Dagens horoskop…

… säger att jag idag gärna söker osjälviska motiv för mina själviska handlingar och därför möjligen anfäktas av lite dåligt samvete.

I själva verket är det ju tvärtom: Jag letar ständigt efter själviska motiv för mina mest osjälviska handlingar.

Bara ett belysande exempel: Det händer att jag travar hela vägen upp till Coop på Sveaplan bara för att köpa kardemummaskorpor. Själv äter jag sällan skorpor, men tantvännen gör det, och Coops kardemummaskorpor är de enda som riktigt faller henne på läppen. Alltså tar jag promenader till Sveaplan, fastän de ligger i tantvännens intresse, inte i mitt.

Alltså letar jag febrilt efter ett själviskt motiv för denna osjälviska handling. Att säga att jag gör det för att vara tantvännen till lags duger inte: det skulle vara andrahandsmentalitet och social metafysik.

Jag intalar mig därför att det är nyttigt för mig personligen att få lite motion. Att jag får motion kan väl inte gagna tantvännen, än mindre då resten av mänskligheten?

Och det är ju inte första gången jag har haft anledning klaga på horoskopen.

Skämt åsido, så visar väl detta vilket grepp altruismen och självuppoffringsmoralen fortfarande har över människorna. Själviska motiv är per definition onda!

Egoismen är det uronda. För att inte tala om att den förintades redan 1807.

Om reglerna för anonymt krypskytte

Av gammal hävd har våra tidningars insändarsidor en regel som säger att om man angriper eller kritiserar en namngiven person, måste insändaren undertecknas med fullständigt namn. Anonyma angrepp på namngivna personer tillåts inte. I Eskilstuna-Kuriren gäller den regeln även för kommentarsfälten på nätet: det står klart och tydligt i de debattvillkor som man måste acceptera för att få en kommentar publicerad.

Jag trodde nu i min enfald att detta betyder att jag kan publicera kommentarer utan att behöva befara anonyma påhopp, eftersom jag ändå alltid skriver under eget namn.

Men häromdagen kommenterade jag en insändare som handlade om hemundervisning och om det faktum att de som bedriver hemundervisning i Sverige trakasseras av myndigheterna och väljer att emigrera. Jag påpekade att förbud mot hemundervisning förekom i Nazityskland och att det inte är särskilt liberalt av vår alliansregering att följa Nazityskland i fotspåren. Och då var det  en anonym skribent som kallade detta ”kvalificerat dravel”.

Eftersom kommentaren var anonym anmälde jag den förstås; och här är svaret jag fick:

Jag bedömer inte att den kommentar du rapporterat utgör ett övertramp. Visserligen burdus, men kommentaren riktar sig på din argumentation, inte din person. Du drar paralleller mellan Björklund och Hitler och får nog räkna med mothugg, både anonymt och undertecknat.

M.a.o.: Om någon kallar mig idiot, så måste det undertecknas med fullständigt namn; men om någon ”bara” säger att det jag skriver är idiotiskt, då går det bra att bedriva anonymt krypskytte.

Premissen bakom detta måste väl vara att det finns något vattentätt skott mellan min ”person” och min ”argumentation”. Men hur är detta möjligt? Vad jag tänker är väl rimligen en del av min person? Och min argumentation måste väl komma från mitt tänkande?

Eller har Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion någon information om mitt tankeliv som är fördold för mig själv?

$ $ $

PS. Insändaren jag kommenterade (skriven av Stefan Lomner) var införd i Strengnäs Tidning 17 februari. Den har tagits bort från EK/ST:s nätupplaga, så jag kan inte länka till den.

Jag bör också nämna att de enda länderna i Europa som förbjuder hemundervisning är Tyskland och Sverige; och den tyska lagen härrör sig från slutet av 30-talet och har inte reviderats sedan dess.

Och jag har förstås skickat detta till Eskilstuna-Kuriren. Vad jag får för svar står väl skrivet i stjärnorna, eller i sanden.

Mer om hemundervisning hittar ni på Riksförbundet för hemundervisning i Sverige.

Flexibel pensionsålder, tack!

Vår käre ledare, Fredrik Reinfeldt, har i dagarna glunkat om att pensionsåldern borde höjas. Enda felet med detta är att det bara glunkas och glunkas, utan att något egentligen händer. Eric Erfors skriver insiktsfullt om detta i Expressen:

Mycket snack om att vi borde jobba längre från Reinfeldt.

Men lite verkstad.

Så här står det i lagen om anställningsskydd:

”En arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen till utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år.”

Alliansen lovade i valmanifestet sommaren 2010 att höja den rätten till 69 år. Klokt. Men det är inte klokt att det måste ta sådan tid. Hur svårt är det att ändra till ”69 år” i lagtexten?

Den skrivövningen ligger väl snarast på lågstadienivå.

Det kan inte heller vara så svårt att vända på siffrorna från ”67” till ”76”. Erfors fortsätter:

I stället har regeringen valt att baka in vallöftet i en utredning tillsammans med tusenmiljardersfrågan om varför inte alla människor jobbar till 65. Departementsrådet Ingemar Eriksson har tid ända till april 2013 att fundera på saken.

Fälldins gamla långbänk kommer till heders igen!

Mindre insiktsfullt – för att inte säga monumentalt ohederligt – skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Min kommentar:

Själv blev jag avskedad och utkastad i arbetslöshet år 2009 av det fullständigt godtyckliga skälet att jag fyllde 67 det året, och fastän jag inget högre önskade än att få jobba vidare på halvtid. Jag kan försäkra att jag inte mådde bra av det.

Den här reformen – att göra pensionsåldern flexibel uppåt – borde ha genomförts för länge sedan.

Och att påstå att det handlar om att tvinga folk att jobba vidare är förstås monumental oärlighet. Ge Åsa Linderborg förtidspension nu!

Nåja, det här har jag ju klagat på förr, så låt mig gå från person till sak.

Folkpension från 67 år infördes i Sverige 1913. Enligt Statistiska Centralbyrån var den förväntade medellivslängden under 1910-talet ca 54 år för män och 57 för kvinnor; idag är den 79,5 för män och 83,5 för kvinnor.

När man ser på de siffrorna ska man förstås tänka på att betydligt fler dog i unga år 1913 än idag. Spädbarnsdödligheten var högre; och mångas liv kortades i förväg av tuberkulos och andra sjukdomar. (Hur många strök t.ex. inte med i spanska sjukan i slutet av det årtiondet?) Men man kan också titta på den förväntade återstående livslängden för 65-åringar. 1913 var den ca 12 år för män och 13 för kvinnor; idag är den 18 år för män och 21 för kvinnor. Statistiken säger att jag kommer att leva tills jag blir 83.

Men än viktigare än dessa kalla siffror är följande: År 1913 arbetade merparten av befolkningen med tungt kroppsarbete, antingen inom industrin eller inom jordbruket eller som sjömän. De var verkligen utslitna vid 67 års ålder. Naturligtvis fanns det också de som hade fysiskt lättare yrken: lärare, läkare, jurister, präster – för inte tala om den lilla minoritet som satt på ärvda jordagods. Men mig veterligen lades det 1913 inga hinder i vägen för dem som i dessa yrken ville arbeta vidare efter 67, även om många givetvis utnyttjade möjligheten att gå i pension. (Professorer som gick i pension kunde ju t.ex. forska vidare och publicera böcker till döddagar när de slapp undervisningsskyldigheten.)

Det finns förstås slitsamma jobb idag också (tänk t.ex. på undersköterskor och lokalvårdare), och för dem är det förstås bra att pensionsåldern är flexibel nedåt, om man bortser från att deras pension inte blir särskilt hög. Men de jobben är betydligt färre idag än 1913.

Jag kan ju gå tillbaka till mig själv igen. Jag hade ett stillasittande jobb där jag huvudsakligen satt framför datorn – eller tidigare skrivmaskinen – och inte hade annat fysiskt arbete än att då och då plocka fram eller ställa tillbaka böcker i bokmagasinen. Min enda förslitningsskada är att jag har lite besvär med musarm, men det är så obetydligt att det knappast är värt att orda om.

Och jag förmodar att andra har liknande erfarenheter. Jag kan tänka mig att lärare har blivit hesa av att behöva hålla låda för generationer av elever; och likaså advokater av alla slutpläderingar de hållit. Men är de så hesa just vid 65 eller 67 års ålder att de omöjligt kan fortsätta? Nej, jag tror inte det.

Alltnog: Det finns idag inget rimligt skäl att inte göra pensionsåldern flexibel uppåt likaväl som nedåt.

Ett motargument man ibland hör är att de äldre skulle ställa sig i vägen för de yngre på arbetsmarknaden. Men om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, så har min tjänst efter 2½ år inte ens blivit utlyst, än mindre då tillsatt. Så vem skulle jag stå i vägen för, ifall jag fick lov att jobba vidare? – Min tjänst fordrar en del specialkunskaper; man bör t.ex. ha ett hum om latin och en del andra främmande språk; dessutom bör man gilla gamla böcker, och det verkar som om den yngre generationen bara tycker att gamla böcker är dammiga, författade som de är av ”gamla döda överklassgubbar”.

Men är det annorlunda på andra håll i arbetslivet? På vad sätt skulle en äldre läkare, lärare eller advokat stå i vägen för en yngre? Tvärtom har de äldre mycket erfarenhet är dela med sig av åt de yngre.

Mycket snack och lite verkstad blev det. Men så har jag ju ingen verkstad! Reinfeldt och hans politikerkompisar har det.

PS. Tantvännen klagar på att jag pratar för mycket om mig själv. Men om jag utgår från personlig erfarenhet för att sedan göra en mer generell poäng, tycker jag att det är OK.

(Se också Den så kallade arbetslinjen.)

Uppdatering 19 februari: Alex Voronov har en ovanligt vettig ledare om det här med flexibel pensionsålder i gårdagens Eskilstuna-Kuriren.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 528 andra följare