidigt och vänta sig något annat än att ramla mellan stolarna. De moraliska relativisterna kallar det förstår ”nyanserat” och menar att allt annat skulle vara ”fanatiskt”. Men det är inte ett dugg nyanserat. Det är bara fegt. Bottenlöst fegt.

Fotnot:

[1]) Det här citatet, som väl sammanfattar situationen, hittade jag på Sveriges Radios hemsida:

Egentligen var allt mycket bättre före den fredsprisbelönade Osloöverenskommelsen. Då kunde palestinierna trots israelisk ockupation resa relativt fritt och ekonomin fungerade förhållandevis väl. Och inte heller i Israel tycker man att Osloöverenskommelsen har fört nått gott med sej. Det palestinska motståndet har hårdnat. Självmordsbombare gör livet osäkert för alla israeler. Och freden är i dag lika avlägsen som för tio år sedan.

Och den här bilden säger det mesta:

Compromise

Ironisk fråga om en allvarlig sak

Jag har skickat detta till ett antal tidningar.

Det finns ju gott om glesbebyggda områden på Gazaremsan. Så när Hamas skickar raketer mot Israel i sitt försvar mot den sionistiska världskonspirationen, varför förlägger man inte avfyrningsramperna till dessa områden, där få, om ens några, civila skulle drabbas av israeliska vedergällningsaktioner? Varför förlägger man dem i stället till Gaza City? Och varför placerar man dem så nära sjukhus, skolor, hotell och moskéer som möjligt, där civilbefolkningen löper som allra mest risk att drabbas av israelisk vedergällning? Och varför är de skyddsrum som ändå finns i Gaza City reserverade för Hamas egen ledning, medan civilbefolkningen lämnas helt oskyddad?

Vi som blivit hjärntvättade av den massiva sionistiska, pro-israeliska propaganda som helt genomsyrar svenska media skulle gärna vilja ha en förklaring från er som undsluppit hjärntvätten och vet bättre.

För att säga att det beror på att Hamas inte bryr sig ett vitten om den egna befolkningen, ja rentav vill se så många civila dödsoffer som möjligt för att förmå omvärlden att hata Israel, det måste väl ändå vara en sionistisk propagandalögn?

Eller?

Som vanligt är det svårt för mig att bevaka alla tidningar, så meddela mig gärna, ifall ni skulle se det publicerat.

Uppdatering 26 juli 2014: Den här insändaren kom in i – hör och häpna – Aftonbladet!

Aftonbladet

Uppdatering 6 augusti 2014: Insändaren publicerade i Eskilstuna-Kuriren idag; tyvärr bakom en betalvägg, så att endast prenumeranter kan läsa den på nätet.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 519 andra följare